Krama en rasist

De flesta av oss har nog sett den där bilden från en nazistisk demonstration i Växjö där en tant slår sin handväska i huvudet på en av demonstranterna. Många är det som hyllat och gjort bilden till en symbol för den antirasistiska kampen. Som att allting skulle lösa sig om det bara fanns fler som vågade göra som tanten på bilden. Men vad är det egentligen hon gör? I mina ögon tar hon den lätta vägen.

Det finns en mängd stora och beundrade tänkare som alla på olika sätt sagt samma sak – hata synden men inte syndaren. Det här är något som ofta förmedlas som eftersträvansvärt, men av någon anledning inte verkar gälla när det kommer till rasister. Där är det plötsligt fullt legitimt, och nästan förväntat, att man ska fördöma, ta avstånd ifrån och högljutt idiotförklara den människa som uttryckt rasistiska åsikter. För mig är det här ett av de stora problemen med den kamp som förs för fortsatt öppenhet.

Det genomförs en mängd olika antirasistiska demonstrationer, manifestationer och evenemang. Det finns dessutom många olika forum på nätet för den som vill diskutera med andra antirasister. Det här är säkert givande sätt för människor att mötas och hämta ny energi, att få känna att det finns fler vid ens sida. Och det är bra att människor äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala. Men om man tror att det är den här sortens insatser som kommer göra att de mörka krafterna i samhället minskar så tror jag man är snett ute. Tyvärr används dessa tillfällen alltför ofta till att ytterligare spä på motsättningarna mellan ”de onda rasisterna” och ”oss goda antirasister”. Enkel psykologi säger att om man vill få någon att ändra uppfattning så måste man börja med att visa genuint intresse och vinna förtroende. Genom att använda slagord som ”Inga rasister på våra gator!”, förlöjliga någons argumentation eller håna deras förebilder så tror jag man snarare förvärrar situationen och knuffar människor ännu längre in i extremismen. På kort sikt kanske man kan få någon rädd stackare att hålla tyst. Men där självföraktet frodas kommer även hatet att gro. När det då dyker upp en person, eller ett helt parti, som med öppna armar säger att det är ok att känna hat och rädsla. Som till och med säger att det är fint. Då är det inte särskilt konstigt att den rädda stackaren kommer söka sig dit.

Vill man verkligen göra skillnad, och inte bara få bekräftelse från de redan frälsta, så krävs det klart mer energi, mod och vilja. Jag är av uppfattningen att en människa är formad av sin omgivning och i ständig utveckling. Det är min övertygelse att ingen människa föds ond och att den som begår onda handlingar närsomhelst kan sluta göra det. Jag önskar att det här synsättet skulle vara rådande även när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Ett första steg är att verkligen försöka lyssna och förstå. Vad är det den här människan är rädd för och vilken lösning kan jag erbjuda? Finns det något jag själv kan lära eller ta till mig? När en person är rädd är det helt lönlöst att försöka bevisa att det är en irrationell rädsla. Ändå är det precis så många hanterar just rasism. Genom att börja rabbla alla fördelar med mångkultur. Genom att slänga sig med statistik över hur mycket invandrare som grupp bidrar med till statskassan. Genom att säga att rädslan egentligen är ondska och något att skämmas för. Jag tror snarare att vi måste ta människors rädsla på största allvar och försöka bemöta den med konkreta lösningar. Men utan att ge vika en millimeter från våra egna grundläggande värderingar.

Den här kampen kommer inte att vinnas av dem som tydligast skriker ut sina egna ståndpunkter eller argt stormar ut från fester för att någon sagt något rasistiskt. Den här kampen kommer vinnas av alla som dag efter dag orkar föra en vänlig och respektfull dialog med dem som tycker tvärtemot. Den kommer vinnas av alla som vågar lyssna och bemöta argument utan att döma avsändaren. Den kommer vinnas av alla som i mötet med osäkra och rädda människor är starka nog att sträcka ut en hand, starka nog att erbjuda en annan väg, starka nog att visa alternativa lösningar på upplevda problem.

Hjältarna i den här kampen är inte de som bemöter våld med våld och hat med hat, oavsett om det är en liberal ledarskribent som skriver att rasister är ointelligenta, en arg vänsterextremist som hotar riksdagsledamöter eller en söt tant som slår nazister med sin handväska. Hjältarna är de som i sin vardag på tusen olika små sätt varsamt lotsar människor från misstänksam rädsla tillbaka till mänsklig tilltro. Det är sådana som Soran Ismail som lunchar med sverigedemokrater. Det är min vän i Dalarna som gång på gång förklarar för de andra gubbarna i jaktlaget varför neger är ett nedsättande ord. Det är tjejen jag känner som ringer upp sina Facebookvänner när de delat rasistiska länkar för att fråga om det kanske är dags för en fika. Det är de som gör skillnad på riktigt och det är på deras sätt jag vill föra den här kampen.

Den här texten kommer från boken Tolerans: 29 röster mot rasism som gavs ut av Hydra förlag i somras. Där finns även texter av Soran Ismail, Navid Modiri, Malena Ernman, Jan Guillou och många fler. Den finns att köpa här.

Ilskan kopplad till det juridiska könet

I Indien har nu Högsta domstolen godkänt beslutet om att införa ett tredje juridiskt kön. Det kan vara ett första steg, men i förlängningen bör vi avskaffa juridiskt kön all together. Om detta har jag skrivit en debattare som finns att läsa hos Nyheter24. Och just nu har jag alldeles ont i magen av alla arga reaktioner. Varför är manligt/kvinnligt en så himla känslig fråga för så många? Det är ju inte direkt som att jag föreslagit att vi ska tvångsdestruera könsorganen på folk eller lobotomera någon för att hen ska passa in i de bredare ramarna. Den som rakt av känner sig som man eller kvinna kommer fortfarande få plats. Men det kommer även finnas plats för alla andra.

Vi måste höja nivån i migrationsfrågan

Förra veckan hade jag den stora äran att få lyssna när Livia Fränkel berättade historien om sitt liv. Hon är en av få personer kvar som överlevt förintelsen och hennes berättelse var oerhört stark. Det som satte sig allra hårdast i mitt huvud var hennes beskrivning av hur små steg i fel riktning gjorde att det som borde vara helt omöjligt att acceptera blev till vardag, och hur det aldrig var någon utanför som sa ifrån. Hur klasskompisar började kalla henne konstiga saker. Hur hennes skola stängdes. Hur hon fick lämna in sin älskade röda cykel för konfiskering. Hur familjens radio försvann. Hur de satt hemma i köket och klippte till sina gula stjärnor för att fästa på bröstet. Hur de packade sina väskor för att flytta från sitt hus till ett litet rum i ghettot. Hur de gick genom den välkända parken på väg mot boskapsvagnarna som körde dem till Auschwitz där båda hennes föräldrar mördades. De godtog allt med tanken att det viktigaste ändå var att de fick vara tillsammans. Jag önskar att alla de som väljer att placera in folk i grupper och elda på motsättningar fick höra hennes berättelse och se hennes tårar. De som glatt delar länkar från Avpixlat på Facebook. De som upphetsat hävdar sin rätt att få säga neger. De som tycker att vi ändå måste ta hand om ”våra egna” först. De som lägger all sin energi på att i olika forum diskutera problemen med islam. De som tyvärr blivit fler och fler senaste tiden. Men även alla de som fortfarande väljer att vara tysta. De som hellre pratar om ”viktigare” frågor. De som känner att det inte riktigt är deras grej att lägga sig i vad andra tycker.

Jag har sedan i julas, när diskussionen kring fri invandring tog fart, fått många möjligheter att prata med människor som inte tycker som jag i den här frågan. Det är alltifrån arga gubbar som i förbifarten snäser saker när vi är ute och kampanjar, till människor i min närhet som när de druckit några öl för mycket gärna vill prata om något jag skrivit eller sagt. Det här har gett mig en massa chanser att testa olika sätt att föra ett samtal för att se vad som gör att de här människorna ändå öppnar öronen och åtminstone till viss del förstår mitt sätt att se på saken. Något jag verkligen har lärt mig är att det absolut viktigaste är att börja med att själv lyssna. Visst finns det äkta onda människor här i världen men jag är helt säker på att de allra flesta som just nu går runt och funderar på att rösta på SD snarare är rädda än onda. De läser tidningarna och känner med magen och de anser inte att något annat parti tar deras oro på allvar. Det värsta man kan göra när man möter en sådan person är att förstärka deras skamkänslor genom att kalla dem onda (läs främlingsfientliga/bruna/rasister). Det som kommer hända då är att de kommer stänga öronen, gå in i försvarsställning och söka trygghet hos det där partiet som säger att det är ok att känna som de gör. Det här är ju egentligen väldigt enkel psykologi, men av någon anledning används den alldeles för sällan i den här frågan.

Häromveckan var vi ute och kampanjade när en medelålders kvinna gick förbi och sa något om att vi var helt galna som vill ha månggifte och mer invandring och att hon minsann tänkte rösta på SD. Jag tog mig tid att fråga varför. Medan hon pratade hummade jag lite, höll med henne om att det verkligen inte är ok att arbetslösheten är så hög och att det är enormt viktigt att skolor, vård och omsorg fungerar. När hon började prata om allt det hemska som står i Koranen frågade jag vänligt om hon läst Bibeln. När hon pratade om hur inga kvinnor egentligen vill bära slöja utan blir tvingade av sina män berättade jag hur jag, medan jag bodde i Abu Dhabi, gärna drog på mig en slöja de dagar håret stod åt alla håll och så skrattade vi lite åt det. Men det viktigaste var att jag visade att jag tycker frågan är enormt viktig och att jag för varje fundering hon hade lugnt kunde beskriva hur jag tänker att en lösning skulle kunna se ut. Mot slutet av konversationen var det tydligt att jag åtminstone lyckats så några nya tankefrön i hennes huvud. Och när hon gick bad hon om mitt namn för att hon kanske ville kryssa mig i valet i nästa år.

Det jag tog med mig från det här mötet, och andra liknande möten, var en stark känsla av hopp. Tänk om vi alla kunde gå ut och känna oss trygga i att bemöta rädda människor på det här viset. Då tror jag verkligen att vi har betydligt större chans att vända utvecklingen. Min uppfattning är att man tar den enkla vägen om man bara går till angrepp och lägger större vikt vid att hävda sin egen position än att försöka få fler att öppna ögonen. Och det är ju klart lättare och mer bekvämt att på en middag säga ”Jag håller inte alls med, men jag tycker vi släpper ämnet så vi inte blir osams” än att med äkta intresse säga ”Hur tänker du då?” och sedan hantera svaret utan att bli arg eller dömande.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap där det på allvar är riktigt högt i tak. Där tankar, känslor och idéer, hur knäppa de än må vara, bemöts med intresse, vilja att förstå och goda argument. I just den här frågan tror jag att det finns en hel del utrymme för förbättring och den är alldeles för viktig för att vi ska låta den fortsätta växa under ytan utan vettigt bemötande. Jag vägrar vara en av de där människorna Livia Fränkel såg stå tysta vid sidan av och jag är helt övertygad om att en majoritet i det här landet egentligen känner likadant.