En inställd debatt om EU:s gränskodex

Debatt 18 feb

Sitter i en tom kammare och inväntar min tur för anförande gällande EU:s gränskodex, bara för att höra Mikael Cederbratt (M) säga nästan exakt det jag tänkt säga. För allas skull valde jag därför precis att stryka mig från talarlistan. Så jäkla trist efter uppladdning. Publicerar därför anförandet här på bloggen istället. Samtidigt är jag såklart glad att Moderaternas talesperson håller samma viktiga linje om fler lagliga vägar in i EU. Ju fler vi är, desto bättre.

Herr talman,

Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. De förändringar som nu görs i och med den här propositionen är ju inte särskilt kontroversiella. Och det i sig är lite av ett problem. För i dagens läge är det egentligen stora förändringar som behövs.

Varje gång det är migrationsdebatt här i kammaren så står vi här och upprepar samma saker. Konflikterna i världen blir fler och värre. Ungefär 50 miljoner människor är på flykt. Såhär många människor har inte varit på flykt sedan andra världskriget. Kvinnor våldtas, människor bränns ihjäl i burar, små barn korsfästs. Och i tältlägren, där de som lyckats komma undan tränger ihop sig, snöar det just nu. I Libanon är snart var tredje person flykting från konflikten i Syrien och motsättningarna där ökar. Risken är nu överhängande att konflikten sprider sig. Länderna som gränsar till Syrien gör allt de kan för att stänga gränserna. Även på många andra platser i världen ökar våldet och förtrycket.

Vi har sagt de här sakerna så många gånger nu att det nästan känns som att det slutat gå in. Det har blivit ett mantra som rabblas av varenda politiker, oavsett om fortsättningen handlar om att försöka göra mer för att förbättra situationen eller om det handlar om att Sverige ska göra mindre. Så låter det allt oftare nu, att andra EU-länder måste avlasta Sverige. Att Sverige tar ett alltför stort ansvar. Att svensk migrationspolitik är alltför generös. Generös. Samtidigt som det första vi gör när människor börjar fly från ett land är att ta bort möjligheten att få visum för att tryggt kunna resa hit. Samtidigt som vi medverkar till ett system som tvingar människor att sälja allt de äger, ofta skuldsätta sig, för att kunna betala de kriminella ligor som styr människosmugglingen. Vägen in i EU är en livsfarlig hinderbana som skördar tusentals offer varje år. Människor kvävs instängda i fraktcontainers, slår ihjäl sig när de försöker hoppa på lastbilar i farten och drunknar i Medelhavet.

På EU-nivå önskar man ju att diskussionerna skulle handla om just det här. Hur kan man göra att färre människor far illa? Men istället handlar samtalen om hur man överhuvudtaget ska kunna hantera det fåtal som tar sig igenom hinderbanan. Oavsett om ett land tar emot ett par tusen eller en stor andel så tycker man att det är för mycket. Att taket är nått. Och man diskuterar hur man ska kunna hålla människor borta. Genom att strama åt regler, genom att jaga desperata människor och genom att knuffa ut skrangliga båtar på havet istället för att hjälpa dem i land.

I Sverige har vi stora utmaningar och i många andra EU-länder likaså. Men man måste hela tiden se vad alternativet är. De här människorna finns även om de inte finns innanför Sveriges gränser. Även den som inte tycker att Sverige ska välkomna flyktingar behöver förstå att om vi inte avlastar konflikternas grannländer så är risken stor att flyktingströmmarna ökar ännu mer. Oavsett vad man tycker så ser världen ut såhär. Och vi behöver rikta in oss på att göra det bästa av situationen. Det kan på kort sikt leda till svårigheter, men det finns inget alternativ. Vi kan inte ställa upp kulsprutor vid gränserna och vi kan inte sätta murar runt Sverige. EU:s flyktingkommissarie har den senaste tiden varit väldigt tydlig i den här frågan och bland annat sagt:

- Att tro att vi kan lösa flyktingkrisen med bättre gränskontroller är en illusion. Om du stänger dörren använder folk fönstret, stänger du fönstret gräver de en tunnel.

Vi behöver fler lagliga vägar in i EU, det kan handla om förändrade regler för visum, ökade möjligheter för anhöriginvandring (många anhöriga har ju själva asylskäl) eller att öka antalet kvotflyktingar. Det finns många sätt. Men vi kan inte göra det på egen hand. Så trots de för tillfället usla utsikterna att lyckas så måste Sverige fortsätta att starkt driva frågan om att fler EU-länder ska ta ett större ansvar. Att vi idag genomför förändringarna som följer av EU:s gränskodex är ju rimligt och rätt. Men för att EU-samarbetet på det här området inte ska dra iväg åt helt fel håll så krävs det, nu mer än någonsin, att vi inte ger efter.

Tack!

Få andra att läsa det här
Share on Google+0Share on LinkedIn0Share on Reddit0Tweet about this on Twitter0Share on Facebook0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>