Vad är väl en bal på slottet?

Kungen

Så blev jag då, på nådigt uppdrag, inbjuden till slottet för divertissement och supé. Eftersom jag i samband med riksmötets öppnande förra veckan tyckte det var rätt jobbigt att behöva spela med i kungaspelet så började jag direkt fundera på huruvida jag skulle gå dit eller inte. Men efter några rundor fram och tillbaka och en del samtal med vettiga människor har jag nu bestämt mig för att tacka ja.

Jag tycker att monarkin ska avskaffas och är medlem i Republikanska föreningen. Det är ett principiellt ställningstagande som framför allt handlar om att jag inte tycker att ämbetet som statschef ska ärvas. Det är inte min viktigaste fråga, men något jag ändå vill vara tydlig med och som jag bland annat skrivit en riksdagsmotion om. Men det starka motstånd jag automatiskt kände inför att resa mig för kungen och inför det faktum att Kungssången förväntades sjungas av riksdagsledamöterna i kammaren handlade nog egentligen främst om mitt gamla vanliga problem med hierarkier. Jag har liksom aldrig riktigt lyckats klämma in mig i den typen av strukturer där människor behandlas olika beroende på titel. Om det inte tjänar något vettigt syfte så tycker jag bara det känns fånigt.

Hursomhelst fanns det rätt goda anledningar för mig att tacka nej utifrån det. Framför allt för att visa att jag, även när jag blir lockad med fina fester på slottet, står upp för mina principer. Problemet är bara det att jag lider av en obotlig nyfikenhet som konstant skriker i mina öron att man ska testa allt minst en gång för att veta vad man pratar om. Och att ju mer man upplever, desto mer förstår man. Så jag började tveka. Och sen påminde någon mig om att det absolut bästa sättet att knyta kontakter med andra riksdagsledamöter är vid just såna här tillfällen. Och det är ju de kontakterna som kommer ge mig störst möjlighet att påverka, med tanke på det parlamentariska läget. Och så skrev mamma att hon tyckte att jag skulle gå så att jag kunde komma hem och berätta för dem hur det var. Och dessutom har jag i många år nu gnällt över att jag aldrig får några chanser att ha långklänning på mig. Så det lutade allt mer mot att jag ändå skulle tacka ja.

Det som avgjorde saken var dock när min käre mentor här i riksdagen, Emil Källström, nyss påtalade att det fånigaste med allt det här är att jag lägger så mycket energi på att bestämma mig. Energi som jag ju istället kan lägga på väldigt mycket vettigare grejer än det här.