Kära vänner

Cancer

I Sverige blir kvinnor vart tredje år kallade till gynekologisk cellprovtagning. Efter att ha struntat i att gå för tre år sedan valde jag i september att släpa mig iväg till vårdcentralen. Några veckor senare när det första brevet från Karolinska väntade på min hallmatta utgick jag ifrån att allt skulle vara ok. Det var det inte. Man hade upptäckt cellförändringar på livmoderhals…tappen och jag blev därför kallad till återbesök. De långa veckor som gick mellan biopsin och resultatet var inte roliga alls. Till slut kom beskedet att förändringarna inte har hunnit utvecklas till cancer och imorgon kommer jag genom en enkel operation troligtvis bli kvitt det elaka.

Det jag har lärt mig under de här månaderna är att jag aldrig hade behövt oroa mig om jag bara hade gått på det där besöket för tre år sedan. Just livmoderhalscancer utvecklas väldigt långsamt och hittar man det bara i tid så är det ingen fara. Så fina ni, om ni struntat i den där kallelsen helt eller om ni tänkte att ni skulle ta det vid ett lämpligare tillfälle eller om ni bara råkar ha så mycket i livet just nu eller om ni inte tror att det kommer drabba er, snälla tänk om! Det är jättelätt att boka tid och ofta finns det drop in. Sätt er inte i samma puckade sits som jag. Det är inte värt det.

Vi måste höja nivån i migrationsfrågan

Förra veckan hade jag den stora äran att få lyssna när Livia Fränkel berättade historien om sitt liv. Hon är en av få personer kvar som överlevt förintelsen och hennes berättelse var oerhört stark. Det som satte sig allra hårdast i mitt huvud var hennes beskrivning av hur små steg i fel riktning gjorde att det som borde vara helt omöjligt att acceptera blev till vardag, och hur det aldrig var någon utanför som sa ifrån. Hur klasskompisar började kalla henne konstiga saker. Hur hennes skola stängdes. Hur hon fick lämna in sin älskade röda cykel för konfiskering. Hur familjens radio försvann. Hur de satt hemma i köket och klippte till sina gula stjärnor för att fästa på bröstet. Hur de packade sina väskor för att flytta från sitt hus till ett litet rum i ghettot. Hur de gick genom den välkända parken på väg mot boskapsvagnarna som körde dem till Auschwitz där båda hennes föräldrar mördades. De godtog allt med tanken att det viktigaste ändå var att de fick vara tillsammans. Jag önskar att alla de som väljer att placera in folk i grupper och elda på motsättningar fick höra hennes berättelse och se hennes tårar. De som glatt delar länkar från Avpixlat på Facebook. De som upphetsat hävdar sin rätt att få säga neger. De som tycker att vi ändå måste ta hand om ”våra egna” först. De som lägger all sin energi på att i olika forum diskutera problemen med islam. De som tyvärr blivit fler och fler senaste tiden. Men även alla de som fortfarande väljer att vara tysta. De som hellre pratar om ”viktigare” frågor. De som känner att det inte riktigt är deras grej att lägga sig i vad andra tycker.

Jag har sedan i julas, när diskussionen kring fri invandring tog fart, fått många möjligheter att prata med människor som inte tycker som jag i den här frågan. Det är alltifrån arga gubbar som i förbifarten snäser saker när vi är ute och kampanjar, till människor i min närhet som när de druckit några öl för mycket gärna vill prata om något jag skrivit eller sagt. Det här har gett mig en massa chanser att testa olika sätt att föra ett samtal för att se vad som gör att de här människorna ändå öppnar öronen och åtminstone till viss del förstår mitt sätt att se på saken. Något jag verkligen har lärt mig är att det absolut viktigaste är att börja med att själv lyssna. Visst finns det äkta onda människor här i världen men jag är helt säker på att de allra flesta som just nu går runt och funderar på att rösta på SD snarare är rädda än onda. De läser tidningarna och känner med magen och de anser inte att något annat parti tar deras oro på allvar. Det värsta man kan göra när man möter en sådan person är att förstärka deras skamkänslor genom att kalla dem onda (läs främlingsfientliga/bruna/rasister). Det som kommer hända då är att de kommer stänga öronen, gå in i försvarsställning och söka trygghet hos det där partiet som säger att det är ok att känna som de gör. Det här är ju egentligen väldigt enkel psykologi, men av någon anledning används den alldeles för sällan i den här frågan.

Häromveckan var vi ute och kampanjade när en medelålders kvinna gick förbi och sa något om att vi var helt galna som vill ha månggifte och mer invandring och att hon minsann tänkte rösta på SD. Jag tog mig tid att fråga varför. Medan hon pratade hummade jag lite, höll med henne om att det verkligen inte är ok att arbetslösheten är så hög och att det är enormt viktigt att skolor, vård och omsorg fungerar. När hon började prata om allt det hemska som står i Koranen frågade jag vänligt om hon läst Bibeln. När hon pratade om hur inga kvinnor egentligen vill bära slöja utan blir tvingade av sina män berättade jag hur jag, medan jag bodde i Abu Dhabi, gärna drog på mig en slöja de dagar håret stod åt alla håll och så skrattade vi lite åt det. Men det viktigaste var att jag visade att jag tycker frågan är enormt viktig och att jag för varje fundering hon hade lugnt kunde beskriva hur jag tänker att en lösning skulle kunna se ut. Mot slutet av konversationen var det tydligt att jag åtminstone lyckats så några nya tankefrön i hennes huvud. Och när hon gick bad hon om mitt namn för att hon kanske ville kryssa mig i valet i nästa år.

Det jag tog med mig från det här mötet, och andra liknande möten, var en stark känsla av hopp. Tänk om vi alla kunde gå ut och känna oss trygga i att bemöta rädda människor på det här viset. Då tror jag verkligen att vi har betydligt större chans att vända utvecklingen. Min uppfattning är att man tar den enkla vägen om man bara går till angrepp och lägger större vikt vid att hävda sin egen position än att försöka få fler att öppna ögonen. Och det är ju klart lättare och mer bekvämt att på en middag säga ”Jag håller inte alls med, men jag tycker vi släpper ämnet så vi inte blir osams” än att med äkta intresse säga ”Hur tänker du då?” och sedan hantera svaret utan att bli arg eller dömande.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap där det på allvar är riktigt högt i tak. Där tankar, känslor och idéer, hur knäppa de än må vara, bemöts med intresse, vilja att förstå och goda argument. I just den här frågan tror jag att det finns en hel del utrymme för förbättring och den är alldeles för viktig för att vi ska låta den fortsätta växa under ytan utan vettigt bemötande. Jag vägrar vara en av de där människorna Livia Fränkel såg stå tysta vid sidan av och jag är helt övertygad om att en majoritet i det här landet egentligen känner likadant.

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

Om fri migration i Sörmlands Nyheter

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.

In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.