Det stora förtroendet

Häromdagen blev det klart att jag blir Centerpartiets nya talesperson för migrations- och integrationsfrågor. Det är ju precis vad jag kämpat för så jag är såklart både glad och enormt tacksam för förtroendet. Men samtidigt innebär det ett stort ansvar som jag innerligt hoppas att jag orkar bära. Det här politikområdet är inte lätt och just nu lär jag mig nya saker varenda dag. Samtidigt är frågorna många och specifika, både från allmänheten och från media. Jag har på bara några dagar pratat med SvD, DN, MT, Ekot två gånger och blivit inbokad för en längre intervju i P1.

Rollen som talesperson innebär att jag behöver, i någon mån, ha partiet bakom mig när jag uttalar mig i de här frågorna. Många saker har vi stämmobeslut på och då är det lätt. Framför allt eftersom de allra flesta stämmobesluten på det här området (kanske t.o.m. alla) ligger i linje med vad jag själv tycker. Men det finns också ett stort antal frågor där partiet inte riktigt tagit ställning. Och då blir det knepigare. När media ringer vill de ofta ha snabba svar. För mig brukar den ideologiska kompassen fungerar relativt bra, men jag behöver ju även i de lägena hinna få med mig partiledningen på tåget. Hittills har det funkat fint, men givetvis kommer det uppstå situationer där vi tycker olika och då får vi se vad som händer. För mig innebär den här rollen en fantastisk plattform för att göra faktisk skillnad och jag är till viss del beredd att kompromissa, men jag kommer inte att säga saker jag inte kan stå för.

Efter debatten i kammaren förra veckan har jag fått så mycket beröm att jag fortfarande studsar omkring bland rosa moln och tycker allt är jätteroligt. Jag funkar liksom så, det går upp och det går ner. Så på samma gång finns det en liten röst i mitt huvud som säger att vi får se hur hårt jag faller vid första motgången.

Partipiskor och samarbete

Då har det alltså börjat. I förrgår var jag på mitt första möte med Centerpartiets nya riksdagsgrupp och igår hade vi upprop i riksdagen, valde talmän och fixade lite praktiska grejer. Jag måste erkänna att jag kände mig rätt liten när jag satte mig på min plats i kammaren. Men efter en stund började det kännas mer bekvämt. Och mot slutet var jag mest fascinerad över hur alla orkade hålla uppe den seriösa fasaden. Mitt revolterande jag fick liksom lust att lägga sig på golvet, sjunga högt eller köra hoppsasteg i gången. Men vet ni vad? Jag motstod den frestelsen.

Och så kommer det vara väldigt många gånger kommande fyra år. Jag kommer tycka och tänka och ha lust att göra saker, men ändå välja bort att agera på just det. För om jag hade kört lite hoppsasteg idag så hade jag själv haft rätt kul, och jag hade säkerligen vunnit en del fans runt om i landet, men jag hade samtidigt förlorat en hel del respekt och förtroende i min riksdagsgrupp. Och om jag vill få något gjort under den här tiden så måste jag samarbeta med andra riksdagsledamöter, oavsett om jag gillar det eller inte. Personligen är jag i grunden rätt skeptisk till hela partisystemet. Jag hade mycket hellre sett mer av personval. Framför allt för att jag själv känner mig klart mer bekväm med att rösta på en fristående person än på en samling människor som sedan ska försöka enas om vad det egentligen är de tycker i alla olika frågor. Men nu är det såhär systemet för tillfället ser ut och jag har ju uppenbarligen ändå valt att arbeta inom systemet.

Men det kommer inte att vara en enkel balansgång för mig. Av lite olika skäl. Jag valdes av Stockholmscentern utifrån formuleringar om att våga säga emot och stå upp för mina åsikter. Det är det förtroendet jag bär och vill leva upp till. Och det är framför allt sådan jag vill vara. Jag är också uppfostrad till att vara motvalls. Det gör liksom lite ont i mig när alla tycker likadant och jag får en oemotståndlig lust att tycka tvärtemot, bara för att. Dessutom svarar jag dåligt på uppblåsta auktoriteter som försöker få mig dit de vill på osmidiga sätt. Jag kräver rätt mycket respekt och vänlighet för att ens börja fundera på att kompromissa med mig själv.

Men saken är den att jag verkligen vill åstadkomma något nu när jag faktiskt har chansen. Jag vill inte vara en sådan som står ensam i ett hörn och skriker ut sina åsikter. Visst behövs även de, framför allt för att vidga ramarna och långsiktigt förändra opinionen, men som riksdagsledamot vore det att slänga bort en fantastisk möjlighet. Om jag i varenda fråga, där jag har en annan uppfattning än partiet, valde att vara kompromisslös så skulle jag få stora problem att förklara varför de andra i riksdagsgruppen borde möta mig i de frågor jag brinner extra mycket för. Det här är ju rätt grundläggande när det gäller alla typer av samarbeten, man kompromissar.

Givetvis kräver det här en strategi. Min är att inte bråka om frågor där jag vet med mig att chanserna är väldigt små att faktiskt få med mig en majoritet. Men låt mig vara väldigt tydlig här. Det betyder inte att jag kommer låtsas tycka något annat. Får jag frågor så kommer jag svara på dem. Och jag kommer så gott jag bara kan försöka förklara hur jag tänker kring det hela. Givetvis kan även jag genuint ändra uppfattning, förlorar man den förmågan tror jag man är illa ute, men om jag gjort det så lovar jag att förklara varför. Att inte driva en fråga aktivt kan dock innebära att jag till exempel inte skriver motioner, bjuder in till seminarier, författar debattartiklar eller avsätter tid till att fördjupa mina kunskaper. Det kommer antagligen också innebära att jag kan behöva tvinga mig själv att rösta emot min egen övertygelse. Men jag är ärligt talat fullt beredd att släppa en hel rad frågor, som för mig är mindre viktiga eller uppenbart förlorade, för att verkligen kunna göra skillnad på de områden där det känns extra viktigt.

För mig handlar inte det om partipiskor, utan om frivilligt strategiskt samarbete. Och vill man inte syssla med det så tror jag faktiskt inte att man borde syssla med partipolitik. Partipiska är det däremot när man själv tydligt valt en avvikande linje och andra partiföreträdare på olika sätt försöker skrämma en till att göra som de säger. Det är en annan sak och något som jag verkligen hoppas kunna stå emot ifall den dagen kommer. I så fall hoppas jag innerligt att alla ni därute som håller med mig i sak öser kärlek över mig. För jag kan lova att det är rätt tufft när man står mitt i kampen. Och det sista man då behöver är bittra typer på den egna sidan som kallar en feg och från sitt håll svingar piskor. Det gör inte att man känner sig starkare kan jag lova. Och är det något jag kommer behöva hjälp med så är det att orka vara stark.

För mig är inte det här uppdraget ett steg i karriären. Det är inte ett spel eller en tävling för mig. Jag är inte här för att Centerpartiet eller Alliansen ska få fler röster i nästa val. Jag är inte här för att försöka bli omvald nästa mandatperiod. Jag gör det här för att jag faktiskt tror på något. Och jag tror att det går att påverka saker i rätt riktning. Min förhoppning är att just jag ska lyckas göra skillnad de här fyra åren. Det må låta fånigt, men sanningen är att jag skulle skämmas över mig själv om jag inte åtminstone fullt ut försökte.

Se mig leka ridande stridsälva

Efter en hel del hårt arbete är Stockholmscenterns nya valfilm äntligen klar! Igår hade vi releasefest och den har redan setts av flera tusen personer. Själv rider jag barfota och barbacka genom rök på Djurgården och studsar runt i ett demonstrationståg med ett plakat där det står att jag gillar tjejer. Klicka på play och njut!

Om du kollar på mobilen (enklare version):
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=0Pp7uTl4RNE?feature=player_detailpage&w=640&h=360]

Om du kollar på datorn (bonuseffekter):
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=tVbgqB3VrMI?feature=player_detailpage&w=640&h=360]

Vänster=Värme?

Bryr man sig om miljö röstar man på Miljöpartiet. Bryr man sig om jämställdhet röstar man på FI. Bryr man sig om de utsatta i samhället röstar man på Vänsterpartiet. Är man däremot egoistisk, hård och kall röstar man på Alliansen. Gah! Jag är så sjukt trött på den här förenklade synen på svensk politik.

Jag bryr mig också om miljö, jämställdhet och de utsatta i samhället. Men min lösning är verkligen inte densamma som vänsterns (MP, FI, V). Hur kan det fortfarande vara så oerhört många som förknippar politisk vänster med det varma och goda? Sanningen är att många av de människor som jag känner att jag står närmast politiskt, de som brinner för samma frågor som jag, röstar vänster. Jag vet att deras ambitioner är goda. De vill verkligen väl. Men de skulle aldrig någonsin kunna tänka sig att rösta på Alliansen. Till viss del kan jag förstå dem. Jag har ärligt talat enormt svårt att själv motivera varför det är rimligt för mig att ingå i ett samarbete med konservativa. Jag är ju liksom raka motsatsen till konservativ. Och jag skulle inte säga att jag tillhör högern. Till och med i mina öron klingar det illa.

Men jag kan bara inte köpa vänsterns lösning. Jag tror inte att en starkare stat och tvång är det som kommer att fixa varken miljön, jämställdheten eller människors utsatthet. Har man någonsin funderat lite kring politikens rådande spelregler eller varit i närheten av den byråkratiska koloss som staten egentligen är, så förstår jag inte hur man kan landa i att det är ett bra verktyg för att lösa någonting alls. Den typen av lösningar kommer alltid bli fyrkantiga, trubbiga och dyra. I det systemet finns det inte plats för människors olikheter och individuella behov. Men det kommer definitivt finnas plats för en himla massa klappar på huvudet av politiker som tror de vet bäst vad alla andra behöver/vill/borde.

Dessutom riskerar den starka staten att göra människor passiva. Om man tidigt lär sig att det är statens uppgift att ta hand om den som behöver hjälp så kommer man inte själv känna lika stort ansvar att räcka ut en hand. Betalar man mycket i skatt så är risken stor att man tycker att man betalat bort sitt dåliga samvete, att man betalat för att någon annan ska fixa allt. Och då lägger man sin energi på att gnälla över att inte politikerna fixar problemet, istället för att lägga energin på att själv göra något.

Jag tror verkligen att vi bygger ett varmare samhälle med starkare gemenskap om vi i så stor utsträckning som möjligt skippar den där sterila mellanhanden. Om vi alla tar på oss att värna om våra medmänniskor. Om vi alla tar ett ansvar för att de som nyligen anlänt till Sverige ska känna sig välkomna. Om vi alla ser till att kämpa för jämställdhet i vår egen vardag. Om vi alla ser den utsatta som någon i behov av just vårt stöd.

Men det är klart, det är ju så väldigt mycket lättare att skylla på någon annan.

Mitt löfte till mig själv

För ungefär ett år sedan gick jag en ledarskapsutbildning där vi blev ombedda att fundera på, och skriva ner, våra viktigaste grundvärderingar, vad vi vill sträva mot, utifrån vilka vi vill leva våra liv. Eftersom jag de senaste åren befunnit mig i en process där jag gradvis försökt förstå mer och mer om mig själv så valde jag att ta uppgiften på största allvar. Under en vacker cykelsemester i Frankrike med min älskade mamma tänkte, diskuterade och konkretiserade jag. De fem saker som till slut fanns kvar var: mod, äkthet, omtänksamhet, ödmjukhet och pålitlighet.

Under hösten upplevde jag några av de absolut mest omtumlande sakerna hittills i mitt liv och det känns som att väldigt lite av det som innan dess var jag finns kvar. Men de fem grundvärderingarna står underligt nog fast. De har funnits med genom alla tårar, all ångest, all glädje och alla utmaningar. Och de har hjälpt mig att våga.

Sedan jag skrev mitt uppgivna blogginlägg förra veckan har jag fått så många fina reaktioner. Människor både inne i och utanför politiken har låtit mig ta del av sina känslor och gett mina ord vingar. Det har värmt min själ och stärkt mig i min uppfattning om att jag bara kan göra det här om jag tillåter mig att vara jag fullt ut. Det har gett mig nytt engagemang och ny glädje. Jag är inte ensam. Inte alls. Och jag tror att jag kan göra något bra av den här möjligheten.

Samtidigt finns det personer som tycker att mitt inlägg var dumt, att det splittrar partiet, att man som någon typ av ledarfigur ska vara stark inför andra, att jag som toppkandidat har en skyldighet att inte ”svika” dem som röstat mig dit. För mig är de här sakerna tunga att höra. Jag vill inte att någon ska känna sig sviken av mig. Men samtidigt kan jag inte hålla med. För mig vore det största sveket att inte våga visa mig svag, att inte våga stå för vad jag tycker, att inte våga gå min egen väg. Och jag hoppas verkligen att de som röstade fram mig gjorde det för att de ville se mer av just de egenskaperna. Jag tycker jag har varit tillräckligt tydlig om att det är vad man får. Men oavsett vad så är det den jag vill och kommer att vara.

Så mitt löfte till mig själv är att stå fast vid mina grundvärderingar så mycket jag bara kan, rakt igenom hela den här processen. Det kommer kanske innebära slitningar, tvivel och uppbrott. Men det kommer ändå vara rätt. Både mot mig själv och alla andra.

Jag saknar min politiska glädje

Jag vet inte riktigt vad som hände. Tidigare när någon frågade mig varför jag lade så mycket tid på politik och på partiet svarade jag utan tvekan att det var det roligaste som fanns. Att det kändes som att jag hittat hem. Att mina personliga egenskaper uppskattades. Att jag äntligen fick möjlighet att göra skillnad på riktigt. Den känslan är till stor del borta och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den.

Det är ungefär tre år sedan jag blev partipolitiskt aktiv. Jag blev det för att jag ville träffa andra människor som brydde sig om samma saker som jag och för att jag någonstans ansåg att man förlorar sin rätt att gnälla om man inte också gör vad man kan för att förändra. I Stockholmscentern var det fullt av människor som diskuterade utan ramar. Ingen fråga var för knäpp för att bemötas med ett vettigt svar. Ingen åsikt var för konstig för att diskuteras på ett sansat och genomtänkt sätt. Det var inte så att alla tyckte likadant, verkligen inte, men däremot kändes det som att vi ville åt samma håll och hade samma utgångspunkt. Det var mellanvalsperiod och fokus låg på politik- och idéutvecklingen. Jag älskade att få vrida och vända på varenda fråga och jag fick ofta höra av folk att de uppskattade mitt ifrågasättande och min ärlighet. Sedan kom förslaget till nytt idéprogram och jag kastades plötsligt in i allt vad partistrategi innebär.

Såhär i efterhand har jag ärligt talat svårt att försvara att jag agerade som jag gjorde. Jag som länge talat vitt och brett om att man måste våga stå för det man tycker i alla situationer valde istället att lyssna på dem som ansåg att jag borde ligga lågt. Om jag gjorde det av feghet eller för att jag trodde det var rätt vet jag fortfarande inte riktigt. Antagligen var det en kombination av båda. Som ordförande för Stureplanscentern satt jag i intervju efter intervju och svarade så intetsägande som möjligt på alla frågor om månggifte, avskaffad skolplikt och partiledningens agerande. Oftast blev resultatet så meningslöst att det aldrig publicerades överhuvudtaget. Just då inbillade jag mig själv att det var för the greater good. Att idéprogrammet skulle ha större chans att gå igenom på stämman om det inte förknippades med Stureplanscentern. Och vi vet ju hur bra det gick. När alltför få försvarade förslagen fick istället bilden av att det var ogenomtänkta stolligheter stå oemotsagd och sätta sig hårt. Och även om vi på stämman antog ett helt ok idéprogram så känns det som att utrymmet för att ifrågasätta och komma med innovativa förslag har begränsats allt mer för varje opinionsmätning som presenterats sedan dess.

Ur min synvinkel har partiledningen tagit till sig alltför mycket av de ledarskribenter och kommunikationsstrateger som ropat efter mer piskor. De som verkar tycka att ett parti befolkat av enhetligt programmerade robotar skulle vara det bästa alternativet. Personligen har jag aldrig förstått det synsättet. Ett politiskt parti är en sammanslutning av människor. Människor med olika åsikter och värderingar. Om det utåt framstår som att alla i partiet hela tiden tycker exakt likadant så betyder det ju bara att vissa ljuger. Hur kan det vara eftersträvansvärt ur ett demokratiskt perspektiv? Jag kan förstå att man som väljare vill ha tydliga alternativ och att det till viss del motverkas av att olika företrädare säger olika saker, men det är inte skäl nog att försöka tysta dem som är obekväma. Det är snarare ett starkt skäl att ifrågasätta om partipolitik verkligen är det bästa alternativet. De signaler som sänds ut från ledningen påverkar givetvis vilka som får plats i partiet. Jag har hört om, och själv upplevt, alldeles för många situationer där olika påtryckningar använts för att förmå folk att rätta in sig i ledet. Det krävs enorm styrka för att orka stå på sig när ens partikollegor vänder en ryggen. När stödet är borta. När man inte längre känner sig välkommen. Och sållar man bort dem som vägrar vara maktstrategiskt tysta så är det ju rätt enkelt att räkna ut vilka som finns kvar. Är det den sortens politiker som vi vill ska styra? Som vi tror är bäst lämpade att anpassa systemen till den snabba utvecklingen? Som kommer komma med de bästa nya idéerna? Det kanske det är. Jag vet inte. Jag vet väldigt lite just nu.

Sedan vi gick in i valåret har det på alla nivåer blivit allt svårare att tränga igenom den där ytan av partistrategi. Inga idéer är längre särskilt viktiga om de inte passar in i den smala kommunikationsprofil som man bestämt kommer locka röster. Och i takt med det har jag känt att de egenskaper hos mig som tidigare uppskattades plötsligt snarare är problematiska. I det här skedet finns det inget utrymme att diskutera och ifrågasätta. Istället ska det kommuniceras. Plötsligt förväntas jag som toppkandidat prata om det partiet bestämt är viktigt, inte om det jag själv brinner för. Och nåde den som i det här läget står för att hen tycker annorlunda i någon profilfråga. Som kommunikatör kan jag förstå det här. Som människa kan jag inte förstå det överhuvudtaget. De som varit med i politiken ett tag verkar inte tycka att det är något konstigt alls. Det är ju liksom så det går till i alla partier. Spelreglerna ni vet. Men hur ska de någonsin kunna förändras om alla bara anpassar sig? För varje debatt jag ser där politiker slår varandra i huvudet med inövade oneliners och innehållslösa siffror, för varje retorikkurs jag går där vi blir lärda att behandla väljare som oförmögna att förstå någonting alls, för varje medieträning jag medverkar vid där vi blir drillade i att inte svara på journalisternas frågor, för varje debattartikel jag läser där partipropagandans upprepningsbehov överskuggar alla former av nytänkande så dör ännu en del av mitt engagemang och min lust.

För mig är det här saker jag tänker mycket på just nu. Kanske är det jag som trots allt hamnat på fel ställe. Kanske är jag för ömhudad. Kanske det bara ligger i min personlighet att aldrig vara nöjd. Kanske behöver jag lära mig att kompromissa och anpassa mig. Kanske borde jag lämna politiken till dem som tycker själva spelet är roligt. Eller så är jag precis där jag ska vara. Och kanske finns det fler som jag här, även om de just nu väljer att vara tysta för att de lärt sig att det är det enda sättet att få vara med och påverka. Hursomhelst vet jag med all säkerhet att jag måste hitta tillbaka till glädjen. Om det är i politiken eller inte är mindre viktigt.

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.