Debatt om integrationsmotioner

Igår hade jag min sista debatt i kammaren för det här riksdagsåret. Den handlade om de integrationsmotioner som lämnades in i höstas och fyra rapporter från Riksrevisionen om mottagande och etablering av nyanlända. Debatten finns att se här. Mitt anförande, på ett ungefär, kommer här:

Tack herr talman,

Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag står här. Jag skäms för att vi i Centerpartiet, utöver några motioner från enskilda ledamöter och den alliansgemensamma reservationen, bara har en enda punkt på listan över integrationsmotioner som vi debatterar idag. Och den punkten är dessutom väldigt luddigt uttryckt. Sanningen är att i höstas, när vi skrev fram och lämnade in de här motionerna, så hade vi ytterst lite politik på det här området. Vi hade prioriterat andra frågor och kanske inte riktigt hängt med i den utveckling som skett och de utmaningar som växt fram de senaste åren.

Men det har förändrats. Sedan i höstas har vi arbetat väldigt hårt för att kunna presentera förslag på lösningar. Utan att svika våra grundläggande värderingar om öppenhet mot omvärlden och en human migrationspolitik. Inte utifrån vad som ger bra rubriker i media. Inte utifrån vad som enklast lockar nya väljare. Inte utifrån en förenklad bild av verkligheten. Utan med fokus på konkreta förslag som faktiskt skulle göra skillnad. I januari presenterade vi en första rapport med 20 förslag för hur nyanlända snabbare ska kunna komma i jobb, hur vi ska få fram fler bostäder och hur vi kan ge kommunerna en ärlig chans att erbjuda ett bra mottagande. På vår stämma i höst ska vi utöver det fatta beslut om ett mer omfattande program med ännu fler förslag.

Ofta får jag höra saker i stil med ”Ja ja, när det gick så bra för SD i valet så fick ni minsann fart.” Men i grunden så handlar det ju inte om det. Det handlar om att det de senaste åren har kommit betydligt fler människor hit för att söka skydd. Och det sätter såklart press på våra migrations- och integrationssystem. 2010 när den senaste stora reformen av integrationspolitiken genomfördes så hade det året innan varit 24 194 personer som sökt asyl. Och det hade stadigt legat däromkring i flera år. Men sedan 2012 har vi sett en stark uppgång och förra året var det mer än tre gånger så många, 81 301 personer, som sökte asyl här. Det här är ingenting som Sverigedemokraterna har hittat på. De säger ju bara samma saker nu som de sa 2009. Det kommer för många. Och det får man väl tycka. Saken är bara den att med de ökande flyktingströmmarna i världen så är just det, hur många som kommer, väldigt svårt att påverka i någon större utsträckning. Inte ens Sverigedemokraterna säger ju något annat än att de vill skicka ut signaler som eventuellt ska göra att människor på flykt frivilligt väljer att åka någon annanstans. Vart de ska ta vägen är högst oklart. Med allra största sannolikhet så kommer det, oavsett vad man tycker om det, att komma väldigt många människor hit de närmsta åren. Och därför behöver vi alla lägga betydligt mer energi på att förstå oss på de utmaningar som finns och göra vad vi kan för att förbättra situationen.

Som ett led i vårt arbete med att ta fram nya förslag så har jag själv rest runt en hel del. Med mitt besök i Piteå förra veckan så är jag nu uppe i 48 kommuner och har då täckt in nästan alla regioner i Sverige. Jag har besökt asylboenden, HVB-hem för ensamkommande, språkcaféer, SFI-klasser, vuxenutbildningar, introduktionsverksamheter och väldigt många olika arbetsmarknadsprojekt. Jag har träffat flyktingsamordnare, kommunpolitiker, förvaltningschefer, ideellt engagerade, myndighetsföreträdare, intresseorganisationer, studieförbund, oroliga medborgare och väldigt många människor som själva kommit som asylsökande eller anhöriga.

Det som blivit allra tydligast under mina resor är att situationen ser olika ut i olika kommuner. Det som har lyfts mycket under senare tid är utmaningarna i de kommuner som tar ett väldigt stort ansvar. Dels de som har ett högt antal asylsökande på grund av att Migrationsverket upphandlat flera stora asylboenden just där, dels de som tar emot väldigt många som bosätter sig själva när de väl fått sitt uppehållstillstånd. Och det är bra att de får uppmärksamhet, för flera av de här kommunerna går verkligen på knäna. Problemet är bara att många kommit att tro att det är så det ser ut över hela Sverige. Något som det mer sällan talas om är de kommuner vars största utmaning är att folk flyttar därifrån, som jobbar med strategier för hur de ska kunna locka fler flyktingar att stanna. Eller alla de kommuner som har ett medellågt mottagande och vars ledande politiker knappt själva är medvetna om det. Ett jämnare mottagande måste till. Det är en av de allra viktigaste åtgärderna. Men det måste ske i samarbete med kommunerna. Att regeringen nu har valt att gå fram med lagförslag om att tvinga kommunerna att ta emot, utan att samtidigt se över den ekonomiska ersättningen och andra hinder som kommunerna flaggat för, riskerar istället att leda till ökade motsättningar.

Utöver mina resor så har jag även läst en himla massa utredningar och rapporter. Bland annat de fyra rapporter Riksrevisionen tagit fram och som vi diskuterar här idag. De rapporter som regeringen valt att avfärda med hänvisning till att man tillsatt ett antal nya utredningar. Utredningar som i flera fall ska pågå ett bra tag. Samtidigt som vi vet att situationen är akut på många håll. Med socialsekreterare som säger upp sig, enorm brist på SFI-lärare, extremt långa handläggningstider för asylsökande som sitter utan sysselsättning på trånga asylboenden, etableringshandläggare helt utan förutsättningar att klara sin uppgift, dålig samordning mellan olika aktörer, bostadsbrist, ensamkommande barn och ungdomar som far illa och starkt växande motsättningar mellan olika grupper. På regeringens hemsida kan man läsa om deras så kallade etableringspaket. Vissa saker är bra, som ökade resurser till civilsamhället och till Socialstyrelsen för snabbare validering. Men i övrigt är det mest tomma ord och fluffiga formuleringar. Jag har förståelse för att det kan ta lite tid att sätta sig in i ett såhär komplext område. Men om vi i Centerpartiet lyckades presentera en mängd konkreta förslag redan i januari så borde ju rimligen regeringen, med hundratals specialister på departementen till hands, kunna skaka fram mer än såhär.

Nu ska vi snart ha sommaruppehåll här i riksdagen och mitt Facebookflöde fylls just nu av glada vänner som visar upp sina trygga liv med vackra skolavslutningar, varma dagar på klippor, blommor, grillkvällar och spännande semesterresor. På asylboendet jag besökte i Långträsk i fredags märktes inget av det här. Där var folk livrädda. På riktigt livrädda. Över att skickas tillbaka. Över sina nära och kära. Samtidigt dör det fler än någonsin på sin väg in i Europa och någonstans runt en miljon människor sitter i Libyen och väntar på sin färd över Medelhavet. Vi vet att statistiken alltid går upp under sommaren. De allra flesta kommer att anlända till Sverige nu medan vi njuter som mest av livet. Jag vill därför ta chansen att be er, alla därute, att ta lite av den där tryggheten ni fått och göra vad ni kan för att fler ska få känna detsamma. Besök något asylboende, bli språkvän, bjud in till den där grillkvällen eller säg åtminstone hej och le när du möter folk. Det kan göra betydligt större skillnad än de flesta förstår.

Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 4 och avslag på övriga motioner.

Runtrännande

Förmiddagen har gått åt till att rusa mellan arbetsmarknads- och socialförsäkringsutskotten. Så blir det ibland eftersom vi i C valt att slå ihop migrations- och integrationsfrågorna, medan övriga partier (utom MP) fortfarande håller isär dem.

Organisationen Sveriges kommuner och landsting besökte AU för att trycka på sina viktigaste punkter: hur man ska råda bot på trångboddheten, full ekonomisk kompensation till kommunerna och att Arbetsförmedlingen måste bli bättre på att samarbeta med kommunerna. Dessutom visade de med snygga kartbilder tydligt hur viktigt det är att slå ihop alla typer av flyktingmottagande när man diskuterar jämnare fördelning över landet. Något som jag brukar tjata om och som väldigt få journalister verkar förstå överhuvudtaget. Men det är väl helt enkelt bara jag som är dålig på att förklara, som vår mediastrateg Karl-Johan Karlsson​ skulle sagt.

En väldigt intressant nyhet, som vi diskuterade med ansvarig statssekreterare som besökte SfU, är att EU-kommissionen öppnat lite luddigt för möjligheten att söka asyl på ambassader i ett uttalande inför det migrationspaket som ska läggas fram i maj. Dessutom pågår det diskussioner i EU om hur man ska kunna få fler medlemsländer att ta emot fler kvotflyktingar (alltså sådana som via FN får hjälp med vidarebosättning från flyktingläger). Även om det kan låta hoppfullt är dock risken stor att projekten snarast riktas in på att totalt sett minska antalet som tar sig in i EU. Samtidigt förs nämligen samtal om hur man ska stärka gränsskyddet och bekämpa människosmuggling (idag det huvudsakliga sättet för flyktingar att ta sig in). http://www.europaportalen.se/2015/03/eu-kommissionen-oppnar-asylansokan-pa-ambassader

Meningslösa voteringar

Jag har lärt mig mycket senaste tiden, och två viktiga grejer om riksdagsarbetet som jag inte hade en aning om innan jag själv blev ledamot.

Det ena är att anledningen till att det oftast ser så tomt ut i kammaren under debatter inte alls handlar om att ledamöterna är lata. Istället är det så att det bara är de som sitter i ansvarigt utskott, och därmed kan frågan, som deltar i debatten. Skulle alla sitta där och slötitta så skulle vi inte få något alls gjort.

Det andra är att själva voteringarna, när vi trycker på knappar, är betydelselösa. Tidigare trodde jag att det var där striden skulle stå, att jag skulle behöva slåss hårt för att rakt igenom kunna trycka i enlighet med mitt samvete. Nu sitter jag där och försöker, så gott jag kan, göra precis som övriga centerpartister. Oftast har jag ingen aning om vad det är jag röstar om, annat än en rubrik. Det händer ofta att folk trycker fel eller missar att trycka. Det går fort och många gånger är listan lång med krångliga voteringsordningar. Besluten fattas dock hursomhelst långt tidigare i ansvarigt utskott av den person i partiet som kan frågan. Vill man verkligen påverka så måste man vara ute i god tid. Och att ha koll på varenda ärende är helt omöjligt. I det här systemet är man så illa tvungen att lita på sina partikollegor. Det går inte annars. Å andra sidan gör ju det att de i lika stor utsträckning tvingas lita på mig när det handlar om migration och integration. Men emellanåt dyker det upp rubriker under voteringar som gör att det skär till lite extra i magen. Då försöker jag påminna mig själv om att jag väldigt medvetet valt att fokusera på ett område och att jag inte kan göra allt, hur mycket jag än skulle vilja.

1

En inställd debatt om EU:s gränskodex

Debatt 18 feb

Sitter i en tom kammare och inväntar min tur för anförande gällande EU:s gränskodex, bara för att höra Mikael Cederbratt (M) säga nästan exakt det jag tänkt säga. För allas skull valde jag därför precis att stryka mig från talarlistan. Så jäkla trist efter uppladdning. Publicerar därför anförandet här på bloggen istället. Samtidigt är jag såklart glad att Moderaternas talesperson håller samma viktiga linje om fler lagliga vägar in i EU. Ju fler vi är, desto bättre.

Herr talman,

Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. De förändringar som nu görs i och med den här propositionen är ju inte särskilt kontroversiella. Och det i sig är lite av ett problem. För i dagens läge är det egentligen stora förändringar som behövs.

Varje gång det är migrationsdebatt här i kammaren så står vi här och upprepar samma saker. Konflikterna i världen blir fler och värre. Ungefär 50 miljoner människor är på flykt. Såhär många människor har inte varit på flykt sedan andra världskriget. Kvinnor våldtas, människor bränns ihjäl i burar, små barn korsfästs. Och i tältlägren, där de som lyckats komma undan tränger ihop sig, snöar det just nu. I Libanon är snart var tredje person flykting från konflikten i Syrien och motsättningarna där ökar. Risken är nu överhängande att konflikten sprider sig. Länderna som gränsar till Syrien gör allt de kan för att stänga gränserna. Även på många andra platser i världen ökar våldet och förtrycket.

Vi har sagt de här sakerna så många gånger nu att det nästan känns som att det slutat gå in. Det har blivit ett mantra som rabblas av varenda politiker, oavsett om fortsättningen handlar om att försöka göra mer för att förbättra situationen eller om det handlar om att Sverige ska göra mindre. Så låter det allt oftare nu, att andra EU-länder måste avlasta Sverige. Att Sverige tar ett alltför stort ansvar. Att svensk migrationspolitik är alltför generös. Generös. Samtidigt som det första vi gör när människor börjar fly från ett land är att ta bort möjligheten att få visum för att tryggt kunna resa hit. Samtidigt som vi medverkar till ett system som tvingar människor att sälja allt de äger, ofta skuldsätta sig, för att kunna betala de kriminella ligor som styr människosmugglingen. Vägen in i EU är en livsfarlig hinderbana som skördar tusentals offer varje år. Människor kvävs instängda i fraktcontainers, slår ihjäl sig när de försöker hoppa på lastbilar i farten och drunknar i Medelhavet.

På EU-nivå önskar man ju att diskussionerna skulle handla om just det här. Hur kan man göra att färre människor far illa? Men istället handlar samtalen om hur man överhuvudtaget ska kunna hantera det fåtal som tar sig igenom hinderbanan. Oavsett om ett land tar emot ett par tusen eller en stor andel så tycker man att det är för mycket. Att taket är nått. Och man diskuterar hur man ska kunna hålla människor borta. Genom att strama åt regler, genom att jaga desperata människor och genom att knuffa ut skrangliga båtar på havet istället för att hjälpa dem i land.

I Sverige har vi stora utmaningar och i många andra EU-länder likaså. Men man måste hela tiden se vad alternativet är. De här människorna finns även om de inte finns innanför Sveriges gränser. Även den som inte tycker att Sverige ska välkomna flyktingar behöver förstå att om vi inte avlastar konflikternas grannländer så är risken stor att flyktingströmmarna ökar ännu mer. Oavsett vad man tycker så ser världen ut såhär. Och vi behöver rikta in oss på att göra det bästa av situationen. Det kan på kort sikt leda till svårigheter, men det finns inget alternativ. Vi kan inte ställa upp kulsprutor vid gränserna och vi kan inte sätta murar runt Sverige. EU:s flyktingkommissarie har den senaste tiden varit väldigt tydlig i den här frågan och bland annat sagt:

– Att tro att vi kan lösa flyktingkrisen med bättre gränskontroller är en illusion. Om du stänger dörren använder folk fönstret, stänger du fönstret gräver de en tunnel.

Vi behöver fler lagliga vägar in i EU, det kan handla om förändrade regler för visum, ökade möjligheter för anhöriginvandring (många anhöriga har ju själva asylskäl) eller att öka antalet kvotflyktingar. Det finns många sätt. Men vi kan inte göra det på egen hand. Så trots de för tillfället usla utsikterna att lyckas så måste Sverige fortsätta att starkt driva frågan om att fler EU-länder ska ta ett större ansvar. Att vi idag genomför förändringarna som följer av EU:s gränskodex är ju rimligt och rätt. Men för att EU-samarbetet på det här området inte ska dra iväg åt helt fel håll så krävs det, nu mer än någonsin, att vi inte ger efter.

Tack!

En jobbig helg och en integrationsdebatt

Den här helgen har varit svart. Jag har ju beskrivit det där tidigare här på bloggen, hur jag ibland bara fastnar i meningslöshet och självförakt. Den här helgen var en sådan helg. I timmar har jag suttit i soffan och stirrat in i väggen (eller på mobilen). Allt bara stannade av. Jag avbokade allt jag hade tänkt göra och lyckades bara precis släpa mig iväg till affären för att köpa något att äta. Jag läste långa artiklar om nationalism, kriget i Syrien, nanorobotar och alldeles för många Facebooktrådar där folk spydde hat. Och jag skrev ett galet anförande om allt som är fel med världen och hur meningslöst det är att vi ens försöker göra något. Som tur var hade jag dock sinnesnärvaro nog att tidigt, tidigt i morse sätta mig och skriva ihop något aningen mer nyanserat att säga i dagens budgetdebatt om integration. Ibland är det tur att jag har något slags stark inbyggd självbevarelsedrift. Nästa gång får den dock gärna kicka in lite tidigare.

Här kan man se debatten.

Mitt anförande (på ett ungefär):

Tack herr talman,
Världen förändras just nu väldigt fort. Globaliseringen och digitaliseringen innebär att vi står mitt i en helt ny verklighet och det enda vi vet är att vi inte har en aning om hur ens den närmsta framtiden kommer se ut. Vi kan bara gissa. En sådan gissning, som väl ändå får sägas vara rätt välgrundad, är att väldigt många av de system vi har på plats idag kommer behöva förändras i grunden. Och det måste gå fort. För redan idag ser vi hur det nya fastnar i det gamla. Fantastiska saker som crowd funding, nätbaserade universitet, förarlösa bilar, digitala valutor, ja till och med något så simpelt som food trucks är alla fenomen som utmanar rådande system och därför motarbetas. Det här ställer såklart helt nya krav på politiken. Den som är van vid att det är politiken som styr utvecklingen kommer behöva inse att vi politiker nu har mindre makt än någonsin. Visst kan vi försvåra, fördyra och fördröja, men vi kommer inte kunna stoppa utvecklingen. Istället borde vi förenkla det hela genom att plocka bort så många hinder som möjligt. Och det gäller såklart även globaliseringen. Vi driver företag, pluggar, jobbar, kommunicerar och blir kära över de påhittade nationsgränserna. Snart är var femte person som bor i Sverige född utomlands och förra året flyttade fler än 50 000 personer härifrån för att bosätta sig någon annanstans. På samma sätt som vi tidigare flyttat mellan olika städer inom ett land flyttar vi nu mellan städer i olika länder.

Personligen tycker jag det är helt fantastiskt att få vara med om allt det här. Möjligheterna är oändliga. Tänk bara på allt som hänt de senaste tio åren och föreställ er vad vi har att vänta oss. Men det innebär också stora påfrestningar för väldigt många människor. Inte minst dem som av olika anledningar inte riktigt hängt med i utvecklingen. Och det gör mig rejält orolig. För om vi inte lyckas integrera de här människorna på ett bra sätt så kommer vi antagligen både få se ökad ohälsa och allt våldsammare reaktioner. Många kommer inte bara lugnt anpassa sig till de nya förutsättningarna, utan göra allt de kan för att kämpa emot utvecklingen och krampaktigt hålla fast vid sådant som får dem att känna sig trygga. Oavsett om det är fanatisk religionsutövning, någon luddig svenskhet eller förtryckande könsnormer som de tror är räddningen. Det här är en grupp som borde få betydligt större utrymme när vi diskuterar integration framöver.

Men idag är vi ju här för att prata om det utgiftsområde i budgeten som handlar om integrationen av utrikes födda. Och här finns det också saker att göra. Dels behöver vi motverka det långvariga utanförskapet som slår hårt mot många utrikes födda. Men det mest akuta på just det här utgiftsområdet är att snabbt se till att alla de människor som nu söker skydd i Sverige får en bra start. Att under lång tid sitta sysslolös på ett trångt asylboende är såklart förödande för en människas drivkrafter. Med ett ökande antal asylsökande så ökar nu även handläggningstiderna rejält. Vi måste därför ställa fler krav i upphandlingarna så att det blir lättare att läsa svenska och validera sina kunskaper under tiden som asylsökande. Men vi måste även se till att den som fått uppehållstillstånd snabbt får en kommunplacering och på så vis kan komma igång med att bygga sin vardag. Vi behöver stötta kommunerna så att de kan ta emot fler och det allra viktigaste här är att byggandet kommer igång på allvar. På kort sikt behöver vi göra det enklare att snabbt bygga små tillfälliga modullägenheter. På så vis kan ingen kommun längre skylla det låga mottagandet på bostadsbristen. Vi tar några steg i den här budgeten för att få igång byggandet och det är bra. Men det är inte tillräckligt.

Vi gör även en del justeringar som är tänkta att göra det lättare att lära sig svenska samtidigt som man gör praktik, jobbar eller startar företag. Så att människor så fort som möjligt ska komma ut på en arbetsplats istället för att stängas in i ett SFI-klassrum under alltför lång tid. Dessutom avsätter vi resurser för att korta handläggningstiderna för den som behöver få sin utbildning eller sin yrkeskunskap validerad. På vissa håll i landet fungerar det här redan ganska bra, men det finns alldeles för stora variationer.

Och så är det lite överlag. Det är stora variationer över landet i hur mottagandet av nyanlända ser ut. Här är det viktigt att samverkan mellan olika aktörer förstärks och att idéutbytet blir bättre. Det här kan låta som klyschor, men det är enormt viktigt. Just nu pågår till exempel ett framgångsrikt projekt i Jämtland med integrationskoordinatorer, anställda av kommunerna men finansierade av Arbetsförmedlingen. Det finns många andra exempel på bra projekt som behöver spridas och i vissa fall permanentas. Detsamma gäller de ideella krafterna som gör ett jättejobb. Utan dem skulle det aldrig gå och deras förutsättningar behöver vara så goda som möjligt. Jag skulle nog säga att det allra viktigaste just nu är att fler människor involverar sig i att välkomna alla nyanlända och öppna sina nätverk för dem. På så vis kan vi både motverka fördomar och hjälpa folk in på arbetsmarknaden.

Jag har en lång lista över små och stora förändringar som behöver göras. Våra trasiga system får inte stå i vägen för människors drivkrafter. Det behöver bli lättare att starta och driva företag och att anställa. Den som vill jobba ska aldrig hindras från att göra det. Men med en överbelastad Arbetsförmedling ser det tyvärr inte särskilt ljust ut. För någon vecka sedan var generaldirektören hos oss i utskottet och berättade att dem som jobbar med nyanlända nu är uppe i 60 sökande per förmedlare. Prognosen är att man snart når 90. När etableringsreformen genomfördes 2010 var det tänkt att vara 30. Det här skapar såklart problem. Inte bara för de jobbsökande, som inte får tillräckligt med stöd, utan även för alla hårt arbetande förmedlare som inte ges förutsättningar att göra ett bra jobb. Det visar sig också i att etableringsplanerna inte fylls med relevant och individanpassat innehåll. Här behövs det radikal förändring och där har vi ju fler förslag.

Men när vi pratar om integration så måste vi komma ihåg att det inte bara handlar om hur vi politiker bygger systemen. Det handlar också i allra högsta grad om attityder. Här behöver vi fundera mer på hur vi ska kunna stötta ute i kommunerna, inte minst på mindre ställen, så att man hinner med det som behöver göras för att lugna den oro som väcks när saker snabbt förändras.

Budgetdebatt om migration

Idag var det återigen debatt i kammaren. Finns att se här.

Mitt anförande:

Tack fru talman,
Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook från min kenyanska expojkvän. Han berättade att hans lilla företag i Nairobi inte gått så bra på senare tid och han frågade hur arbetsmarknaden ser ut i Sverige. Om det kanske vore värt att söka jobb här. Och såhär är det. Världen idag är inte densamma som den en gång var. Vi driver företag, pluggar, jobbar, kommunicerar och blir kära över de utritade statsgränserna. Globaliseringen och den fantastiska teknikutvecklingen har gjort att människor flyttar runt som aldrig förr. Folk runt om i världen har rätt bra koll och kan numera enkelt jämföra sina egna livsvillkor med andras. Det är mer regel än undantag att man har vänner eller släktingar som bor i andra länder. Och det är ofta hos dem man söker skydd när man tvingas fly.

Det senaste året har ungefär 3400 människor drunknat när de vattenvägen försökt ta sig in i EU. Och det är bara dem man hittat. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar sitta instängda i bensintankar, fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Allt för att vi i EU bygger murar och taggtrådsstängsel och tar ifrån flyende människor möjligheten att komma hit på ett säkert och lagligt sätt. I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. I Somalia, Afghanistan, Eritrea och många andra länder har förtrycket och stridigheterna pågått länge. Och ingen har nog missat Daesh, IS, vidrigheter. Såhär ser det ut i världen idag. Det här är verkligheten som vi behöver förhålla oss till. Varje samtal om migration måste börja där.

Här i Sverige pratar vi nu om att ungefär 95 000 människor beräknas söka asyl i Sverige under nästa år. Jämfört med andra EU-länder är det en hög siffra och även historiskt är det exceptionellt. Dessutom sitter det just nu fast ungefär 13 000 personer med uppehållstillstånd på asylboenden som väntar på en kommunplacering. Samtidigt fortsätter Migrationsverkets system att fyllas på med nästan 2000 personer i veckan. Man undersöker nu möjligheterna att placera människor i tält för att de alls ska ha någonstans att ta vägen. Det främsta hindret för att öka kommunplaceringarna är bristen på bostäder.

Att människor sitter fast på asylboenden trots att de fått uppehållstillstånd är också en viktig anledning till att det nu poppar upp nya asylboenden runt om i landet. Ofta med så kort varsel att det i princip är omöjligt att fixa mottagandet på ett bra sätt. Kommunerna har ansvar att fixa skolplatser till alla barn, landstingen ska fixa med hälsoundersökningar och i samarbete med ideella krafter behöver man hinna involvera grannarna i det som händer. Många kommuner har dessutom höga ambitioner när det kommer till att få ut folk i praktik och in i olika föreningar. Men även det kräver förberedelser. Det här är enorma utmaningar på många platser. Inte minst dem där det öppnats stora boenden mitt ute i skogen långt från närmsta samhälle. Och föreställ dig själv hur det måste kännas för den enskilda människan att i många, många månader sitta sysslolös på ett trångt asylboende. De allra flesta vill ju direkt få komma igång med språk och jobb, men det här är ett stort hinder.

Det finns väldigt mycket att säga om hur de här utmaningarna ska lösas. Både i det lilla och i det stora finns det saker som behöver rättas till. I den här budgeten tar vi några steg i rätt riktning. Vi föreslår flera förändringar som ska göra det enklare och billigare att bygga bostäder, driva företag och anställa. Vi tillför mer resurser för att korta handläggningstiderna för validering av kunskap och vi gör det lättare att individanpassa SFI. Men eftersom vi ska ha en debatt om integration på måndag så skulle jag nu vilja fokusera på de saker som hör hemma på just det här utgiftsområdet, migration.

Gällande svårigheterna att hitta boende till alla som söker asyl ger vi nu Migrationsverket möjlighet att driva anläggningsboenden i egen regi. Något som tidigare inte varit tillåtet. Det här är bra och kan förhoppningsvis leda till en bättre dialog med många kommuner och ideella organisationer. Men det behöver även följas av ökade krav i upphandlingarna på kvalitet och aktiviteter till de boende. Man ska inte behöva sitta sysslolös.

Vi tillsätter dessutom en utredning för att hitta sätt att öka mottagandet i kommunerna och på så vis få till en jämnare fördelning. Här är det väldigt viktigt att fokus blir på hur vi kan förändra systemen för att stötta kommunerna. För oss i Centerpartiet är ytterligare tvång inte ett alternativ. Det är även viktigt att kostnaderna ses över så att staten tar det ekonomiska ansvaret tills människor kommit i egen försörjning.

De här förändringarna är bra och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. Men i ärlighetens namn så är det inte i närheten av tillräckligt. Vi behöver snabbt göra mycket, mycket mer och jag är glad att det nu ändå känns som att fler och fler förstått det allvarliga läget. Men alldeles oavsett så kan vi politiker inte göra allt. För att det här ska gå, så behöver vi alla hjälpas åt att välkomna våra nya grannar. Och det måste gå. För alternativet är inte att folk lever lyckliga liv i sina hemländer. Förslagen om att radikalt minska invandringen och istället ”hjälpa på plats” är helt orealistiska i den situation vi befinner oss, av många olika anledningar. Vi kan inte stoppa globaliseringen och vi kan inte stoppa utvecklingen. Den är liksom redan här. Alternativet om vi inte välkomnar våra nya grannar är istället att motsättningarna ökar. Motsättningarna som redan idag gör att moskéer och synagogor attackeras, som gör att fattiga EU-migranter, poliser och meningsmotståndare utsätts för våld och som gör att otryggheten sprider sig. Jag vet med all säkerhet att det är en utveckling jag kommer göra allt jag kan för att motverka. Och frågan är ju vem man vill vara i det här. Vill man vara den som bara duckade? Den som satt hemma i soffan och gnällde? Den som eldade på hatet? Eller vill man vara en av dem som kavlade upp ärmarna och hjälpte till att lösa situationen?

 

Det stora förtroendet

Häromdagen blev det klart att jag blir Centerpartiets nya talesperson för migrations- och integrationsfrågor. Det är ju precis vad jag kämpat för så jag är såklart både glad och enormt tacksam för förtroendet. Men samtidigt innebär det ett stort ansvar som jag innerligt hoppas att jag orkar bära. Det här politikområdet är inte lätt och just nu lär jag mig nya saker varenda dag. Samtidigt är frågorna många och specifika, både från allmänheten och från media. Jag har på bara några dagar pratat med SvD, DN, MT, Ekot två gånger och blivit inbokad för en längre intervju i P1.

Rollen som talesperson innebär att jag behöver, i någon mån, ha partiet bakom mig när jag uttalar mig i de här frågorna. Många saker har vi stämmobeslut på och då är det lätt. Framför allt eftersom de allra flesta stämmobesluten på det här området (kanske t.o.m. alla) ligger i linje med vad jag själv tycker. Men det finns också ett stort antal frågor där partiet inte riktigt tagit ställning. Och då blir det knepigare. När media ringer vill de ofta ha snabba svar. För mig brukar den ideologiska kompassen fungerar relativt bra, men jag behöver ju även i de lägena hinna få med mig partiledningen på tåget. Hittills har det funkat fint, men givetvis kommer det uppstå situationer där vi tycker olika och då får vi se vad som händer. För mig innebär den här rollen en fantastisk plattform för att göra faktisk skillnad och jag är till viss del beredd att kompromissa, men jag kommer inte att säga saker jag inte kan stå för.

Efter debatten i kammaren förra veckan har jag fått så mycket beröm att jag fortfarande studsar omkring bland rosa moln och tycker allt är jätteroligt. Jag funkar liksom så, det går upp och det går ner. Så på samma gång finns det en liten röst i mitt huvud som säger att vi får se hur hårt jag faller vid första motgången.

Jag överlevde debuten

Namnlös

Idag gjorde jag på väldigt skakiga ben mitt första framträdande i kammaren. Givetvis på temat integration. För den som är lagd åt det hållet så finns klippet att se på SVT ca 11.53 minuter in. Plus en del repliker på andra både före och efter. Just nu är jag mest glad över att jag vågade, men också väldigt berörd av alla fina kommentarer jag fått efteråt. Människor är i många avseenden ett vackert släkte.

Mitt anförande:

Tack herr talman,
”Det enda vi kan göra på det här asylboendet är att äta och sova. Det vill vi inte, vi vill arbeta.” Citatet kommer från en man som tillsammans med sin son bott i över ett år på ett av Migrationsverkets upphandlade korttidsboenden. Och så ser det ut runt om i Sverige. Flera tusen människor som beviljats permanent uppehållstillstånd sitter fast på asylboenden. Den här fördröjningen i systemet kostar stora summor, men föreställ dig framför allt hur det måste kännas för någon som gått igenom en lång asylprocess och äntligen fått besked om att man får stanna. Känslan av att kunna ta tag i sitt liv igen, validera sin utbildning, söka jobb, få återförenas med sin familj och bygga sin vardag. Att då inte veta var i landet man kommer hamna eller hur lång tid det kommer ta måste vara helt förödande.

Samtidigt har otaliga kommunpolitiker och en mängd andra aktörer den senaste tiden beskrivit hur krisartad situationen är i många kommuner. Inte minst i dem där det med kort varsel öppnats ett eller flera asylboenden. Att snabbt kunna ställa om samhällsservicen på små ställen är inte särskilt enkelt. Rekryteringar av personal tar tid. Och även ett engagerat civilsamhälle behöver hinna förbereda sig för att kunna hjälpa till på bästa sätt. Häromdagen pratade jag med en av mina partivänner som är verksam i en liten kommun och hon berättade att de går på knäna, att situationen är helt ohållbar.

Förra veckan kom Migrationsverket med ännu en uppräknad prognos. Antalet människor som är på flykt i världen har inte varit så stort sen Andra världskriget och nu tror man att ungefär 95 000 av dem kommer att söka asyl i Sverige under nästa år. Jag anser att vi ska fortsätta erbjuda en fristad för alla som behöver det. Men med ett ökande antal så måste vi hitta lösningar på de utmaningar det innebär. Från regeringens sida vill man se straffavgifter för de kommuner som inte tar sitt ansvar. Ett annat förslag är att tvinga alla kommuner att ta emot nyanlända. Och det här kan ju vid en första anblick låta både rimligt och rätt. Men frågan är ju vad som faktiskt händer om man väljer att köra över ett stort antal kommunpolitiker. Kommer de verkligen bara att finna sig i det och göra det bästa av situationen? Vad kommer hända i kommuner där invånarna redan idag tycker att politikerna i Stockholm har vänt dem ryggen?

Så vad ska man då göra? Om man t.ex. läser Riksrevisionens rapporter blir det tydligt att de system som finns på plats har en mängd brister, men där finns också förslag på hur de kan åtgärdas. Och det är ett första steg. Men de flesta kommuner som idag tar emot för få anger bristen på bostäder som det viktigaste skälet. Och det är ju klart, om folk ska flytta till kommunen så måste de ha någonstans att bo. Bostadsbristen är dessutom ett enormt hinder när det kommer till nyanländas möjligheter att försörja sig själva. Där jobben finns, finns det inga bostäder och där bostäderna finns så finns det inga jobb. På längre sikt skulle det hjälpa om regeringen genomförde de förändringar som alliansen föreslog i våras för att öka byggandet. Men kortsiktigt kanske det helt enkelt är så att vi måste tänka utanför våra fyrkantiga ramar. En lösning vore att snabbt sätta upp enklare tillfälliga bostäder i närheten av de städer där det finns bäst chans att få jobb. Givetvis kommer det även behövas förändringar på arbetsmarknaden. Men nästan viktigast av allt, för att det här ska gå så måste vi alla, var och en, ta ett större ansvar för att stötta och bjuda in människor i våra nätverk.

Diskussionen kring invandring landar alldeles för ofta i ett för eller emot. Är man för så tycker man allt är bra och är man emot så tycker man allt är dåligt. Det är verkligen dags för alla oss som vill fortsätta välkomna människor att också svara på hur vi vill möta de utmaningar som uppstår. För att fortsätta blunda är inte längre ett alternativ.

Mina riksdagsmotioner

Just nu pågår allmänna motionstiden, den period på riksdagsåret då vi som ledamöter kan lämna in våra egna förslag till riksdagen. Eftersom förfarandet är nytt för mig, men även för partiet i opposition, så har det inneburit en del förvirring. Det finns såklart hur mycket som helst man skulle kunna skriva om, men för mig har det ändå varit viktigt att det här första året försöka hålla mig till ämnen som jag brinner lite extra för. Eftersom motionerna ändå avslås i princip automatiskt så har jag valt att inte lägga alltför mycket kraft på långa texter. Det viktigaste är ju ändå att det finns något som visar vilka frågor jag tycker är viktiga. Om ett år kommer en ny chans, så det är dags att börja bunkra nya förslag. Här kommer en lista på mina motioner. Den som vill läsa dem i sin helhet kan gå in på min ledamotssida där de kommer att laddas upp så snart de lämnats in av den administrativa personalen.

Arbetskraftsinvandring (kommittémotion som skrivs under av mig som talesperson)
Säkra HBT-flyktingars rättigheter
Frontex Plus måste värna asylrätten
Jämställd migrationspolitik (med Rickard Nordin)
Grön integration på landsbygden (med Kristina Yngwe)
Synliggör skatterna
Avskaffa monarkin
Minskat antal riksdagsledamöter
Princip om skademinimering
Avskaffa danstillståndet
Filosofisamtal i skolan
Tillsätt en upphovsrättskommission (med Per Lodenius)
Förändrad roll för Systembolaget (med Johan Hedin)

Frågor som jag hade tänkt skriva om men som kom med i parti- eller kommittémotioner:
Oaktsamhet vid våldtäkt
Våld i nära relationer drabbar även män
Integration genom förändringar på bostads- och arbetsmarknaden
Förenklingar för företagare

Frågor som jag hade tänkt skriva om men helt enkelt inte mäktade med:
Psykisk ohälsa
Hedersrelaterat våld och förtryck
Hur ett icke jämställt samhälle drabbar män
Framtidens grundtrygghetssystem
Förbättrad sexualundervisning

Att välja bort

Nu har jag klarat av de första stapplande veckorna och jag är fortfarande väldigt förvirrad över det mesta. Jag försöker lista ut när jag förväntas vara på olika ställen och vad jag förväntas ha läst in mig på. Jag är ju ersättare i tre olika utskott, med möten på lite olika tider och platser (alltså dessa platser, jag blir så snurrig av att irra runt här i korridorerna) och med handlingar som skickas ut på olika sätt vid olika tidpunkter. Dessutom är det förmöten, möten med nätverk, möten med riksdagsgruppen, möten inför motionsskrivande osv. Sedan börjar det tjuta i högtalarna lite då och då för att kalla alla ledamöter till kammaren. Men varannan gång när jag kommer dit så är det bara jag och några enstaka förvirrade själar på plats. Tydligen lär man sig efterhand vilka punkter man behöver vara med på och vilka som är onödiga. Alltså inte helt lätt att förstå vad som pågår.

Men jag förstår verkligen varför folk inte går dit i onödan, för jäklar vad mycket annat det finns att göra. Det strömmar in grejer och jag har börjat förstå att jag helt enkelt inte kommer kunna hinna med allt som jag vill. Först är det ju alla handlingar kopplade till faktiska grejer vi ska besluta om. De är många och tunga och det tar tid om man som jag verkligen vill förstå vad det är man läser. Mycket bygger ju dessutom på att man har en förkunskap i ämnet, så en hel del tid går också åt till att googla och försöka läsa ikapp. Just nu skriver vi också våra motioner, både kommittémotioner och enskilda. Sen rasar det in mail gällande allt möjligt. Tidigare har jag satt en ära i att alltid svara folk som skriver, men där har jag insett att det bara är att ge upp. Så nu svarar jag i princip bara på de som riktar sig specifikt till mig, men bara de är rätt många kan jag säga. Det är frågor från arga gubbar (alltid gubbar) som läst något i media om mig och vill skälla, frågor från trevliga människor som undrar något, enkäter med tusen frågor från tusen olika organisationer, administrationsgrejer, introduktionsgrejer, interna partigrejer, förfrågningar om möten och inbjudningar. Alla dessa inbjudningar. Det är så himla många spännande evenemang som jag så gärna skulle vilja tacka ja till, men det går bara inte. För då skulle jag aldrig hinna göra något annat. Och det är frukostar och luncher och fika och middagar med alla möjliga olika ambassader, riksdagsnätverk (för jakt/båtar/Taiwan/kristna/hedersförtryck/bygdegårdar/vindkraftverk osv osv i all oändlighet), företag, ideella organisationer, fackförbund, tankesmedjor, utskott m.m. Det är ju helt otroligt vad mycket jox folk hittar på.

Jag är nyfiken av mig och vill egentligen helst sätta mig in ordentligt i varenda fråga. Men jag inser verkligen att det är helt omöjligt. Därför kommer jag tvingas fokusera på några områden och helt enkelt välja bort allt det andra. Det betyder att jag kommer behöva lita på mina partikollegors bedömningar i stor utsträckning och det känns riktigt läskigt. Men det måste bli så. Annars kommer jag drunkna här och det vill jag inte.

Skrivbord