Jag överlevde debuten

Namnlös

Idag gjorde jag på väldigt skakiga ben mitt första framträdande i kammaren. Givetvis på temat integration. För den som är lagd åt det hållet så finns klippet att se på SVT ca 11.53 minuter in. Plus en del repliker på andra både före och efter. Just nu är jag mest glad över att jag vågade, men också väldigt berörd av alla fina kommentarer jag fått efteråt. Människor är i många avseenden ett vackert släkte.

Mitt anförande:

Tack herr talman,
”Det enda vi kan göra på det här asylboendet är att äta och sova. Det vill vi inte, vi vill arbeta.” Citatet kommer från en man som tillsammans med sin son bott i över ett år på ett av Migrationsverkets upphandlade korttidsboenden. Och så ser det ut runt om i Sverige. Flera tusen människor som beviljats permanent uppehållstillstånd sitter fast på asylboenden. Den här fördröjningen i systemet kostar stora summor, men föreställ dig framför allt hur det måste kännas för någon som gått igenom en lång asylprocess och äntligen fått besked om att man får stanna. Känslan av att kunna ta tag i sitt liv igen, validera sin utbildning, söka jobb, få återförenas med sin familj och bygga sin vardag. Att då inte veta var i landet man kommer hamna eller hur lång tid det kommer ta måste vara helt förödande.

Samtidigt har otaliga kommunpolitiker och en mängd andra aktörer den senaste tiden beskrivit hur krisartad situationen är i många kommuner. Inte minst i dem där det med kort varsel öppnats ett eller flera asylboenden. Att snabbt kunna ställa om samhällsservicen på små ställen är inte särskilt enkelt. Rekryteringar av personal tar tid. Och även ett engagerat civilsamhälle behöver hinna förbereda sig för att kunna hjälpa till på bästa sätt. Häromdagen pratade jag med en av mina partivänner som är verksam i en liten kommun och hon berättade att de går på knäna, att situationen är helt ohållbar.

Förra veckan kom Migrationsverket med ännu en uppräknad prognos. Antalet människor som är på flykt i världen har inte varit så stort sen Andra världskriget och nu tror man att ungefär 95 000 av dem kommer att söka asyl i Sverige under nästa år. Jag anser att vi ska fortsätta erbjuda en fristad för alla som behöver det. Men med ett ökande antal så måste vi hitta lösningar på de utmaningar det innebär. Från regeringens sida vill man se straffavgifter för de kommuner som inte tar sitt ansvar. Ett annat förslag är att tvinga alla kommuner att ta emot nyanlända. Och det här kan ju vid en första anblick låta både rimligt och rätt. Men frågan är ju vad som faktiskt händer om man väljer att köra över ett stort antal kommunpolitiker. Kommer de verkligen bara att finna sig i det och göra det bästa av situationen? Vad kommer hända i kommuner där invånarna redan idag tycker att politikerna i Stockholm har vänt dem ryggen?

Så vad ska man då göra? Om man t.ex. läser Riksrevisionens rapporter blir det tydligt att de system som finns på plats har en mängd brister, men där finns också förslag på hur de kan åtgärdas. Och det är ett första steg. Men de flesta kommuner som idag tar emot för få anger bristen på bostäder som det viktigaste skälet. Och det är ju klart, om folk ska flytta till kommunen så måste de ha någonstans att bo. Bostadsbristen är dessutom ett enormt hinder när det kommer till nyanländas möjligheter att försörja sig själva. Där jobben finns, finns det inga bostäder och där bostäderna finns så finns det inga jobb. På längre sikt skulle det hjälpa om regeringen genomförde de förändringar som alliansen föreslog i våras för att öka byggandet. Men kortsiktigt kanske det helt enkelt är så att vi måste tänka utanför våra fyrkantiga ramar. En lösning vore att snabbt sätta upp enklare tillfälliga bostäder i närheten av de städer där det finns bäst chans att få jobb. Givetvis kommer det även behövas förändringar på arbetsmarknaden. Men nästan viktigast av allt, för att det här ska gå så måste vi alla, var och en, ta ett större ansvar för att stötta och bjuda in människor i våra nätverk.

Diskussionen kring invandring landar alldeles för ofta i ett för eller emot. Är man för så tycker man allt är bra och är man emot så tycker man allt är dåligt. Det är verkligen dags för alla oss som vill fortsätta välkomna människor att också svara på hur vi vill möta de utmaningar som uppstår. För att fortsätta blunda är inte längre ett alternativ.

Få andra att läsa det här
Share on Google+0Share on LinkedIn0Share on Reddit0Tweet about this on Twitter0Share on Facebook0

3 thoughts on “Jag överlevde debuten

  1. Haha vad söt du är! Jag är SD:are och håller inte med ert parti i många frågor, men där anser jag att du gjorde ett mycket stabilare intryck än Hanna Wigh, som också förvisso är ny i riksdagen, men hon brukar vara vass, dock inte denna gång. Så din insats var helt klart godkänd. Oavsett vilket parti man tillhör tror jag att vi alla egentligen vill det bästa för Sverige, oavsett tillvägagångsätt och att vi inte alltid håller med varandra. Viktigt med dialog, synd bara att våra kära politiker i den där kammaren inte alltid är så godtyckliga på detta. Det lär du nog få märka när du befunnit dig där ett tag. Nåväl, Ha det finfint! :-)

  2. Jag är också SD:are och jag gillar hur du resonerar i kammaren gällande integration. Du ger intrycket av att vara ärlig och vilja ta itu med problemen gällande integrationen. Därmed så är du en svår motståndare till SD’s ledamöter i riksdagen. Du gjorde mycket bra ifrån dig tycker jag och jag tror du gav ett bra intryck hos svenska folket. Gjorde ett bra intryck på mig i vart fall. Du gjorde inte bort dig en enda gång såvitt jag såg och du håller diskussionen på en hög nivå. Det var verkligen värt varenda sekund att se dig i talarstolen. Tack för att du håller hög kvalté på ditt tal när du talar i talarstolen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>