Debatt om skyddsgrundsdirektivet

Idag debatterade vi i kammaren Genomförande av det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Mina inlägg finns att se här.

Mitt anförande:

Tack herr talman,

Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. Implementeringen av det här direktivet kommer förhoppningsvis förenkla livet för ett antal människor. Människor som ofta redan gått igenom tillräckligt stora svårigheter. Och det är bra. Men det här är bara en liten grej i förhållande till den storm som just nu samlar kraft runt om i våra kommuner. Och de personer som i och med det här direktivet får rätt till skydd måste också välkomnas in i samhället.

Just nu sitter ungefär 13 000 personer med uppehållstillstånd fast på asylboenden och väntar på en kommunplacering. Samtidigt fortsätter Migrationsverkets system att fyllas på med nästan 2000 personer i veckan. 2000 personer i veckan. Medarbetarna jobbar skift och flera menar att rättssäkerheten redan har gått förlorad. Man undersöker nu möjligheterna att placera människor i tält för att de alls ska ha någonstans att ta vägen. Under nästa år är målet att kunna träffa överenskommelser med kommunerna om ytterligare 15 000 platser för anvisning, utöver de 8000 som redan finns. Men som det ser ut just nu är det snarare så att platserna kan komma att minska. Integrationssamordnaren på länsstyrelsen i Sörmland anger till exempel att länet troligtvis kommer kunna erbjuda 80-90 platser nästa år. Sätt det i förhållande till Sörmlands tilldelade länstal på 926 platser och fundera på vad det innebär.

I förrgår fick jag ett mail från en partikollega i en medelstor kommun i Skåne. Han skrev att de inte klarar av att anpassa sina skolor tillräckligt snabbt för att ta emot alla de barn som nu kommer. Och han bad mig om hjälp att lösa situationen. Igår skrev en väns vän till mig på Facebook. Hon jobbar på socialtjänsten i Göteborg och beskrev problemen där. Förra helgen var jag uppe i Mora och Orsa och fick höra om deras utmaningar. I kommun efter kommun, oavsett om man har ett högt eller ett i jämförelse lågt mottagande, går nu politiker och tjänstemän ut och säger att man inte klarar mer. Att man utifrån de förutsättningar som finns inte har möjlighet att ta emot fler nyanlända. Systemen hinner inte med. Oavsett om det handlar om skolan, bostäderna, jobben eller de aktiviteter som är till för att de nyanlända ska känna sig välkomna.

Under helgen pratade jag med en vän hemifrån Dalarna. Han berättade hur rykten börjat sprida sig kring det asylboende som nyligen öppnat däruppe. Att barnen ska ha försökt stjäla en mans stavar när han var ute på sin morgonpromenad. Att en kvinna plockat äpplen i någons trädgård utan att be om lov. Att barn kastat stenar på bilar. Jag vet inte hur mycket sanning det finns i de här ryktena, men för alldeles för många verkar inte det längre spela någon roll. Och det här är bara några exempel på hur snacket går och den utvecklingen gör mig livrädd. Och i spåren av det här har den så kallade volymfrågan fått ny kraft, som om det ens är möjligt att stänga gränserna. Personligen kommer jag aldrig medverka till att fler utsatta människor ska jagas ut ur Sverige, men i ärlighetens namn så måste jag säga att det finns stunder när jag vacklar. Hur ska vi klara det här? Med våra sega system, våra fördummande debatter, vår rädsla för förändring och vår ovilja att på allvar väcka människors krismedvetenhet.

Men så tänker jag på farbrorn som jag träffade på en utbildning för flyktingguider häromveckan. Som med rörd röst berättade att han numera, efter tio år som flyktingguide, har tre somaliska barnbarn. Och jag tänker på Eva, som är nyanställd integrationschef i en kommun med stora svårigheter, och hennes ord om att det här inte är någonting alls mot hur det var att jobba för homosexuellas rättigheter i Uganda. Och jag tänker på de olika Facebookgrupper jag är med i där människor från hela Sverige på frivillig basis engagerar sig för att ge de som kommer en bra start. Och jag tänker på den där långa listan med politiska förslag som ligger på mitt skrivbord.

Jag står inte här för att be någon att öppna sitt hjärta. Jag kommer aldrig kräva att någon ska älska allt och alla. Det är helt ok att tycka att utvecklingen är läskig. Jag tycker också det är läskigt ibland. Men under nästa år kommer det att komma väldigt många människor hit, oavsett om man gillar det eller inte. Och många är redan här. Utifrån det så ber jag er att använda era hjärnor. Nästa gång ni sitter där med era vänner i ert fina hem, eller på någon restaurang med ett glas vin för 85 spänn framför er, och pratar om alla de utmaningar som jag precis har räknat upp och säger att ”Jomen alltså det är ju klart att det finns en gräns för hur många vi kan ta emot”. Då ber jag er att fundera på om den gränsen verkligen är nådd. Och jag ber er att fundera på vad ni själva kan göra för att välkomna människor in i samhället. Vad ni själva kan göra för att snabbt anpassa de politiska systemen, men också vad ni kan göra för att lära någon svenska, för att hjälpa någon att hitta ett jobb, för att ta reda på om rykten är sanna innan ni sprider dem vidare eller för att någon ska slippa gå i flipflops i vinter. Och jag ber er att fundera på vad som händer om vi inte gemensamt nu gör allt vi kan för att lösa situationen.

Tack!

Få andra att läsa det här
Share on Google+0Share on LinkedIn0Share on Reddit0Tweet about this on Twitter0Share on Facebook0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>