Nu är jag på plats i Ankara efter en hel dags resande. Det var inte långt ifrån att jag missade flyget i morse. Det är inte alls likt mig, men just nu är det så mycket som snurrar både i huvudet och rent praktiskt. Jag satt på golvet vid gaten tätt intill ett eluttag och snabbskrev en debattartikel om vad vi politiker i Sverige rent konkret kan göra och plötsligt hörde jag mitt namn ropas ut i högtalarna. När jag skriver har tiden en tendens att gå ovanligt fort. Hursomhelst hann jag.

Det kändes lite konstigt att lämna Sverige precis nu när debattens (och engagemangets) vågor går höga. På bara några dagar är det som att allt svängt och förfrågningarna om att delta i olika sammanhang är många. Samtidigt kändes det här viktigare och jag har tur som har flera högst kompetenta kollegor som kan göra ett minst lika bra jobb.

Jag befinner mig i Turkiet fram till torsdag för att, i regi av Socialförsäkringsutskottet, träffa ett antal olika människorättsorganisationer, UNHCR, regeringsrepresentanter och andra som arbetar med flyktingfrågan. Det finns en liten oro hos mig att vi inte kommer ges tillräckligt med tid för att på riktigt möta och prata med människor. I vanliga fall undviker jag att boka in möten och studiebesök i grupp. Jag ses hellre i mindre konstellationer eftersom jag vill ha tid och möjlighet att verkligen gräva och förstå. Den viktigaste, men helt klart också svåraste, punkten i den fullspäckade agendan skulle vara ett besök i ett av flyktinglägren. Nu ser det dock ut att bli inställt på grund av att säkerhetsläget har försämrats rejält. Det känns helt fel att vara här utan det besöket, så jag ska se vad jag ändå kan åstadkomma. Att bo på lyxiga hotell och jäsa i fina mötesrum kommer vara helt omöjligt för mig i rådande situation.

Jag har tänkt att jag ska försöka rapportera kontinuerligt, både via text och video, men det kan ju vara lite knepigt att få tillgång till internet on the go. Vi får se. I värsta fall får jag uppdatera flera grejer på en gång. Jag räknar med att den här resan kommer vara väldigt tung, så jag hoppas ni har överseende med eventuella känsloyttringar. Det känns hursomhelst bra att jag har med mig min fina riksdagskollega Solveig Zander. Hon har redan viss vana av att torka mina tårar.

Få andra att läsa det här
00000