Min kropp är fantastisk

När jag var liten avskydde jag idrotten i skolan. Jag var rädd för bollar, rädd för att bli hånad, rädd för att vara långsammast, rädd för att bli vald sist. Jag låtsades vara sjuk, jag grät, jag glömde gympakläderna. Till slut fick jag tillåtelse att istället gå promenader på egen hand och så fortsatte det skoltiden ut.

Även om jag under de senaste tio åren tränat en del har min syn på mig själv som tjock, lat och klumpig bestått. Utan att överdriva kan jag säga att det påverkat mitt liv. Jag har tackat nej till promenaddejter med människor jag gillat, av rädsla att de ska höra mitt flåsande. Jag har undvikit fester där det funnits risk för brännboll. Jag har skippat mer än en jobb-kickoff för att det planerats gemensamma sportaktiviteter. Jag har fejkat ont i foten på löjligt många midsommarfester med femkamp. Jag har avstått att följa med på spännande resor.

Men i morse sprang min fantastiska kropp för allra första gången 5 km på mindre än 30 minuter. Något jag trott var omöjligt för mig att uppnå. Och ikväll har jag tackat ja till att klättra med ett gäng halvt okända människor. Visst är jag sjukt nervös men det är så värt det. För jag tänker inte tillåta min egen elaka syn på mig själv begränsa mitt liv en endaste sekund till. Det är nog nu.

Få andra att läsa det här
Share on Google+0Share on LinkedIn0Share on Reddit0Tweet about this on Twitter0Share on Facebook0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>