Bör statens makt vid kärleksinvandring utökas?

De senaste dagarna har en diskussion pågått om huruvida försörjningskraven vid anhöriginvandring bör omfatta fler. Detta efter att Moderaterna lämnat in en riksdagsmotion på temat. Jag blev intervjuad av DN och Aktuellt för att berätta hur vi i Centerpartiet ställer oss och det jag sa verkar ha gjort en del personer, företrädesvis moderater och moderatnära, både förvirrade och arga. Så låt mig förtydliga.

För det första. När media rapporterar om något tar de givetvis bara med delar av det som sagts i en intervju. Själv försöker jag så gott det går gräva djupare innan jag hetsar upp mig, men där är vi ju alla olika. I intervjun med DN fick jag frågor om huruvida jag tyckte det var konstigt att Moderaterna lagt den här motionen och ifall det var ett sätt att närma sig SD. Jag svarade att det här är något Moderaterna har drivit tidigare och att jag inte tyckte det var särskilt konstigt. De citaten kom såklart inte med i artikeln. Det korta klipp som kom med i Aktuellt var svaret på den sista frågan jag fick, nämligen om jag tror att människor snabbare skulle komma i arbete av det här förslaget. Innan det hade jag även här påpekat att det inte är något nytt att Moderaterna driver frågan och att det skulle handla om en så liten grupp och att vi istället behöver lösa den akuta situationen vi står inför.

Och det är alltså min ingång i det här, att det är helt fel fokus att börja prata om hur vi ska få färre att komma hit. För även om vi skulle införa utökade försörjningskrav så skulle det bara minska antalet personer som söker sig hit med en liten, liten del. Alla de andra, och de som redan är här, kommer ändå behöva någonstans att bo och något sätt att försörja sig på. Det är det jag önskar att vi kunde diskutera.

Men det här vore ju ett sätt att minska de skenande kostnaderna, menar vissa. Låt oss därför ändå försöka reda ut vad det är vi pratar om. Enligt statistiken (som ärligt talat inte är helt lätt att förstå sig på) kom det ungefär 40 000 personer som anhöriginvandrare till Sverige förra året. I den gruppen ingår både familjer till flyktingar, familjer till svenska medborgare som t.ex. bott utomlands, adoptivbarn, ensamkommande flyktingbarn, familjer till arbetskraftsinvandrare/gästforskare/studenter och så den största gruppen som är kärleksinvandringen. Eftersom Moderaterna i sin motion skriver att det är viktigt att barns rätt att återförenas med sina föräldrar inte fördröjs, så utgår jag ifrån att barnfamiljerna fortsatt ska vara undantagna från försörjningskravet. Som jag förstått det i efterföljande diskussioner är det inte heller de etablerade relationerna man vill åt, utan det är framför allt den så kallade kärleksinvandringen.

Tittar man då återigen på statistiken från förra året så var det ungefär 15 000 personer som hörde till den gruppen. Hit räknas relationer som pågått kortare tid än två år. Det inbegriper alltså alla de som pluggar eller jobbar utomlands i ett år och blir kära i någon med annat medborgarskap och vill leva med den personen. Detsamma gäller om en svensk medborgare (eller någon med permanent uppehållstillstånd) blir kär i någon som är här under en begränsad period. De flesta förstår nog att kärlek kan vara nog så stark även om relationen pågått i mindre än två år. Det kan såklart även finnas barn med i bilden. Men jag tänker inte hyckla med att det även finns de som gifter sig med någon enkom för att personen ska få uppehållstillstånd i Sverige. Dock ska man veta att den process man får genomgå med Migrationsverket är nog så svår. Och man kan ju även fråga sig vilka omständigheter det är som gör att man så gärna vill komma till Sverige. Men redan idag finns ett system på plats för att försöka komma åt de här fallen.

Men tillbaka till kostnaderna. Av de 15 000 kärleksinvandrarna menar vissa att det är 30% som invandrar till någon som är helt beroende av ekonomiskt bistånd. Själv har jag inte lyckats hitta källan för det, men låt oss utgå ifrån att det är sant. Det handlar alltså om ca 5000 personer. När de flyttar till Sverige kan man utgå ifrån att det ekonomiska biståndet till det gemensamma hushållet i vissa fall höjs med några tusenlappar i månaden. Det är alltså den kostnaden vi pratar om. Ur en budget på många miljarder kronor. Hur de lite mer långsiktiga effekterna blir av att någon som saknar egen försörjning får närhet och kärlek finns det givetvis inte några siffror på. Oavsett om den person som ger kärleken är någon man träffat på semestern i Thailand (hur många det nu är av de med ekonomiskt bistånd som har råd att åka dit) eller någon man blivit kär i under sitt utbytesår i USA.

Men kan man då inte ändå tycka att det är rimligt att den som vill ta hit sin ”nya” kärlek också står för försörjningen istället för att det ska belasta de gemensamma välfärdssystemen. Jo, det kan jag i viss mån tycka. Men problemet då är att det med dagens system i praktiken innebär att Migrationsverket ska bedöma vad som är en rimlig levnadsstandard. För den lilla grupp som redan idag omfattas av försörjningskravet har det definierats som att man måste ha ett heltidsjobb, eller motsvarande, och att man måste ha minst två rum i sin lägenhet. Om den som kommer även har med sig ett barn så krävs tre rum. Det betyder alltså att det par som vill tränga ihop sig i en etta (rätt vanligt i våra storstäder) och äta nudlar inte har rätt att göra det. För mig vore ett rimligare krav i så fall att personen som kommer ska ha egen sjukförsäkring, vilket redan krävs i vissa andra fall, och inte kommer kunna få ekonomiskt bistånd under ett antal år. På så vis skulle friheten öka istället för att minska. Dock viktigt att det finns starkt skydd för den som t.ex. blir misshandlad av anknytningspersonen och behöver lämna relationen. (OBS Det här är min åsikt och inte något vi har tagit ställning till i Centerpartiet.)

Det viktiga att komma ihåg är dock att det här alltså inte alls är rätt fokus. Det handlar om en väldigt liten grupp och kommer inte på något sätt lösa de utmaningar som vi just nu står inför med ca 13 000 personer med uppehållstillstånd som sitter fast på asylboenden och 95 000 personer som beräknas söka asyl nästa år.

P.S. Jag skrev först en text med samma skarpa och raljanta ton som bl.a. Hanif Bali valt i sitt inlägg. Men eftersom jag aktivt under många år nu arbetat för att bli mer ödmjuk och försöka visa förståelse för andra människor så insåg jag mitt i skrivandet att det var mina allra fulaste sidor som visade trynet. Jag har därför valt att, så gott jag kunnat, redogöra för mina synpunkter på ett balanserat sätt. Jag vet inte om det lyckades, men det var åtminstone min intention. Det är även därför jag valt att inte bemöta påståenden om att man som liberal inte kan vara emot försörjningskrav. Den som vill lägga sin energi på att definiera ett begrepp får såklart göra det bäst hen vill, men för min del är det inte beteckningen som är det viktiga utan åsikterna. Och med tanke på vilka åsikter många människor nu förknippar med ordet liberal så börjar jag själv känna mig allt mer benägen att lämna ordet till sitt öde.

Få andra att läsa det här
Share on Google+0Share on LinkedIn0Share on Reddit0Tweet about this on Twitter0Share on Facebook0

One thought on “Bör statens makt vid kärleksinvandring utökas?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>