Rundtur i Västra Götaland

I torsdags kväll anlände jag till Borås där jag talade inför ett engagerat gäng. Dagen därpå besökte jag först Studieförbundet Vuxenskolans verksamhet för personer som behöver utveckla sin svenska och samtidigt komma närmare arbetsmarknaden. En intressant sak som diskuterades var att man här även haft flera så kallade etableringslotsar anställda. Efter att Arbetsförmedlingen tidigare i år valde att skrota hela systemet, för att istället anställa flera hundra personer som ska sköta samma uppgifter, så tvingas man nu avsluta den verksamheten. Det fanns stor oro både hos deltagare och personal för vad som nu kommer hända. De avarter som fanns inom det här systemet behövde självklart sållas ut, och de var många, men det rimliga hade väl ändå varit att låta de bra få fortsätta. Flera kommuner jag besökt har också tagit upp det här, att det är konstigt att Arbetsförmedlingen nu ska syssla med socialt stöd samtidigt som kommunerna ofta tvingas göra det som egentligen är Arbetsförmedlingens huvuduppgift.

Efteråt besökte jag kommunens egen verksamhet Jobb Borås, där man fokuserar på att hjälpa unga och de som står långt ifrån arbetsmarknaden. Här var kunskapen stor och åsikterna många om vad som måste rättas till. Vi diskuterade bland annat hur man bättre kan hjälpa nyanlända som behöver psykiatriskt stöd, att Arbetsförmedlingens upphandlingar är alldeles för centralstyrda, hur man bäst lotsar människor igenom allt myndighetskrångel och att det måste finnas plats även för de personer som antagligen aldrig kommer kunna få ett ”riktigt” jobb. Ett väldigt intressant och inspirerande möte.

Efter lunch åkte jag till Tranemo där jag besökte deras boende för ensamkommande. Vi diskuterade allt möjligt. Även här fanns en oro för det psykiatriska stödet då mottagningen där snart kommer lägga ner på grund av personalbrist. En intressant sak här var att man nu väljer att separera asylsökande ungdomar från de som fått uppehållstillstånd. Man menade att det bidrar till mer lugn och trygghet. Här, som på så många ställen, var man kritiska mot Migrationsverket som med väldigt kort varsel skickar nya barn och ungdomar. Sedan vidare till Glasets hus i Limmared för att träffa ideella krafter som jobbar hårt på många fronter för att välkomna nyanlända. Bland annat diskuterade vi näringslivets roll, sociala ansvar och hur man kan få fram fler jobb. Även här fanns kritik mot Arbetsförmedlingens upphandlade utbildningar, då man menade att många av företagen inte litar på kvaliteten. Man pekade även på hur viktigt det är att de ideella krafterna kanaliseras på bästa sätt från början, så att man inte tappar dem, och att det är viktigt att göra någon aktivitet tillsammans. Om man bara utgår ifrån att folk ska sitta och prata med varandra, när de inte pratar samma språk, så rinner det ofta ut i sanden.

På lördagen talade jag på Centerpartiet Sjuhärads distriktsstämma i Tvärred och på söndagen talade jag i Trollhättan. I måndags besökte jag Lärcenter i Falköping, men det finns så mycket att skriva om det att det nog faktiskt får bli ett eget inlägg.

Besök i Östergötland

Igår talade jag i Linköping inför en engagerad grupp. Idag började dagen med ett besök hos Studieförbundet Vuxenskolan i Valdemarsvik och en grupp asylsökande vårdakademiker som pluggar svenska där. SV kan inte söka något ekonomiskt stöd för verksamheten eftersom eleverna inte fått uppehållstillstånd och därmed inte heller något personnummer. Med ideella krafter kommer man långt, men väldigt mycket mer skulle kunna göras till en låg kostnad.

Därefter mötte vi upp den så kallade vandringsgruppen på hembygdsgården. Där berättade både kommunens samordnare, Svenska kyrkans anställda och flera ideellt engagerade om det fantastiska arbete man gör. Är det något jag lärt mig det senaste halvåret så är det att hela vårt mottagningssystem i dagsläget är totalt beroende av eldsjälar, som ofta hittar vägar att kringgå de trasiga systemen. En sak, bland många, som väckte frustration här var att Arbetsförmedlingen inte har lokala handläggare som jobbar med de nyanlända. Istället försöker man sköta alltihop från Norrköping.

Efter lunch åkte vi till just Norrköping för ett väldigt intressant besök på servicekontoret. I lite över hundra kommuner runt om i landet har man servicekontor som sköts gemensamt av Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. Norrköping är en av fyra kommuner som nu genomför ett pilotprojekt där även Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och kommunens personal finns på plats för att stötta nyanlända. Jag lärde mig en massa nya grejer och fick riktig förståelse för hur sjukt krångligt det är att folkbokföra sig i Sverige, söka bidrag och få hit sin familj bland mycket annat. Om man som jag aldrig egentligen behövt ha med de här myndigheterna att göra i någon särskild utsträckning så kan det vara lite svårt att förstå varför allt tar sådan tid. Nu förstår jag. Och jag tycker oändligt synd om alla som inte har turen att landa i en av de här pilotkommunerna. Samordning är ett torrt ord, men ack så nödvändigt att vi förbättrar den.

Besök i Västernorrland

Idag har jag varit på besök i Örnsköldsvik, Härnösand och Sundsvall i regi av min eminenta riksdagskollega Emil Källström.
I Örnsköldsvik träffade vi integrationschefen och fick en bra genomgång bl.a. av hur man gjort satsningar på att arbeta i förberedande syfte. Runt om i Sverige står ett stort antal nya upphandlade asylboenden redo att ta emot människor. Under en period nu har vågorna gått höga i Medelhavet och mottagandet i Sverige har därför varit relativt lågt. Men snart kommer det med största sannolikhet komma många fler. I Ö-vik använder man den här tiden till att förbereda föreningar, närområdet osv. En utmaning är att de flesta boendena ligger långt från tätort med dåliga kommunikationer. Och oron finns att de ideella krafter, som dragit ett stort lass, inte orkar hur mycket som helst. Vi besökte även Mångkulturellt centrum som fungerar som mötesplats, men man har även ansvar i den välutvecklade samhällsorientering som erbjuds nyanlända. Där får man lära sig hur det svenska samhället fungerar med extra fokus på sociala relationer, föräldraskap, hälsa och sjukvård och arbetsmarknad. Det här är en av alla de kommuner som gör betydligt mer än man egentligen har ansvar för. En viktig anledning till att det fungerar bra här sades vara att man ingått en lokal överenskommelse mellan alla inblandade aktörer.
I Härnösand träffade vi representanter för Invandrarindex, ett relativt nystartat företag som genom sin årliga undersökning i SFI-klasser ger nyanlända en röst. Ett spännande initiativ. Alldeles för ofta pratar man om människor istället för med dem. Resultatet av årets undersökning presenteras 20 maj.
I Sundsvall blev jag oerhört imponerad av det projekt man dragit igång för att hjälpa personer med svag kompetens in på arbetsmarknaden. Stort fokus på att prata med företagen för att förstå vad de behöver för att kunna tänka sig att vara med i projektet. Man har sedan fem branschspår för arbetsplatsträning i kombination med svenska, grundläggande yrkeskunskap och social träning. Goda möjligheter till individanpassning. En framgångsfaktor är att man har handledare med på arbetsplatsen som kan hjälpa till att stötta i olika situationer som uppstår. Det här är ett VÄLDIGT intressant arbete som jag kommer sprida nu när jag besöker många kommuner som inte kommit lika långt.
Starkaste intrycket från dagen var dock en av deltagarna i branschspåret för lokalvård som visade papper på att han redan hunnit med en 2-årig utbildning till svetsare. Men när han söker jobb, inom detta bristyrke, får han oftast inte ens något svar. Nu har han gett upp och testar det här istället. De andra som var med intygade att det här är väldigt vanligt. En förklaring var att företagen ofta är oroliga för att anställa någon som är ”annorlunda” eller inte pratar perfekt svenska. Därför menade man att ”fikarumsträningen” är väldigt viktig. En annan förklaring var att många av de utbildningar som Arbetsförmedlingen upphandlat håller låg kvalitet och att företagen därför inte längre litar på sådana intyg. Återigen Arbetsförmedlingen…

Runtrännande

Förmiddagen har gått åt till att rusa mellan arbetsmarknads- och socialförsäkringsutskotten. Så blir det ibland eftersom vi i C valt att slå ihop migrations- och integrationsfrågorna, medan övriga partier (utom MP) fortfarande håller isär dem.

Organisationen Sveriges kommuner och landsting besökte AU för att trycka på sina viktigaste punkter: hur man ska råda bot på trångboddheten, full ekonomisk kompensation till kommunerna och att Arbetsförmedlingen måste bli bättre på att samarbeta med kommunerna. Dessutom visade de med snygga kartbilder tydligt hur viktigt det är att slå ihop alla typer av flyktingmottagande när man diskuterar jämnare fördelning över landet. Något som jag brukar tjata om och som väldigt få journalister verkar förstå överhuvudtaget. Men det är väl helt enkelt bara jag som är dålig på att förklara, som vår mediastrateg Karl-Johan Karlsson​ skulle sagt.

En väldigt intressant nyhet, som vi diskuterade med ansvarig statssekreterare som besökte SfU, är att EU-kommissionen öppnat lite luddigt för möjligheten att söka asyl på ambassader i ett uttalande inför det migrationspaket som ska läggas fram i maj. Dessutom pågår det diskussioner i EU om hur man ska kunna få fler medlemsländer att ta emot fler kvotflyktingar (alltså sådana som via FN får hjälp med vidarebosättning från flyktingläger). Även om det kan låta hoppfullt är dock risken stor att projekten snarast riktas in på att totalt sett minska antalet som tar sig in i EU. Samtidigt förs nämligen samtal om hur man ska stärka gränsskyddet och bekämpa människosmuggling (idag det huvudsakliga sättet för flyktingar att ta sig in). http://www.europaportalen.se/2015/03/eu-kommissionen-oppnar-asylansokan-pa-ambassader

En inställd debatt om EU:s gränskodex

Debatt 18 feb

Sitter i en tom kammare och inväntar min tur för anförande gällande EU:s gränskodex, bara för att höra Mikael Cederbratt (M) säga nästan exakt det jag tänkt säga. För allas skull valde jag därför precis att stryka mig från talarlistan. Så jäkla trist efter uppladdning. Publicerar därför anförandet här på bloggen istället. Samtidigt är jag såklart glad att Moderaternas talesperson håller samma viktiga linje om fler lagliga vägar in i EU. Ju fler vi är, desto bättre.

Herr talman,

Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. De förändringar som nu görs i och med den här propositionen är ju inte särskilt kontroversiella. Och det i sig är lite av ett problem. För i dagens läge är det egentligen stora förändringar som behövs.

Varje gång det är migrationsdebatt här i kammaren så står vi här och upprepar samma saker. Konflikterna i världen blir fler och värre. Ungefär 50 miljoner människor är på flykt. Såhär många människor har inte varit på flykt sedan andra världskriget. Kvinnor våldtas, människor bränns ihjäl i burar, små barn korsfästs. Och i tältlägren, där de som lyckats komma undan tränger ihop sig, snöar det just nu. I Libanon är snart var tredje person flykting från konflikten i Syrien och motsättningarna där ökar. Risken är nu överhängande att konflikten sprider sig. Länderna som gränsar till Syrien gör allt de kan för att stänga gränserna. Även på många andra platser i världen ökar våldet och förtrycket.

Vi har sagt de här sakerna så många gånger nu att det nästan känns som att det slutat gå in. Det har blivit ett mantra som rabblas av varenda politiker, oavsett om fortsättningen handlar om att försöka göra mer för att förbättra situationen eller om det handlar om att Sverige ska göra mindre. Så låter det allt oftare nu, att andra EU-länder måste avlasta Sverige. Att Sverige tar ett alltför stort ansvar. Att svensk migrationspolitik är alltför generös. Generös. Samtidigt som det första vi gör när människor börjar fly från ett land är att ta bort möjligheten att få visum för att tryggt kunna resa hit. Samtidigt som vi medverkar till ett system som tvingar människor att sälja allt de äger, ofta skuldsätta sig, för att kunna betala de kriminella ligor som styr människosmugglingen. Vägen in i EU är en livsfarlig hinderbana som skördar tusentals offer varje år. Människor kvävs instängda i fraktcontainers, slår ihjäl sig när de försöker hoppa på lastbilar i farten och drunknar i Medelhavet.

På EU-nivå önskar man ju att diskussionerna skulle handla om just det här. Hur kan man göra att färre människor far illa? Men istället handlar samtalen om hur man överhuvudtaget ska kunna hantera det fåtal som tar sig igenom hinderbanan. Oavsett om ett land tar emot ett par tusen eller en stor andel så tycker man att det är för mycket. Att taket är nått. Och man diskuterar hur man ska kunna hålla människor borta. Genom att strama åt regler, genom att jaga desperata människor och genom att knuffa ut skrangliga båtar på havet istället för att hjälpa dem i land.

I Sverige har vi stora utmaningar och i många andra EU-länder likaså. Men man måste hela tiden se vad alternativet är. De här människorna finns även om de inte finns innanför Sveriges gränser. Även den som inte tycker att Sverige ska välkomna flyktingar behöver förstå att om vi inte avlastar konflikternas grannländer så är risken stor att flyktingströmmarna ökar ännu mer. Oavsett vad man tycker så ser världen ut såhär. Och vi behöver rikta in oss på att göra det bästa av situationen. Det kan på kort sikt leda till svårigheter, men det finns inget alternativ. Vi kan inte ställa upp kulsprutor vid gränserna och vi kan inte sätta murar runt Sverige. EU:s flyktingkommissarie har den senaste tiden varit väldigt tydlig i den här frågan och bland annat sagt:

- Att tro att vi kan lösa flyktingkrisen med bättre gränskontroller är en illusion. Om du stänger dörren använder folk fönstret, stänger du fönstret gräver de en tunnel.

Vi behöver fler lagliga vägar in i EU, det kan handla om förändrade regler för visum, ökade möjligheter för anhöriginvandring (många anhöriga har ju själva asylskäl) eller att öka antalet kvotflyktingar. Det finns många sätt. Men vi kan inte göra det på egen hand. Så trots de för tillfället usla utsikterna att lyckas så måste Sverige fortsätta att starkt driva frågan om att fler EU-länder ska ta ett större ansvar. Att vi idag genomför förändringarna som följer av EU:s gränskodex är ju rimligt och rätt. Men för att EU-samarbetet på det här området inte ska dra iväg åt helt fel håll så krävs det, nu mer än någonsin, att vi inte ger efter.

Tack!

Bör ersättningen till asylsökande med eget boende avskaffas?

KD:s förslag på DN Debatt idag om fler tillfälliga modullägenheter och utökad kollektivtrafik är bra. Det är lösningar som även vi tittar på i vårt arbete. Gällande förslaget om att dra in ersättningen till asylsökande som väljer bort att bo i trånga anläggningsboenden, så kan det dock vara bra att ha lite kunskap med sig in i diskussionen. Har ni tankar och idéer så får ni såklart gärna dela med er av dem.

  • Ersättningen per dag är 71 kr för ensamstående och 61 kr för den som delar hushåll. Alltså runt 2000 kr i månaden. Den ska täcka allt, inklusive mat, boende, sjukvård osv, och räknas av om man har egna tillgångar eller inkomster. http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/For-dig-som-ar-vuxen-och-har-sokt-asyl/Ekonomiskt-stod.html
  • Snittkostnaden för de platser på anläggningsboende som upphandlas låg i den senaste omgången på ungefär 350 kr per dygn och plats. Alltså blir kostnaden betydligt högre om människor väljer att bo där istället för i eget boende.
  • Idag bor 24 179 asylsökande i eget boende och 52 674 i anläggningsboende (även inräknat dem ca 11 000 som fått uppehållstillstånd, men inte någon kommunplacering).
  • Det är enorm brist på platser i anläggningsboenden och det är därför man nu upphandlar varenda stugby, hotell och allmänt tom lokal i hela landet. Det var inte länge sedan Migrationsverkets generaldirektör berättade att man ser över möjligheterna att placera människor i tält. Hur 24 179 platser ytterligare skulle skakas fram har jag verkligen svårt att förstå. Trots att Migrationsverket i årets budget getts möjlighet att driva boenden i egen regi så kommer det inte på överskådlig tid förbättra situationen mer än marginellt.
  • I de senaste upphandlingsrundorna av anläggningsboenden har kravet varit 5 kvm per person och man får ha fyra personer boendes i samma rum. Ofta bor det flera hundra personer på samma boende. Inte sällan är det långt till närmaste tätort och bristen på sysselsättning är omfattande. För mig är det fullt förståeligt att människor, om det finns möjlighet, väljer andra alternativ.
  • Att alla asylsökande med eget boende skulle befinna sig i ett fåtal kommuner stämmer inte. De är utspridda över hela landet, även om det är en väldigt stor andel som söker sig till kommuner där det sedan tidigare bosatt sig många personer från samma land. Det är helt sant att många bor extremt trångt eller tvingas flytta runt, vilket inte minst för många barn innebär en svår situation. Men det finns ingen undersökning som tydligt visar hur stor andel det faktiskt handlar om. Med KD:s förslag skulle även den som hittat ett bra och tryggt boende i en kommun med lågt mottagande bli av med sina matpengar. Här finns väldigt intressant statistik kring uppdelningen i landet: http://www.migrationsverket.se/download/18.7c00d8e6143101d166d7da/1421156563950/Inskrivna+personer+i+Migrationsverkets+mottagningssystem.pdf
  • När man tidigare plockade bort den extra ersättningen för boendekostnader så gjorde inte det att människor valde bort eget boende. Det gjorde dock att de blev betydligt fattigare, vilket med största sannolikhet har bidragit till ökad trångboddhet och social utsatthet.
  • Det finns undersökningar som visar att den som under asyltiden löst boendet på egen hand har en bättre integration, större chans att ha eget hem eller bostadsrätt och arbete, i jämförelse med personer som under asyltiden har bott i anläggningsboende. (OBS dock att undersökningen är från 2008.) http://www.boverket.se/globalassets/publikationer/dokument/2008/asylsokandes_eget_boende_ebo_3.pdf
  • Trångboddheten i vissa kommuner beror till väldigt stor del på att människor som redan fått uppehållstillstånd söker sig dit, bland annat från anläggningsboenden. En viktig anledning till det är att man sedan en tid inte får starta sin etablering (och få tillgång till etableringsersättning) förrän man fått en kommunplacering. Eftersom det saknas platser för den som vill ha hjälp med placeringen, och väntetiden därför blir orimligt lång, så återstår bara att försöka hitta ett eget boende. Givetvis är det betydligt lättare att hitta någon typ av boende via kontakter. Denna problematik påverkas inte av KD:s förslag om att dra in ersättningen under asyltiden.
  • Det är viktigt att människor som flyr hit får en så bra start som möjligt. Givetvis ska vi göra vad vi kan för att motverka ofrivillig trångboddhet och otrygga boendesituationer, framför allt när det gäller barn. Men inte genom att försämra det alternativ som den berörda asylsökande i det rådande läget anser är det bästa. Och inte genom att ta matpengarna från dem som finner tryggheten hos vänner eller släktingar.

Budgetdebatt om migration

Idag var det återigen debatt i kammaren. Finns att se här.

Mitt anförande:

Tack fru talman,
Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook från min kenyanska expojkvän. Han berättade att hans lilla företag i Nairobi inte gått så bra på senare tid och han frågade hur arbetsmarknaden ser ut i Sverige. Om det kanske vore värt att söka jobb här. Och såhär är det. Världen idag är inte densamma som den en gång var. Vi driver företag, pluggar, jobbar, kommunicerar och blir kära över de utritade statsgränserna. Globaliseringen och den fantastiska teknikutvecklingen har gjort att människor flyttar runt som aldrig förr. Folk runt om i världen har rätt bra koll och kan numera enkelt jämföra sina egna livsvillkor med andras. Det är mer regel än undantag att man har vänner eller släktingar som bor i andra länder. Och det är ofta hos dem man söker skydd när man tvingas fly.

Det senaste året har ungefär 3400 människor drunknat när de vattenvägen försökt ta sig in i EU. Och det är bara dem man hittat. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar sitta instängda i bensintankar, fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Allt för att vi i EU bygger murar och taggtrådsstängsel och tar ifrån flyende människor möjligheten att komma hit på ett säkert och lagligt sätt. I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. I Somalia, Afghanistan, Eritrea och många andra länder har förtrycket och stridigheterna pågått länge. Och ingen har nog missat Daesh, IS, vidrigheter. Såhär ser det ut i världen idag. Det här är verkligheten som vi behöver förhålla oss till. Varje samtal om migration måste börja där.

Här i Sverige pratar vi nu om att ungefär 95 000 människor beräknas söka asyl i Sverige under nästa år. Jämfört med andra EU-länder är det en hög siffra och även historiskt är det exceptionellt. Dessutom sitter det just nu fast ungefär 13 000 personer med uppehållstillstånd på asylboenden som väntar på en kommunplacering. Samtidigt fortsätter Migrationsverkets system att fyllas på med nästan 2000 personer i veckan. Man undersöker nu möjligheterna att placera människor i tält för att de alls ska ha någonstans att ta vägen. Det främsta hindret för att öka kommunplaceringarna är bristen på bostäder.

Att människor sitter fast på asylboenden trots att de fått uppehållstillstånd är också en viktig anledning till att det nu poppar upp nya asylboenden runt om i landet. Ofta med så kort varsel att det i princip är omöjligt att fixa mottagandet på ett bra sätt. Kommunerna har ansvar att fixa skolplatser till alla barn, landstingen ska fixa med hälsoundersökningar och i samarbete med ideella krafter behöver man hinna involvera grannarna i det som händer. Många kommuner har dessutom höga ambitioner när det kommer till att få ut folk i praktik och in i olika föreningar. Men även det kräver förberedelser. Det här är enorma utmaningar på många platser. Inte minst dem där det öppnats stora boenden mitt ute i skogen långt från närmsta samhälle. Och föreställ dig själv hur det måste kännas för den enskilda människan att i många, många månader sitta sysslolös på ett trångt asylboende. De allra flesta vill ju direkt få komma igång med språk och jobb, men det här är ett stort hinder.

Det finns väldigt mycket att säga om hur de här utmaningarna ska lösas. Både i det lilla och i det stora finns det saker som behöver rättas till. I den här budgeten tar vi några steg i rätt riktning. Vi föreslår flera förändringar som ska göra det enklare och billigare att bygga bostäder, driva företag och anställa. Vi tillför mer resurser för att korta handläggningstiderna för validering av kunskap och vi gör det lättare att individanpassa SFI. Men eftersom vi ska ha en debatt om integration på måndag så skulle jag nu vilja fokusera på de saker som hör hemma på just det här utgiftsområdet, migration.

Gällande svårigheterna att hitta boende till alla som söker asyl ger vi nu Migrationsverket möjlighet att driva anläggningsboenden i egen regi. Något som tidigare inte varit tillåtet. Det här är bra och kan förhoppningsvis leda till en bättre dialog med många kommuner och ideella organisationer. Men det behöver även följas av ökade krav i upphandlingarna på kvalitet och aktiviteter till de boende. Man ska inte behöva sitta sysslolös.

Vi tillsätter dessutom en utredning för att hitta sätt att öka mottagandet i kommunerna och på så vis få till en jämnare fördelning. Här är det väldigt viktigt att fokus blir på hur vi kan förändra systemen för att stötta kommunerna. För oss i Centerpartiet är ytterligare tvång inte ett alternativ. Det är även viktigt att kostnaderna ses över så att staten tar det ekonomiska ansvaret tills människor kommit i egen försörjning.

De här förändringarna är bra och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. Men i ärlighetens namn så är det inte i närheten av tillräckligt. Vi behöver snabbt göra mycket, mycket mer och jag är glad att det nu ändå känns som att fler och fler förstått det allvarliga läget. Men alldeles oavsett så kan vi politiker inte göra allt. För att det här ska gå, så behöver vi alla hjälpas åt att välkomna våra nya grannar. Och det måste gå. För alternativet är inte att folk lever lyckliga liv i sina hemländer. Förslagen om att radikalt minska invandringen och istället ”hjälpa på plats” är helt orealistiska i den situation vi befinner oss, av många olika anledningar. Vi kan inte stoppa globaliseringen och vi kan inte stoppa utvecklingen. Den är liksom redan här. Alternativet om vi inte välkomnar våra nya grannar är istället att motsättningarna ökar. Motsättningarna som redan idag gör att moskéer och synagogor attackeras, som gör att fattiga EU-migranter, poliser och meningsmotståndare utsätts för våld och som gör att otryggheten sprider sig. Jag vet med all säkerhet att det är en utveckling jag kommer göra allt jag kan för att motverka. Och frågan är ju vem man vill vara i det här. Vill man vara den som bara duckade? Den som satt hemma i soffan och gnällde? Den som eldade på hatet? Eller vill man vara en av dem som kavlade upp ärmarna och hjälpte till att lösa situationen?

 

Jag fick ett brev

De senaste månaderna har mitt liv nästan uteslutande cirkulerat kring frågor om migration och integration, och hur jag på bästa sätt ska kunna använda den plattform jag nu fått. Jag pratar om det med allt och alla. När jag träffat vänner har jag många gånger fått be om ursäkt för att mitt fokus just nu är någon annanstans. Jag drömmer om politik och vaknar ofta på nätterna med nya tankar i huvudet. Inte sällan är tankarna åtföljda av riktigt jobbig hjärtklappning. Alla möten jag har, allt jag läser, allt jag ser på tv, allt jag tänker på är kopplat till de här frågorna. Jag har inget känslomässigt filter som gör att jag kan hålla saker ifrån mig. Och det tär på mig. Jag tänker inte låtsas som något annat.

I veckan hade jag ett möte där vi pratade om min personliga säkerhet, så att både jag och Säpo är förberedda när de riktiga hoten väl börjar komma. För det lär de göra. Jag tänkte på hur säker min lägenhet egentligen är och på hur det kommer kännas om jag behöver ha personskydd och jag tänkte på dem jag älskar. Och jag funderade återigen på om det är värt det. Många gånger varje dag funderar jag på om det inte ändå är så att jag tagit mig vatten över huvudet. För vilken skillnad kan just jag egentligen göra för att stoppa den utveckling så många är så rädda för? Men mitt i hopplösheten dyker det alltid upp något som ger mig ny energi att kämpa vidare. Något som får mig att känna mig mindre ensam och mindre uppgiven. Något som får det svåra att kännas så himla mycket lättare. Just idag var detta något ett brev:

Hej Johanna!

Tack för ditt besök hos oss på XXXXskolan i XXXX. Helt plötsligt så blev Sveriges riksdag något annat för mina vuxenelever än kostymherrarna som vi sett i tidningar och på teve. När det nu i veckan blev aktuellt med omröstningen om budgeten kändes det nu verkligare i och med att eleverna träffat en riksdagsledamot. Mina elever var mycket intresserade.

Här kommer några brev från SFI-gruppen som du besökte för några veckor sedan. Eleverna har diskuterat och ville skriva och berätta för dig  hur det är att vara flykting eller invandrare i XXXX.

Jag önskar att de människor som är avogt inställda till invandrare skulle få chansen att lära känna de här människorna. De är så tacksamma för allt vi gör för dem och att de gratis får lära sig det svenska språket, men de känner sig också uppgivna när de märker hur svårt det är att få jobb. De vill inget hellre än att lära sig svenska, jobba och göra rätt för sig.

Jag som har förmånen att få arbeta med och lära känna dessa människor lär mig hela tiden nya saker. Världen har kommit till XXXX och det ser jag som oerhört positivt.

Du får gärna besöka oss igen eller höra av dig om du undrar över något.

Lycka till med ditt arbete!

Det stora förtroendet

Häromdagen blev det klart att jag blir Centerpartiets nya talesperson för migrations- och integrationsfrågor. Det är ju precis vad jag kämpat för så jag är såklart både glad och enormt tacksam för förtroendet. Men samtidigt innebär det ett stort ansvar som jag innerligt hoppas att jag orkar bära. Det här politikområdet är inte lätt och just nu lär jag mig nya saker varenda dag. Samtidigt är frågorna många och specifika, både från allmänheten och från media. Jag har på bara några dagar pratat med SvD, DN, MT, Ekot två gånger och blivit inbokad för en längre intervju i P1.

Rollen som talesperson innebär att jag behöver, i någon mån, ha partiet bakom mig när jag uttalar mig i de här frågorna. Många saker har vi stämmobeslut på och då är det lätt. Framför allt eftersom de allra flesta stämmobesluten på det här området (kanske t.o.m. alla) ligger i linje med vad jag själv tycker. Men det finns också ett stort antal frågor där partiet inte riktigt tagit ställning. Och då blir det knepigare. När media ringer vill de ofta ha snabba svar. För mig brukar den ideologiska kompassen fungerar relativt bra, men jag behöver ju även i de lägena hinna få med mig partiledningen på tåget. Hittills har det funkat fint, men givetvis kommer det uppstå situationer där vi tycker olika och då får vi se vad som händer. För mig innebär den här rollen en fantastisk plattform för att göra faktisk skillnad och jag är till viss del beredd att kompromissa, men jag kommer inte att säga saker jag inte kan stå för.

Efter debatten i kammaren förra veckan har jag fått så mycket beröm att jag fortfarande studsar omkring bland rosa moln och tycker allt är jätteroligt. Jag funkar liksom så, det går upp och det går ner. Så på samma gång finns det en liten röst i mitt huvud som säger att vi får se hur hårt jag faller vid första motgången.