Mina fokusfrågor

Nu är utskottsfördelningen äntligen klar och jag måste säga att jag i nuläget är väldigt nöjd med mina positioner. Jag blir ersättare i Arbetsmarknadsutskottet med ansvar för integrationsfrågor och ersättare i Kulturutskottet, där jag bl.a. hoppas få ansvar för religions-, IT- och till viss del civilsamhällesfrågor. Jag blir även ersättare i EU-nämnden. Det enda som är lite oklart nu är huruvida vissa frågor kommer flyttas runt mellan utskotten, men i så fall finns det öppningar för att eventuellt lägga till någon ersättare någonstans. Personligen håller jag givetvis ett skarpt öga på migrationsfrågorna utifrån det.

I och med Stefan Löfvens regeringsförklaring blev det klart att posten som integrationsminister avskaffas. Förra sommaren skrev jag en text om integrationspolitikens vara eller icke vara, med slutsatsen att den inte behövs om alla har egen försörjning, bostad och följer lagar och regler. Jag hade då en ganska kritisk syn på själva begreppet integration. Men ju mer jag fördjupat mig i de här frågorna, desto större insikt har jag fått om att integrationspolitiken verkligen behövs såsom läget ser ut just nu. Den behövs för att alla de nyanlända som kommer till Sverige ska få ett bra mottagande och så snabbt som möjligt hitta vägar till egen försörjning. Den behövs för att öka acceptansen och toleransen hos de som känner sig frånsprungna av utvecklingen. (Det är så jag vill se på integration, som att det inbegriper inte bara nyanlända utan innebär ökad tolerans från alla håll.) Men integrationspolitiken behövs inte minst för att det finns väldigt många människor i det här landet som är oroliga för just integrationen. Det är det ord som används. Och de kommer knappast känna sig mindre svikna av att det nu ser ut som att man helt lägger ner den delen av politiken. Personligen förstår jag de vackra orden om att man på alla politikområden ska jobba med det här, och jag tycker till viss del att det är rimligt. Men den poängen kommer nog tyvärr gå förlorad hos många. Risken finns också att allas ansvar blir ingens ansvar. Det här är svåra frågor med många fallgropar. Att uttala sig på området väcker oftast både uppmärksamhet och ilska. För den som vill undvika uthängningar och hot är det givetvis lättare att smita undan om man kan hänvisa till någon annan och ändå har en massa annat att ta tag i. Men det här hoppas jag innerligt att man tänkt på och kommer se till att motverka. Det vore enormt sorgligt om alla diskussioner om integration numera ska skötas sinsemellan i oppositionen, utan någon medverkan från de som styr.

Det jag ändå hoppas nu är att den nya regeringens sammankoppling av kultur, civilsamhälle och demokrati kommer innebära att integrationsfrågorna fortsatt kommer att få utrymme i politiken, men på ett nytt sätt. Det kan bli väldigt intressant och förhoppningsvis lite av en nystart. Den nya kulturministern har tidigare visat stort engagemang på de områdena. Själv är jag starkt övertygad om att det är just civilsamhällets uppvaknande som kommer vara det som gör den stora skillnaden. Som politiker kan vi givetvis försöka stötta det här på olika sätt. Och vi kan använda våra plattformar till att väcka människor. Men i slutändan är det inte vi eller anställda tjänstemän som kommer att bära integrationen. Utan det är var och en som väljer att ta ett eget ansvar för att öka toleransen i samhället och erbjuda en stöttande hand till den som behöver det.

För de flesta som känner mig har det nog knappast varit otydligt att det är just migrations- och integrationsfrågorna jag brinner som mest för. Jag hoppas nu verkligen att kunna koppla ihop mina roller i de olika utskotten och på så vis vara den i Centerpartiets riksdagsgrupp som tydligt tar tag i de här frågorna. Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani och Johan Hedin som slitit under föregående mandatperiod har lagt en bra grund, och det blir stora skor att fylla, men jag hoppas verkligen att vi nu vågar ta ytterligare steg. Centerpartiet har med sin starka lokala förankring, och sin historia av jordnära folkrörelse, en unik position att runt om i landet använda nya sätt att möta människors oro och vinna tillbaka deras förtroende för politiken. Men hela tiden med vår vision om fri rörlighet i världen som stark grund att utgå ifrån.

Det första misslyckandet

Jag tycker att jag brukar ha rätt bra koll på saker och ting, men de senaste dagarna har allt bara snurrat. Det kan nog vara frånvaron av rutiner som gör det. Hursomhelst råkade jag idag missa introduktionstillfället för nya ledamöter och känner mig nu rätt misslyckad.

De första dagarna har ju egentligen börjat riktigt soft. I söndags hade vi ett tre timmar långt möte med riksdagsgruppen som mest gick ut på att var och en berättade lite om hur man upplevt valrörelsen. Trevlig mjukstart. Måndagen började med fotografering kl. 10, sen lite fika, upprop kl. 11, la ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, la ännu ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, tomt papper i kuvert, snabb lunch, lyssnade på resultatet av voteringen. Hämtade efter det ut trevligheter i form av mobil, padda och dator. Lekte med dem en stund och avslutade dagen med mingel. Igår hängde jag en stund i Storkyrkan, grät till Peter Jöback i kammaren, drack vin, lyssnade på fantastisk musik i Konserthuset, reste mig för Kungen sex gånger och sjöng nationalsången två gånger. All in all en inte alltför betungande arbetsdag.

Så med dessa förutsättningar tycker man ju kanske att jag rimligen borde ha kunnat se till att faktiskt göra rätt för mitt arvode idag. Men nej. Istället sov jag till kl. 10, kollade lite lägenheter på Hemnet, läste ett par SD-analyser, bokade biljetter till Stockholm Burlesque Festival och blev hungrig. Så när jag stod där och stekte pyttipanna, iklädd nattlinne fast klockan var nästan två, börjde jag fundera på hur sjutton det är tänkt att jag ska lära mig hur själva arbetet i riksdagen går till. Jag vet inte hur man skriver en motion, jag vet inte hur man ber om ordet i kammaren, jag vet inte hur man hittar, jag vet knappt någonting. Och plötsligt kom jag på att jag någon gång i förra veckan fick ett brev från Riksdagsförvaltningen med info om den första tiden. Rotade fram kuvertet och insåg att jag missat intron. Blev arg på mig själv för klantigheten. Men så slog det mig. Jag är alldeles oavsett inte ledig idag. Jag är aldrig ledig. Inte bara för att det fanns något jag egentligen borde ha varit på, utan för att det är så mitt uppdrag ser ut. Jag får en enorm lön och en massa förmåner för att jobba så mycket jag bara kan. Och en sådan här dag, när jag trodde att jag inte hade några möten, borde jag egentligen ha ägnat så mycket tid som möjligt åt att bli en bättre riksdagsledamot. Jag borde ha läst rapporter, hållit koll på nyheter, skrivit debattartiklar, gått på seminarier, bokat möten med spännande organisatoner, åkt runt i stan och pratat med folk.

Det här är nytt för mig. Nu finns det inte längre någon som kommer säga åt mig vad jag borde göra eller som märker ifall jag gör alldeles för lite. Och det kommer inte heller finnas någon som ger mig beröm för att jag strävar på. Förutom möjligen ni därute när ni råkar märka det. Från och med nu måste jag hitta den drivkraften i mig själv. Och det börjar i denna stund. Jag börjar med att läsa Ledamotens lathund, för att försöka ta igen det jag missade i morse. För visst skulle jag kunna komma undan med att göra så lite som möjligt. Men jag skulle utan tvekan börja hata mig själv för det. Så förlåt skattebetalare. Jag lovar verkligen att skärpa mig!

image

Partipiskor och samarbete

Då har det alltså börjat. I förrgår var jag på mitt första möte med Centerpartiets nya riksdagsgrupp och igår hade vi upprop i riksdagen, valde talmän och fixade lite praktiska grejer. Jag måste erkänna att jag kände mig rätt liten när jag satte mig på min plats i kammaren. Men efter en stund började det kännas mer bekvämt. Och mot slutet var jag mest fascinerad över hur alla orkade hålla uppe den seriösa fasaden. Mitt revolterande jag fick liksom lust att lägga sig på golvet, sjunga högt eller köra hoppsasteg i gången. Men vet ni vad? Jag motstod den frestelsen.

Och så kommer det vara väldigt många gånger kommande fyra år. Jag kommer tycka och tänka och ha lust att göra saker, men ändå välja bort att agera på just det. För om jag hade kört lite hoppsasteg idag så hade jag själv haft rätt kul, och jag hade säkerligen vunnit en del fans runt om i landet, men jag hade samtidigt förlorat en hel del respekt och förtroende i min riksdagsgrupp. Och om jag vill få något gjort under den här tiden så måste jag samarbeta med andra riksdagsledamöter, oavsett om jag gillar det eller inte. Personligen är jag i grunden rätt skeptisk till hela partisystemet. Jag hade mycket hellre sett mer av personval. Framför allt för att jag själv känner mig klart mer bekväm med att rösta på en fristående person än på en samling människor som sedan ska försöka enas om vad det egentligen är de tycker i alla olika frågor. Men nu är det såhär systemet för tillfället ser ut och jag har ju uppenbarligen ändå valt att arbeta inom systemet.

Men det kommer inte att vara en enkel balansgång för mig. Av lite olika skäl. Jag valdes av Stockholmscentern utifrån formuleringar om att våga säga emot och stå upp för mina åsikter. Det är det förtroendet jag bär och vill leva upp till. Och det är framför allt sådan jag vill vara. Jag är också uppfostrad till att vara motvalls. Det gör liksom lite ont i mig när alla tycker likadant och jag får en oemotståndlig lust att tycka tvärtemot, bara för att. Dessutom svarar jag dåligt på uppblåsta auktoriteter som försöker få mig dit de vill på osmidiga sätt. Jag kräver rätt mycket respekt och vänlighet för att ens börja fundera på att kompromissa med mig själv.

Men saken är den att jag verkligen vill åstadkomma något nu när jag faktiskt har chansen. Jag vill inte vara en sådan som står ensam i ett hörn och skriker ut sina åsikter. Visst behövs även de, framför allt för att vidga ramarna och långsiktigt förändra opinionen, men som riksdagsledamot vore det att slänga bort en fantastisk möjlighet. Om jag i varenda fråga, där jag har en annan uppfattning än partiet, valde att vara kompromisslös så skulle jag få stora problem att förklara varför de andra i riksdagsgruppen borde möta mig i de frågor jag brinner extra mycket för. Det här är ju rätt grundläggande när det gäller alla typer av samarbeten, man kompromissar.

Givetvis kräver det här en strategi. Min är att inte bråka om frågor där jag vet med mig att chanserna är väldigt små att faktiskt få med mig en majoritet. Men låt mig vara väldigt tydlig här. Det betyder inte att jag kommer låtsas tycka något annat. Får jag frågor så kommer jag svara på dem. Och jag kommer så gott jag bara kan försöka förklara hur jag tänker kring det hela. Givetvis kan även jag genuint ändra uppfattning, förlorar man den förmågan tror jag man är illa ute, men om jag gjort det så lovar jag att förklara varför. Att inte driva en fråga aktivt kan dock innebära att jag till exempel inte skriver motioner, bjuder in till seminarier, författar debattartiklar eller avsätter tid till att fördjupa mina kunskaper. Det kommer antagligen också innebära att jag kan behöva tvinga mig själv att rösta emot min egen övertygelse. Men jag är ärligt talat fullt beredd att släppa en hel rad frågor, som för mig är mindre viktiga eller uppenbart förlorade, för att verkligen kunna göra skillnad på de områden där det känns extra viktigt.

För mig handlar inte det om partipiskor, utan om frivilligt strategiskt samarbete. Och vill man inte syssla med det så tror jag faktiskt inte att man borde syssla med partipolitik. Partipiska är det däremot när man själv tydligt valt en avvikande linje och andra partiföreträdare på olika sätt försöker skrämma en till att göra som de säger. Det är en annan sak och något som jag verkligen hoppas kunna stå emot ifall den dagen kommer. I så fall hoppas jag innerligt att alla ni därute som håller med mig i sak öser kärlek över mig. För jag kan lova att det är rätt tufft när man står mitt i kampen. Och det sista man då behöver är bittra typer på den egna sidan som kallar en feg och från sitt håll svingar piskor. Det gör inte att man känner sig starkare kan jag lova. Och är det något jag kommer behöva hjälp med så är det att orka vara stark.

För mig är inte det här uppdraget ett steg i karriären. Det är inte ett spel eller en tävling för mig. Jag är inte här för att Centerpartiet eller Alliansen ska få fler röster i nästa val. Jag är inte här för att försöka bli omvald nästa mandatperiod. Jag gör det här för att jag faktiskt tror på något. Och jag tror att det går att påverka saker i rätt riktning. Min förhoppning är att just jag ska lyckas göra skillnad de här fyra åren. Det må låta fånigt, men sanningen är att jag skulle skämmas över mig själv om jag inte åtminstone fullt ut försökte.