Farväl älskade tvåsamhet

I hela mitt liv har jag sökt efter den stora kärleken, tvåsamheten. Den där personen som ska komma och rädda mig. Rädda mig från ensamhet, från tristess, från mig själv. Han som ska göra mig hel, komplettera mig, få mig att skratta, torka mina tårar när jag gråter. Jag har egentligen länge förstått, rent intellektuellt, att det är högst osannolikt att man ska träffa någon som kan vara allt och uppfylla alla behov livet ut. Framför allt har jag varit fullt medveten om att det kommer att dyka upp andra intressanta människor längs vägen som man både kommer bli förälskad i och vilja ta på. Men jag har ändå klängt mig fast vid drömmen om tvåsamhet.

Att erkänna att mitt liv till allra största del kretsat kring att hitta en partner känns patetiskt, desperat och sorgligt. Som att livet istället borde ha handlat om vänner, familj, att njuta, hitta en försörjning man älskar, förbättra världen, lukta på blommorna, dansa i soluppgången. Men sanningen är nog att jag knappast är ensam om det här sökandet. Från tidig ålder lär vi oss via alla kanaler att leta efter prinsen eller riddaren på den vita hästen. Kanske påverkar det vissa mer än andra. Och hos mig har det helt enkelt suttit hårt.

Det senaste året har jag dock allt mer insett att det har varit en illusion, att jag egentligen inte tror på min egen stora dröm längre. När det här på allvar landade i mig kändes det som att tappa fotfästet. Vilken väg ska jag ta om jag inte längre vet vad målet är? Hur kommer livet bli? Alla förväntningar jag målat upp, alla bilder jag haft i huvudet, alla minnen från filmer jag sett, böcker jag läst, sagor jag hört. Allt det har på något vis tappat sin betydelse. Och det har gjort extremt ont. Jag har slagits mot alla de delar av mig som fortfarande vill hålla fast vid tryggheten i den här berättelsen. Den är ju liksom så enkel att tycka om, berättelsen om att ingenting beror på mig utan att det bara handlar om att jag ska träffa rätt person för att allt ska bli bra. Och sedan ska vi leva lyckliga i alla våra dagar. Givetvis älskar min rädsla och min osäkerhet att så enkelt få skylla ifrån sig. Och de har på egen hand fått styra alldeles för länge.

Det intressanta var att när jag, mitt i det här slagsmålet mot mig själv, började jag prata om vad jag gick igenom dök det plötsligt upp folk i var och varannan vrå som hade liknande tankar som jag. Vissa hade bara börjat fundera så smått, medan andra gått vidare för att leva polyamoröst eller i öppna relationer. Det var så fantastiskt att få dela min strid med människor som gått igenom samma sak och kommit ut på andra sidan starkare. Så för några veckor sedan mötte jag en av de finaste personer jag någonsin haft förmånen att få komma nära. För första gången i mitt liv har jag vågat vara helt ärlig och sårbar inför en annan människa. Med honom känns det som att jag slänger ur mig min innersta svarta sörja och när han stadigt står kvar förvandlas den istället till färgglada heliumballonger som flyger iväg mot himlen. Jag vet inte vad vi kommer vara för varandra, men med honom blir det så tydligt att jag aldrig någonsin vill tillåta min osäkerhet att begränsa vår relation till varandra eller till andra. Jag känner hur jag på riktigt börjar förstå innebörden i att kärlek föder mer kärlek och att vår kärlek till varandra inte förändras bara för att vi också älskar andra. I relationer med vänner, familj och barn är det här självklarheter, men i kärleksrelationer har vi ju tyvärr lärt oss att det ska vara annorlunda.

Just nu försöker jag hitta min väg i allt det här. Vissa dagar gör det så ont att jag bara vill ge upp. Vissa stunder är det som att känslorna inte riktigt hinner med. Ibland ifrågasätter jag varför jag utsätter mig själv för det här. Då och då blir min ångest så stor att allt känns svart. Men jag har aldrig tidigare på så kort tid lärt mig så mycket om mig själv eller utvecklats så mycket eller övervunnit så många rädslor. Och jag känner - äntligen vågar jag känna. De stunder jag är lycklig är det äkta lycka och ingenting annat. Jag har fortfarande en mängd saker kvar att ta tag i, men jag vet att jag är på väg åt rätt håll. Och det mina älskade vänner är en helt fantastisk känsla.