Landsbygd är inte bara lantbruk

En levande landsbygd är väl värd att kämpa för. Tyvärr blandar politiker från alla partier, inte minst mitt eget, alltför ofta ihop landsbygd och lantbruk. Framtiden för landsbygden ligger inte i att alla blir lantbrukare. Istället handlar det framför allt om att göra det enklare för människor att driva företag eller vara anställda på distans.

Som centerpartist och dalkulla från bondesläkt har jag stor respekt för de gröna näringarnas plats både i vår ekonomi och i våra hjärtan. Öppna landskap och god djurhållning är saker jag personligen gärna betalar för och lantbruket bidrar till att skapa arbetstillfällen på många orter där detta är en bristvara. Det gäller inte minst de företag som med kreativitet hittar sätt att konkurrera med kvalitet på en internationell marknad. Men i det samhälle som växer fram är allt färre anställda inom produktionssektorn medan tjänstesektorn ökar. I och med den fantastiska teknikutvecklingen som skett, och fortsätter ske, vidgas ramarna än mer. Att sitta på ett kontor åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är för många inte längre det mest effektiva sättet att arbeta. Något som en hel del företag börjar få upp ögonen för.

Tyvärr känns det ofta som att politiken ligger lite efter. Många politiker säger att de brinner för ”landsbygdsfrågan”, men när man frågar vad de menar handlar resonemangen allt som oftast om lantbrukarnas villkor och rätt till kompensation. På det viset gör de sig till språkrör för ett specifikt intresse istället för att lyfta blicken och se sådant som faktiskt är långsiktigt hållbart för landsbygden. Många av mina barndomsvänner pratar om att flytta tillbaka till Dalarna efter några år i större städer. Men de alternativ som bollas är sällan att ta över föräldrarnas mjölkkor eller att driva skogsbruk. Istället är det tankar om att starta någon typ av webbaserat företag, eller att ha kvar sitt jobb i storstaden men jobba hemifrån, som dominerar. Många pratar även om att bo på två ställen, så man kan få tillgång både till storstadens utbud och till lugnet på landet. Det är här man ser möjligheterna.

Att människor frivilligt, som jag själv, väljer att flytta in till städerna är inget vi bör försöka motarbeta. Istället måste vi acceptera att urbaniseringstrenden lär fortgå under en lång tid framöver. Med det i åtanke är det på tiden att politikerna även på riksnivå börjar fundera på hur vi bäst bygger våra städer på ett hållbart sätt så att alla som vill kan få plats. Det finns många goda exempel från olika delar av världen och det är viktigt att de börjar tas tillvara.

För varje gång jag reser upp till mitt älskade Dalarna blir det allt tydligare att människor väljer att flytta därifrån. Vackra gårdar som tidigare togs om hand står nu tomma och förfaller. Min fina barndomsö har, under min relativt korta livstid, gått från att vara en levande by med flera affärer, bensinstationer, bank och restauranger till att numera mest vara en förort till Mora. Det gör ont i mig att se den här utvecklingen. Men ur min synvinkel är det inte ett alternativ att tvinga folk att bo kvar, eller att tvinga människor som inte känner som jag att betala, för att min by ska få liv igen. Istället ligger en stor del av lösningen i att göra det enklare och mer lönsamt att driva företag både på plats och på webben. Samt att uppmuntra distansarbete i så stor utsträckning som möjligt, inte minst i statliga myndigheter. På det viset får fler människor möjlighet att själva välja hur och var de vill leva sina liv.

Hatar Sverige företagare?

Förra helgen var jag uppe hos mina föräldrar i Orsa och ett samtal jag hade med min mamma fick mig att fundera lite. Hon berättade om hur hon, som småföretagare inom kultursektorn, blivit bemött av olika myndighetspersoner genom åren och hur hon ofta känt sig misstänkliggjord och motarbetad. Den attityd som verkar råda är att alla typer av företagare är onda kapitalister som försöker lura staten. Att det finns ett utbrett förakt mot bankdirektörer som plockar ut miljonbonusar och företagsledningar som ger sig själva allt högre lön är ju ingen nyhet. Men det jag inte tänkt så mycket på är hur det föraktet även smittar av sig på modiga entreprenörer och småföretagare som min mamma.

För ett tag sedan läste jag i någon bok en jämförelse mellan hur man i olika länder ser på eget företagande kopplat till status, alltså hur hög status man anser att det ger att starta och driva ett framgångsrikt företag. I andra länder låg det högt upp på listan medan det i Sverige låg väldigt långt ned. Kan det vara så att sossarnas och fackens långvariga kamp för arbetares rättigheter även fört med sig en misstro mot allt som har med företagande att göra? Och vad kan vi i så fall göra för att bryta denna djupt ohälsosamma samhällsanda?

Eller är det helt enkelt samma gamla vanliga Jante som är problemet? En person som tror på sig själv och kämpar hårt för att komma någonvart kan ju ses som att hen anser sig vara ”för mer” än andra. Redan i skolan lär vi oss att det absolut viktigaste är att se de som har det svårt och att vara ödmjuka. Väldigt fina egenskaper det där, men hur mycket lär vi oss att se upp till och respektera dem som faktiskt lyckas? De som kämpar på mot alla odds? Nu för tiden är det ju fullt möjligt att ta sig hela vägen dit man vill av egen kraft. Men vad händer med viljan att starta företag om man tidigt lär sig att det mest handlar om tur och lyckosamma omständigheter om man råkar lyckas? Och vad händer med drivkraften om man från tidig ålder upplever att företagare ses som skattesmitare och egoister i hårt arbete för att lura staten?

Företag startas eller drivs ju inte av sig själva utan det krävs att någon vågar satsa och kasta sig ut i osäkerheten. Ofta tar det lång tid innan ett nystartat företag bär sig och för vissa är det en ständig kamp att hålla det hela flytande. Framgångsrika företag har ytterst sällan blivit det av en slump och de som åstadkommit det hela borde hyllas som hjältar. För inte bara har de hittat något som människor efterfrågar och är beredda att betala för, många gånger kan de även erbjuda jobb till andra som inte är lika modiga eller drivna som de själva. Och det är ju det här som hela vårt samhälle bygger på, utan företag inga jobb.

På ytan kan det verka som att denna insikt redan finns. Politiker talar ständigt om företagens värde och konstant hör man hur kommunerna slåss om att ses som mest företagsvänliga. Men när jag hör mammas historier så undrar jag verkligen hur det ser ut under ytan. För visst kan en upplyst kommunledning utropa hur viktiga företagen är, men så länge det synsättet inte återspeglas i tjänstemäns och medmänniskors egna attityder så tjänar det nog inte mycket till. Idag krävs det inte bara att man har en bra idé, och en plan för hur man ska kunna förverkliga den, utan det krävs även att man är en person som orkar slåss mot fyrkantig byråkrati, omgivningens förakt (med tillhörande skadeglädje ifall man skulle misslyckas) och enskilda tjänstemäns misstänksamhet. Man kan ju verkligen undra hur många bra idéer som aldrig förverkligas på grund av denna företagarfientlighet.