Krama en rasist

De flesta av oss har nog sett den där bilden från en nazistisk demonstration i Växjö där en tant slår sin handväska i huvudet på en av demonstranterna. Många är det som hyllat och gjort bilden till en symbol för den antirasistiska kampen. Som att allting skulle lösa sig om det bara fanns fler som vågade göra som tanten på bilden. Men vad är det egentligen hon gör? I mina ögon tar hon den lätta vägen.

Det finns en mängd stora och beundrade tänkare som alla på olika sätt sagt samma sak – hata synden men inte syndaren. Det här är något som ofta förmedlas som eftersträvansvärt, men av någon anledning inte verkar gälla när det kommer till rasister. Där är det plötsligt fullt legitimt, och nästan förväntat, att man ska fördöma, ta avstånd ifrån och högljutt idiotförklara den människa som uttryckt rasistiska åsikter. För mig är det här ett av de stora problemen med den kamp som förs för fortsatt öppenhet.

Det genomförs en mängd olika antirasistiska demonstrationer, manifestationer och evenemang. Det finns dessutom många olika forum på nätet för den som vill diskutera med andra antirasister. Det här är säkert givande sätt för människor att mötas och hämta ny energi, att få känna att det finns fler vid ens sida. Och det är bra att människor äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala. Men om man tror att det är den här sortens insatser som kommer göra att de mörka krafterna i samhället minskar så tror jag man är snett ute. Tyvärr används dessa tillfällen alltför ofta till att ytterligare spä på motsättningarna mellan ”de onda rasisterna” och ”oss goda antirasister”. Enkel psykologi säger att om man vill få någon att ändra uppfattning så måste man börja med att visa genuint intresse och vinna förtroende. Genom att använda slagord som ”Inga rasister på våra gator!”, förlöjliga någons argumentation eller håna deras förebilder så tror jag man snarare förvärrar situationen och knuffar människor ännu längre in i extremismen. På kort sikt kanske man kan få någon rädd stackare att hålla tyst. Men där självföraktet frodas kommer även hatet att gro. När det då dyker upp en person, eller ett helt parti, som med öppna armar säger att det är ok att känna hat och rädsla. Som till och med säger att det är fint. Då är det inte särskilt konstigt att den rädda stackaren kommer söka sig dit.

Vill man verkligen göra skillnad, och inte bara få bekräftelse från de redan frälsta, så krävs det klart mer energi, mod och vilja. Jag är av uppfattningen att en människa är formad av sin omgivning och i ständig utveckling. Det är min övertygelse att ingen människa föds ond och att den som begår onda handlingar närsomhelst kan sluta göra det. Jag önskar att det här synsättet skulle vara rådande även när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Ett första steg är att verkligen försöka lyssna och förstå. Vad är det den här människan är rädd för och vilken lösning kan jag erbjuda? Finns det något jag själv kan lära eller ta till mig? När en person är rädd är det helt lönlöst att försöka bevisa att det är en irrationell rädsla. Ändå är det precis så många hanterar just rasism. Genom att börja rabbla alla fördelar med mångkultur. Genom att slänga sig med statistik över hur mycket invandrare som grupp bidrar med till statskassan. Genom att säga att rädslan egentligen är ondska och något att skämmas för. Jag tror snarare att vi måste ta människors rädsla på största allvar och försöka bemöta den med konkreta lösningar. Men utan att ge vika en millimeter från våra egna grundläggande värderingar.

Den här kampen kommer inte att vinnas av dem som tydligast skriker ut sina egna ståndpunkter eller argt stormar ut från fester för att någon sagt något rasistiskt. Den här kampen kommer vinnas av alla som dag efter dag orkar föra en vänlig och respektfull dialog med dem som tycker tvärtemot. Den kommer vinnas av alla som vågar lyssna och bemöta argument utan att döma avsändaren. Den kommer vinnas av alla som i mötet med osäkra och rädda människor är starka nog att sträcka ut en hand, starka nog att erbjuda en annan väg, starka nog att visa alternativa lösningar på upplevda problem.

Hjältarna i den här kampen är inte de som bemöter våld med våld och hat med hat, oavsett om det är en liberal ledarskribent som skriver att rasister är ointelligenta, en arg vänsterextremist som hotar riksdagsledamöter eller en söt tant som slår nazister med sin handväska. Hjältarna är de som i sin vardag på tusen olika små sätt varsamt lotsar människor från misstänksam rädsla tillbaka till mänsklig tilltro. Det är sådana som Soran Ismail som lunchar med sverigedemokrater. Det är min vän i Dalarna som gång på gång förklarar för de andra gubbarna i jaktlaget varför neger är ett nedsättande ord. Det är tjejen jag känner som ringer upp sina Facebookvänner när de delat rasistiska länkar för att fråga om det kanske är dags för en fika. Det är de som gör skillnad på riktigt och det är på deras sätt jag vill föra den här kampen.

Den här texten kommer från boken Tolerans: 29 röster mot rasism som gavs ut av Hydra förlag i somras. Där finns även texter av Soran Ismail, Navid Modiri, Malena Ernman, Jan Guillou och många fler. Den finns att köpa här.

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

Mitt anförande i migrationsdebatt med riksdagsledamot Staffan Danielsson (C)

Jag är alltså här idag för att försöka beskriva varför jag anser att Centerpartiet bör driva på för att Sverige så snart som möjligt skrotar de regleringar som begränsar människors rätt till fri rörlighet. För att det inte ska förekomma några missuppfattningar vill jag vara tydlig med att jag inte på något vis menar att vi bör avskaffa all gränskontroll och stänga igen migrationsverket imorgon bitti. Det krävs att vi först befriar Sverige från de strukturer och system som gör det svårt, om inte omöjligt, för människor att bygga sina liv här.

I Sverige idag finns det enligt beräkningar mellan 10 000 och 50 000 papperslösa. Människor som hellre väljer att leva helt utan grundläggande rättigheter än att skickas tillbaka till de omständigheter de kom ifrån. Omständigheter som av utomstående bedömare inte anses tillräckligt svåra för att få stanna i Sverige. Varje dag oroar de sig för att bli påkomna. Många saknar försörjning. Vissa har försörjning, men blir de lurade av en arbetsgivare har de inga möjligheter att kräva sin rätt. Detsamma om de blir misshandlade eller sjuka. Ändå ökar antalet papperslösa för var dag som går. Det här är verkligheten vi har att förhålla oss till idag.

Varje år drunknar minst 2000 människor när de vattenvägen försöker ta sig in i EU. Och det är bara de man hittar. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Och då pratar vi bara om vattenvägen. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar få sitta instängda i bensintankar eller fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Av dem som ändå överlever och tar sig i land sätts ett flertal i vidriga läger i Italien, Grekland och på Malta. Omständigheterna för dessa människor är oerhört inhumana och vi har väl alla sett bilderna på händer som sträcks ut genom galler. Det här är sådant som händer redan idag. Det här är verkligheten.

I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. Människors strävan efter att inte längre låta sig förtryckas har mötts av kulsprutor. Hundratusentals är på flykt. I Somalia har staten kollapsat och i Afghanistan har stridigheterna pågått i decennier. I Bangladesh är fattigdomen så utbredd att människor bokstavligen dör av svält liggandes på gatorna i huvudstaden Dhaka. Såhär ser det ut i världen idag.

I Sverige däremot pratar vi om konstnärslöner och barnfattigdom i termer av nya fotbollsskor. Moderaterna vill minska volymerna av asylsökande och försvåra för de som ändå fått asyl att återförenas med sina älskade. På grund av dåligt utformade system utnyttjas arbetskraftsinvandrare. Sossarnas lösning är inte att motarbeta att människor blir lurade av oseriösa arbetsgivare och är alltför beroende för att våga anmäla. Sossarnas lösning är istället att minska arbetskraftsinvandringen. Sverigedemokraterna lyckas rida på människors naturliga oro inför förändringar och inför det som är annorlunda. De lockar även väljare som är trötta på att mångfalden i det politiska samtalet är borta. Kvar är en grå geggig massa som oroligt anpassar sig efter vad som för dagen uppfattas som majoritetens åsikter, ofta filtrerade genom en förskönad svensk självbild. Det här är det politiska klimat vi har att förhålla, men inte anpassa, oss till. Och det är där jag ser att det finns utrymme för ett parti som tar tydlig ställning för förnyelse och globalisering. För alla människors lika rätt och värde oavsett vilka gränser man råkat födas innanför. Det viktiga nu är att ändra riktning och för det krävs det att någon vågar stå får att man tycker helt tvärtemot. Och här är det bråttom.

Personligen tycker jag att globalisering är bra, men jag respekterar samtidigt att det finns de som inte tycker det. Dock är jag övertygad om att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Världen förändras i ett rasande tempo, inte minst med hjälp av den nya teknik som bidrar till att människor runt om i världen får allt större tillgång till information. Det här måste Sverige, inte minst som demokrati, anpassa sig till.

Så, undrar vissa, ni som förespråkar fri migration ser alltså inga som helst problem i dagens samhälle kopplade till invandringen? Jag ser en mängd problem i dagens samhälle, men jag vägrar köpa att uppdelningen skulle vara mellan etniska svenskar och ”de där andra”. Det finns etniska svenskar som har stora problem att få in en fot på arbetsmarknaden, som begår brott, som bor trångt eller rent av inte har någon bostad alls. Många av dessa är ungdomar. En stor majoritet av de som invandrat till Sverige startar företag och anställer andra, många bidrar starkt till att svenskt näringsliv har tillgång till kompetent personal, många ser till att våra sjukhus har möjlighet att ta emot alla som behöver vård, många skjutsar sina barn till fotbollsträningen. Den viktiga uppdelningen är istället mellan det som nuförtiden brukar kallas insiders och outsiders. Det är det där första steget in på arbetsmarknaden som är alldeles för stort att ta idag och det är där vi måste börja. Det är den utsatta situationen som bör angripas och bästa sättet att göra det är genom att fler får möjlighet att arbeta. Ett väldigt viktigt steg här är sänkta ingångslöner.

Jag växte upp i en småstad i Dalarna. I nian slutade jag helt gå till skolan på grund av skvaller och rykten. Jag vantrivdes något alldeles enormt. I ett litet samhälle är möjligheterna att bygga sig en ny tillvaro begränsade. Att som sextonåring få heltidsjobb i någon svensk storstad är nästintill omöjligt. Så jag flyttade till Spanien. Där fick jag jobb som servitris på en liten restaurang. Sex dagar i veckan jobbade jag från klockan nio på morgonen till stängning någon gång mellan klockan tolv och klockan två på natten. På måndagar var jag ledig. Min betalning uppgick till ungefär 5000 svenska kronor och gratis mat. Önskar jag att någon hade kommit och satt stopp för detta slavarbete så att jag fått flytta hem till min småstad och den situation som hade fått mig att fly? Nej knappast. Poängen med den här berättelsen är givetvis inte att likställa min situation med den som upplevs av de som flyr från krig, hunger och förtryck. Poängen är att visa att även om den kris man flyr ifrån i det stora hela kan ses som en petitess så kan den för individen själv ändå vara klart värre än att behöva jobba några timmar mer för lite mindre pengar. Huruvida arbetsvillkoren är okej bör alltid sättas i relation till vilka andra alternativ den enskilda människan har. Och ytterst är det ändå bara individen själv som kan avgöra vilket alternativ han eller hon föredrar.

Så till de ”farhågor” som finns om att invandringen till Sverige skulle öka med tusentals procent om vi öppnade upp för fri migration innan all krig och hunger i världen övervunnits, alla stater övergått till demokrati och vi tillsammans i vacker enighet kan öppna våra gränser. Farhågorna om att demokratin då kommer kollapsa och ”välfärden monteras ned”. Jag vill börja med att säga att en starkt ökad invandring i sig inte nödvändigtvis behöver leda till ett sämre samhälle. Ekonomin är inte statisk och plats finns det utan tvekan. Det viktiga är insikten om att de system som finns på plats idag ju knappast är dem som allra bäst kan möta de utmaningar vi står inför. Om vi skulle få en starkt ökad ström av människor som behöver etableringsstöd så får man helt enkelt se över de systemen. I nuläget anser jag dock att dessa ”farhågor” är grymt överdrivna. Varför fick vi aldrig den sociala turism som Göran Persson förutspådde eller varför har invandringen från Grekland ökat så marginellt trots de stora svårigheter befolkningen där vittnar om i dagsläget eller varför har den gigantiska somaliska anhöriginvandringen som det pratades om inte blivit verklighet?

Det är ju ändå så att de allra flesta människor som tvingas fly har en önskan om att kunna återvända. Vid krig flyr man därför främst till närområdet. De som flyr av ekonomiska skäl har oftast sinnesnärvaro nog att planera för den första tiden antingen genom sparkapital eller genom att stöd från kontakter. Att se alla migranter som offer med starkt behov av samhällsstöd är heller inte konstruktivt. De allra flesta är driftiga människor med stor kämpaglöd. Det man kan fundera lite över är dock den effekt sådana uttalanden och uppmålade skräckscenarion har dels på den del av befolkningen som är oroade över att världen och Sverige förändras för snabbt, dels de människor som redan idag bor i Sverige och är en del av det ”skräckscenario” man målar upp. Jag tror inte att det bidrar till att minska motsättningar och bygga ett bättre samhälle.

Vissa menar att vi måste börja med att rätta till de utanförskapsproblem som finns i Sverige innan vi ens börjar diskutera nästa steg. Det tycker jag är ett underligt sätt att se på saken. Det ena utesluter inte det andra. De förändringar som måste till för att vi ska kunna uppnå äkta fri rörlighet är desamma som krävs för att minska dagens utanförskap. Många av dem som är emot fri migration, däribland Staffan, säger sig stå bakom dagens system med vad de kallar ”generösa” regler för invandring. Jag tror inte alla de som får avslag på sina asylansökningar eller Sveriges tusentals papperslösa skulle kalla systemet generöst.