Jag överlevde debuten

Namnlös

Idag gjorde jag på väldigt skakiga ben mitt första framträdande i kammaren. Givetvis på temat integration. För den som är lagd åt det hållet så finns klippet att se på SVT ca 11.53 minuter in. Plus en del repliker på andra både före och efter. Just nu är jag mest glad över att jag vågade, men också väldigt berörd av alla fina kommentarer jag fått efteråt. Människor är i många avseenden ett vackert släkte.

Mitt anförande:

Tack herr talman,
”Det enda vi kan göra på det här asylboendet är att äta och sova. Det vill vi inte, vi vill arbeta.” Citatet kommer från en man som tillsammans med sin son bott i över ett år på ett av Migrationsverkets upphandlade korttidsboenden. Och så ser det ut runt om i Sverige. Flera tusen människor som beviljats permanent uppehållstillstånd sitter fast på asylboenden. Den här fördröjningen i systemet kostar stora summor, men föreställ dig framför allt hur det måste kännas för någon som gått igenom en lång asylprocess och äntligen fått besked om att man får stanna. Känslan av att kunna ta tag i sitt liv igen, validera sin utbildning, söka jobb, få återförenas med sin familj och bygga sin vardag. Att då inte veta var i landet man kommer hamna eller hur lång tid det kommer ta måste vara helt förödande.

Samtidigt har otaliga kommunpolitiker och en mängd andra aktörer den senaste tiden beskrivit hur krisartad situationen är i många kommuner. Inte minst i dem där det med kort varsel öppnats ett eller flera asylboenden. Att snabbt kunna ställa om samhällsservicen på små ställen är inte särskilt enkelt. Rekryteringar av personal tar tid. Och även ett engagerat civilsamhälle behöver hinna förbereda sig för att kunna hjälpa till på bästa sätt. Häromdagen pratade jag med en av mina partivänner som är verksam i en liten kommun och hon berättade att de går på knäna, att situationen är helt ohållbar.

Förra veckan kom Migrationsverket med ännu en uppräknad prognos. Antalet människor som är på flykt i världen har inte varit så stort sen Andra världskriget och nu tror man att ungefär 95 000 av dem kommer att söka asyl i Sverige under nästa år. Jag anser att vi ska fortsätta erbjuda en fristad för alla som behöver det. Men med ett ökande antal så måste vi hitta lösningar på de utmaningar det innebär. Från regeringens sida vill man se straffavgifter för de kommuner som inte tar sitt ansvar. Ett annat förslag är att tvinga alla kommuner att ta emot nyanlända. Och det här kan ju vid en första anblick låta både rimligt och rätt. Men frågan är ju vad som faktiskt händer om man väljer att köra över ett stort antal kommunpolitiker. Kommer de verkligen bara att finna sig i det och göra det bästa av situationen? Vad kommer hända i kommuner där invånarna redan idag tycker att politikerna i Stockholm har vänt dem ryggen?

Så vad ska man då göra? Om man t.ex. läser Riksrevisionens rapporter blir det tydligt att de system som finns på plats har en mängd brister, men där finns också förslag på hur de kan åtgärdas. Och det är ett första steg. Men de flesta kommuner som idag tar emot för få anger bristen på bostäder som det viktigaste skälet. Och det är ju klart, om folk ska flytta till kommunen så måste de ha någonstans att bo. Bostadsbristen är dessutom ett enormt hinder när det kommer till nyanländas möjligheter att försörja sig själva. Där jobben finns, finns det inga bostäder och där bostäderna finns så finns det inga jobb. På längre sikt skulle det hjälpa om regeringen genomförde de förändringar som alliansen föreslog i våras för att öka byggandet. Men kortsiktigt kanske det helt enkelt är så att vi måste tänka utanför våra fyrkantiga ramar. En lösning vore att snabbt sätta upp enklare tillfälliga bostäder i närheten av de städer där det finns bäst chans att få jobb. Givetvis kommer det även behövas förändringar på arbetsmarknaden. Men nästan viktigast av allt, för att det här ska gå så måste vi alla, var och en, ta ett större ansvar för att stötta och bjuda in människor i våra nätverk.

Diskussionen kring invandring landar alldeles för ofta i ett för eller emot. Är man för så tycker man allt är bra och är man emot så tycker man allt är dåligt. Det är verkligen dags för alla oss som vill fortsätta välkomna människor att också svara på hur vi vill möta de utmaningar som uppstår. För att fortsätta blunda är inte längre ett alternativ.

Partipiskor och samarbete

Då har det alltså börjat. I förrgår var jag på mitt första möte med Centerpartiets nya riksdagsgrupp och igår hade vi upprop i riksdagen, valde talmän och fixade lite praktiska grejer. Jag måste erkänna att jag kände mig rätt liten när jag satte mig på min plats i kammaren. Men efter en stund började det kännas mer bekvämt. Och mot slutet var jag mest fascinerad över hur alla orkade hålla uppe den seriösa fasaden. Mitt revolterande jag fick liksom lust att lägga sig på golvet, sjunga högt eller köra hoppsasteg i gången. Men vet ni vad? Jag motstod den frestelsen.

Och så kommer det vara väldigt många gånger kommande fyra år. Jag kommer tycka och tänka och ha lust att göra saker, men ändå välja bort att agera på just det. För om jag hade kört lite hoppsasteg idag så hade jag själv haft rätt kul, och jag hade säkerligen vunnit en del fans runt om i landet, men jag hade samtidigt förlorat en hel del respekt och förtroende i min riksdagsgrupp. Och om jag vill få något gjort under den här tiden så måste jag samarbeta med andra riksdagsledamöter, oavsett om jag gillar det eller inte. Personligen är jag i grunden rätt skeptisk till hela partisystemet. Jag hade mycket hellre sett mer av personval. Framför allt för att jag själv känner mig klart mer bekväm med att rösta på en fristående person än på en samling människor som sedan ska försöka enas om vad det egentligen är de tycker i alla olika frågor. Men nu är det såhär systemet för tillfället ser ut och jag har ju uppenbarligen ändå valt att arbeta inom systemet.

Men det kommer inte att vara en enkel balansgång för mig. Av lite olika skäl. Jag valdes av Stockholmscentern utifrån formuleringar om att våga säga emot och stå upp för mina åsikter. Det är det förtroendet jag bär och vill leva upp till. Och det är framför allt sådan jag vill vara. Jag är också uppfostrad till att vara motvalls. Det gör liksom lite ont i mig när alla tycker likadant och jag får en oemotståndlig lust att tycka tvärtemot, bara för att. Dessutom svarar jag dåligt på uppblåsta auktoriteter som försöker få mig dit de vill på osmidiga sätt. Jag kräver rätt mycket respekt och vänlighet för att ens börja fundera på att kompromissa med mig själv.

Men saken är den att jag verkligen vill åstadkomma något nu när jag faktiskt har chansen. Jag vill inte vara en sådan som står ensam i ett hörn och skriker ut sina åsikter. Visst behövs även de, framför allt för att vidga ramarna och långsiktigt förändra opinionen, men som riksdagsledamot vore det att slänga bort en fantastisk möjlighet. Om jag i varenda fråga, där jag har en annan uppfattning än partiet, valde att vara kompromisslös så skulle jag få stora problem att förklara varför de andra i riksdagsgruppen borde möta mig i de frågor jag brinner extra mycket för. Det här är ju rätt grundläggande när det gäller alla typer av samarbeten, man kompromissar.

Givetvis kräver det här en strategi. Min är att inte bråka om frågor där jag vet med mig att chanserna är väldigt små att faktiskt få med mig en majoritet. Men låt mig vara väldigt tydlig här. Det betyder inte att jag kommer låtsas tycka något annat. Får jag frågor så kommer jag svara på dem. Och jag kommer så gott jag bara kan försöka förklara hur jag tänker kring det hela. Givetvis kan även jag genuint ändra uppfattning, förlorar man den förmågan tror jag man är illa ute, men om jag gjort det så lovar jag att förklara varför. Att inte driva en fråga aktivt kan dock innebära att jag till exempel inte skriver motioner, bjuder in till seminarier, författar debattartiklar eller avsätter tid till att fördjupa mina kunskaper. Det kommer antagligen också innebära att jag kan behöva tvinga mig själv att rösta emot min egen övertygelse. Men jag är ärligt talat fullt beredd att släppa en hel rad frågor, som för mig är mindre viktiga eller uppenbart förlorade, för att verkligen kunna göra skillnad på de områden där det känns extra viktigt.

För mig handlar inte det om partipiskor, utan om frivilligt strategiskt samarbete. Och vill man inte syssla med det så tror jag faktiskt inte att man borde syssla med partipolitik. Partipiska är det däremot när man själv tydligt valt en avvikande linje och andra partiföreträdare på olika sätt försöker skrämma en till att göra som de säger. Det är en annan sak och något som jag verkligen hoppas kunna stå emot ifall den dagen kommer. I så fall hoppas jag innerligt att alla ni därute som håller med mig i sak öser kärlek över mig. För jag kan lova att det är rätt tufft när man står mitt i kampen. Och det sista man då behöver är bittra typer på den egna sidan som kallar en feg och från sitt håll svingar piskor. Det gör inte att man känner sig starkare kan jag lova. Och är det något jag kommer behöva hjälp med så är det att orka vara stark.

För mig är inte det här uppdraget ett steg i karriären. Det är inte ett spel eller en tävling för mig. Jag är inte här för att Centerpartiet eller Alliansen ska få fler röster i nästa val. Jag är inte här för att försöka bli omvald nästa mandatperiod. Jag gör det här för att jag faktiskt tror på något. Och jag tror att det går att påverka saker i rätt riktning. Min förhoppning är att just jag ska lyckas göra skillnad de här fyra åren. Det må låta fånigt, men sanningen är att jag skulle skämmas över mig själv om jag inte åtminstone fullt ut försökte.

Det gick!

Nu verkar det vara klart. Jag är alltså en av de 349 människor som valts till ledamöter av Sveriges riksdag kommande fyra år. Plötsligt är allt på riktigt och min mage är redan full av allvar. Det är nu det börjar.

För mindre än fyra år sen gick jag på mitt allra första möte med Centerpartiet. Nästa tisdag kommer jag finnas på plats vid riksmötets öppnande. Det har gått så himla fort allting och jag känner mig enormt ödmjuk inför den uppgift jag har framför mig.

Jag är hos hästarna i fjällen ett par dagar nu. För att landa. För att tänka. För att komma tillbaka till Stockholm med modet att göra saker annorlunda, att göra skillnad. För ett tag sen kallade fina Fredrick Federley mig för en politisk enhörning. Nu börjar kampen för att mitt horn inte ska slipas ner i riksdagens grå korridorer.

Enormt stort tack till alla som stöttat. Utan er hade jag aldrig någonsin fått den här chansen. Det enda jag vågar lova är att jag kommer göra mitt allra bästa.

Krama en rasist

De flesta av oss har nog sett den där bilden från en nazistisk demonstration i Växjö där en tant slår sin handväska i huvudet på en av demonstranterna. Många är det som hyllat och gjort bilden till en symbol för den antirasistiska kampen. Som att allting skulle lösa sig om det bara fanns fler som vågade göra som tanten på bilden. Men vad är det egentligen hon gör? I mina ögon tar hon den lätta vägen.

Det finns en mängd stora och beundrade tänkare som alla på olika sätt sagt samma sak – hata synden men inte syndaren. Det här är något som ofta förmedlas som eftersträvansvärt, men av någon anledning inte verkar gälla när det kommer till rasister. Där är det plötsligt fullt legitimt, och nästan förväntat, att man ska fördöma, ta avstånd ifrån och högljutt idiotförklara den människa som uttryckt rasistiska åsikter. För mig är det här ett av de stora problemen med den kamp som förs för fortsatt öppenhet.

Det genomförs en mängd olika antirasistiska demonstrationer, manifestationer och evenemang. Det finns dessutom många olika forum på nätet för den som vill diskutera med andra antirasister. Det här är säkert givande sätt för människor att mötas och hämta ny energi, att få känna att det finns fler vid ens sida. Och det är bra att människor äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala. Men om man tror att det är den här sortens insatser som kommer göra att de mörka krafterna i samhället minskar så tror jag man är snett ute. Tyvärr används dessa tillfällen alltför ofta till att ytterligare spä på motsättningarna mellan ”de onda rasisterna” och ”oss goda antirasister”. Enkel psykologi säger att om man vill få någon att ändra uppfattning så måste man börja med att visa genuint intresse och vinna förtroende. Genom att använda slagord som ”Inga rasister på våra gator!”, förlöjliga någons argumentation eller håna deras förebilder så tror jag man snarare förvärrar situationen och knuffar människor ännu längre in i extremismen. På kort sikt kanske man kan få någon rädd stackare att hålla tyst. Men där självföraktet frodas kommer även hatet att gro. När det då dyker upp en person, eller ett helt parti, som med öppna armar säger att det är ok att känna hat och rädsla. Som till och med säger att det är fint. Då är det inte särskilt konstigt att den rädda stackaren kommer söka sig dit.

Vill man verkligen göra skillnad, och inte bara få bekräftelse från de redan frälsta, så krävs det klart mer energi, mod och vilja. Jag är av uppfattningen att en människa är formad av sin omgivning och i ständig utveckling. Det är min övertygelse att ingen människa föds ond och att den som begår onda handlingar närsomhelst kan sluta göra det. Jag önskar att det här synsättet skulle vara rådande även när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Ett första steg är att verkligen försöka lyssna och förstå. Vad är det den här människan är rädd för och vilken lösning kan jag erbjuda? Finns det något jag själv kan lära eller ta till mig? När en person är rädd är det helt lönlöst att försöka bevisa att det är en irrationell rädsla. Ändå är det precis så många hanterar just rasism. Genom att börja rabbla alla fördelar med mångkultur. Genom att slänga sig med statistik över hur mycket invandrare som grupp bidrar med till statskassan. Genom att säga att rädslan egentligen är ondska och något att skämmas för. Jag tror snarare att vi måste ta människors rädsla på största allvar och försöka bemöta den med konkreta lösningar. Men utan att ge vika en millimeter från våra egna grundläggande värderingar.

Den här kampen kommer inte att vinnas av dem som tydligast skriker ut sina egna ståndpunkter eller argt stormar ut från fester för att någon sagt något rasistiskt. Den här kampen kommer vinnas av alla som dag efter dag orkar föra en vänlig och respektfull dialog med dem som tycker tvärtemot. Den kommer vinnas av alla som vågar lyssna och bemöta argument utan att döma avsändaren. Den kommer vinnas av alla som i mötet med osäkra och rädda människor är starka nog att sträcka ut en hand, starka nog att erbjuda en annan väg, starka nog att visa alternativa lösningar på upplevda problem.

Hjältarna i den här kampen är inte de som bemöter våld med våld och hat med hat, oavsett om det är en liberal ledarskribent som skriver att rasister är ointelligenta, en arg vänsterextremist som hotar riksdagsledamöter eller en söt tant som slår nazister med sin handväska. Hjältarna är de som i sin vardag på tusen olika små sätt varsamt lotsar människor från misstänksam rädsla tillbaka till mänsklig tilltro. Det är sådana som Soran Ismail som lunchar med sverigedemokrater. Det är min vän i Dalarna som gång på gång förklarar för de andra gubbarna i jaktlaget varför neger är ett nedsättande ord. Det är tjejen jag känner som ringer upp sina Facebookvänner när de delat rasistiska länkar för att fråga om det kanske är dags för en fika. Det är de som gör skillnad på riktigt och det är på deras sätt jag vill föra den här kampen.

Den här texten kommer från boken Tolerans: 29 röster mot rasism som gavs ut av Hydra förlag i somras. Där finns även texter av Soran Ismail, Navid Modiri, Malena Ernman, Jan Guillou och många fler. Den finns att köpa här.

Ilskan kopplad till det juridiska könet

I Indien har nu Högsta domstolen godkänt beslutet om att införa ett tredje juridiskt kön. Det kan vara ett första steg, men i förlängningen bör vi avskaffa juridiskt kön all together. Om detta har jag skrivit en debattare som finns att läsa hos Nyheter24. Och just nu har jag alldeles ont i magen av alla arga reaktioner. Varför är manligt/kvinnligt en så himla känslig fråga för så många? Det är ju inte direkt som att jag föreslagit att vi ska tvångsdestruera könsorganen på folk eller lobotomera någon för att hen ska passa in i de bredare ramarna. Den som rakt av känner sig som man eller kvinna kommer fortfarande få plats. Men det kommer även finnas plats för alla andra.

Jag skriver och skriver

Den senaste veckan har jag skrivit tre politiska texter, varav två kommer publiceras i andra kanaler och den tredje känns tung och svår. Jag tänker fila på den några dagar till och sedan förhoppningsvis våga dela med mig. Men just nu känner jag mig som en fegis. Det är liksom olika olika dagar. Kanske kommer det kännas lättare efter överdosering av godis och vårsol. Jag hoppas det.

Min kropp är fantastisk

När jag var liten avskydde jag idrotten i skolan. Jag var rädd för bollar, rädd för att bli hånad, rädd för att vara långsammast, rädd för att bli vald sist. Jag låtsades vara sjuk, jag grät, jag glömde gympakläderna. Till slut fick jag tillåtelse att istället gå promenader på egen hand och så fortsatte det skoltiden ut.

Även om jag under de senaste tio åren tränat en del har min syn på mig själv som tjock, lat och klumpig bestått. Utan att överdriva kan jag säga att det påverkat mitt liv. Jag har tackat nej till promenaddejter med människor jag gillat, av rädsla att de ska höra mitt flåsande. Jag har undvikit fester där det funnits risk för brännboll. Jag har skippat mer än en jobb-kickoff för att det planerats gemensamma sportaktiviteter. Jag har fejkat ont i foten på löjligt många midsommarfester med femkamp. Jag har avstått att följa med på spännande resor.

Men i morse sprang min fantastiska kropp för allra första gången 5 km på mindre än 30 minuter. Något jag trott var omöjligt för mig att uppnå. Och ikväll har jag tackat ja till att klättra med ett gäng halvt okända människor. Visst är jag sjukt nervös men det är så värt det. För jag tänker inte tillåta min egen elaka syn på mig själv begränsa mitt liv en endaste sekund till. Det är nog nu.

Mitt löfte till mig själv

För ungefär ett år sedan gick jag en ledarskapsutbildning där vi blev ombedda att fundera på, och skriva ner, våra viktigaste grundvärderingar, vad vi vill sträva mot, utifrån vilka vi vill leva våra liv. Eftersom jag de senaste åren befunnit mig i en process där jag gradvis försökt förstå mer och mer om mig själv så valde jag att ta uppgiften på största allvar. Under en vacker cykelsemester i Frankrike med min älskade mamma tänkte, diskuterade och konkretiserade jag. De fem saker som till slut fanns kvar var: mod, äkthet, omtänksamhet, ödmjukhet och pålitlighet.

Under hösten upplevde jag några av de absolut mest omtumlande sakerna hittills i mitt liv och det känns som att väldigt lite av det som innan dess var jag finns kvar. Men de fem grundvärderingarna står underligt nog fast. De har funnits med genom alla tårar, all ångest, all glädje och alla utmaningar. Och de har hjälpt mig att våga.

Sedan jag skrev mitt uppgivna blogginlägg förra veckan har jag fått så många fina reaktioner. Människor både inne i och utanför politiken har låtit mig ta del av sina känslor och gett mina ord vingar. Det har värmt min själ och stärkt mig i min uppfattning om att jag bara kan göra det här om jag tillåter mig att vara jag fullt ut. Det har gett mig nytt engagemang och ny glädje. Jag är inte ensam. Inte alls. Och jag tror att jag kan göra något bra av den här möjligheten.

Samtidigt finns det personer som tycker att mitt inlägg var dumt, att det splittrar partiet, att man som någon typ av ledarfigur ska vara stark inför andra, att jag som toppkandidat har en skyldighet att inte ”svika” dem som röstat mig dit. För mig är de här sakerna tunga att höra. Jag vill inte att någon ska känna sig sviken av mig. Men samtidigt kan jag inte hålla med. För mig vore det största sveket att inte våga visa mig svag, att inte våga stå för vad jag tycker, att inte våga gå min egen väg. Och jag hoppas verkligen att de som röstade fram mig gjorde det för att de ville se mer av just de egenskaperna. Jag tycker jag har varit tillräckligt tydlig om att det är vad man får. Men oavsett vad så är det den jag vill och kommer att vara.

Så mitt löfte till mig själv är att stå fast vid mina grundvärderingar så mycket jag bara kan, rakt igenom hela den här processen. Det kommer kanske innebära slitningar, tvivel och uppbrott. Men det kommer ändå vara rätt. Både mot mig själv och alla andra.

Jag saknar min politiska glädje

Jag vet inte riktigt vad som hände. Tidigare när någon frågade mig varför jag lade så mycket tid på politik och på partiet svarade jag utan tvekan att det var det roligaste som fanns. Att det kändes som att jag hittat hem. Att mina personliga egenskaper uppskattades. Att jag äntligen fick möjlighet att göra skillnad på riktigt. Den känslan är till stor del borta och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den.

Det är ungefär tre år sedan jag blev partipolitiskt aktiv. Jag blev det för att jag ville träffa andra människor som brydde sig om samma saker som jag och för att jag någonstans ansåg att man förlorar sin rätt att gnälla om man inte också gör vad man kan för att förändra. I Stockholmscentern var det fullt av människor som diskuterade utan ramar. Ingen fråga var för knäpp för att bemötas med ett vettigt svar. Ingen åsikt var för konstig för att diskuteras på ett sansat och genomtänkt sätt. Det var inte så att alla tyckte likadant, verkligen inte, men däremot kändes det som att vi ville åt samma håll och hade samma utgångspunkt. Det var mellanvalsperiod och fokus låg på politik- och idéutvecklingen. Jag älskade att få vrida och vända på varenda fråga och jag fick ofta höra av folk att de uppskattade mitt ifrågasättande och min ärlighet. Sedan kom förslaget till nytt idéprogram och jag kastades plötsligt in i allt vad partistrategi innebär.

Såhär i efterhand har jag ärligt talat svårt att försvara att jag agerade som jag gjorde. Jag som länge talat vitt och brett om att man måste våga stå för det man tycker i alla situationer valde istället att lyssna på dem som ansåg att jag borde ligga lågt. Om jag gjorde det av feghet eller för att jag trodde det var rätt vet jag fortfarande inte riktigt. Antagligen var det en kombination av båda. Som ordförande för Stureplanscentern satt jag i intervju efter intervju och svarade så intetsägande som möjligt på alla frågor om månggifte, avskaffad skolplikt och partiledningens agerande. Oftast blev resultatet så meningslöst att det aldrig publicerades överhuvudtaget. Just då inbillade jag mig själv att det var för the greater good. Att idéprogrammet skulle ha större chans att gå igenom på stämman om det inte förknippades med Stureplanscentern. Och vi vet ju hur bra det gick. När alltför få försvarade förslagen fick istället bilden av att det var ogenomtänkta stolligheter stå oemotsagd och sätta sig hårt. Och även om vi på stämman antog ett helt ok idéprogram så känns det som att utrymmet för att ifrågasätta och komma med innovativa förslag har begränsats allt mer för varje opinionsmätning som presenterats sedan dess.

Ur min synvinkel har partiledningen tagit till sig alltför mycket av de ledarskribenter och kommunikationsstrateger som ropat efter mer piskor. De som verkar tycka att ett parti befolkat av enhetligt programmerade robotar skulle vara det bästa alternativet. Personligen har jag aldrig förstått det synsättet. Ett politiskt parti är en sammanslutning av människor. Människor med olika åsikter och värderingar. Om det utåt framstår som att alla i partiet hela tiden tycker exakt likadant så betyder det ju bara att vissa ljuger. Hur kan det vara eftersträvansvärt ur ett demokratiskt perspektiv? Jag kan förstå att man som väljare vill ha tydliga alternativ och att det till viss del motverkas av att olika företrädare säger olika saker, men det är inte skäl nog att försöka tysta dem som är obekväma. Det är snarare ett starkt skäl att ifrågasätta om partipolitik verkligen är det bästa alternativet. De signaler som sänds ut från ledningen påverkar givetvis vilka som får plats i partiet. Jag har hört om, och själv upplevt, alldeles för många situationer där olika påtryckningar använts för att förmå folk att rätta in sig i ledet. Det krävs enorm styrka för att orka stå på sig när ens partikollegor vänder en ryggen. När stödet är borta. När man inte längre känner sig välkommen. Och sållar man bort dem som vägrar vara maktstrategiskt tysta så är det ju rätt enkelt att räkna ut vilka som finns kvar. Är det den sortens politiker som vi vill ska styra? Som vi tror är bäst lämpade att anpassa systemen till den snabba utvecklingen? Som kommer komma med de bästa nya idéerna? Det kanske det är. Jag vet inte. Jag vet väldigt lite just nu.

Sedan vi gick in i valåret har det på alla nivåer blivit allt svårare att tränga igenom den där ytan av partistrategi. Inga idéer är längre särskilt viktiga om de inte passar in i den smala kommunikationsprofil som man bestämt kommer locka röster. Och i takt med det har jag känt att de egenskaper hos mig som tidigare uppskattades plötsligt snarare är problematiska. I det här skedet finns det inget utrymme att diskutera och ifrågasätta. Istället ska det kommuniceras. Plötsligt förväntas jag som toppkandidat prata om det partiet bestämt är viktigt, inte om det jag själv brinner för. Och nåde den som i det här läget står för att hen tycker annorlunda i någon profilfråga. Som kommunikatör kan jag förstå det här. Som människa kan jag inte förstå det överhuvudtaget. De som varit med i politiken ett tag verkar inte tycka att det är något konstigt alls. Det är ju liksom så det går till i alla partier. Spelreglerna ni vet. Men hur ska de någonsin kunna förändras om alla bara anpassar sig? För varje debatt jag ser där politiker slår varandra i huvudet med inövade oneliners och innehållslösa siffror, för varje retorikkurs jag går där vi blir lärda att behandla väljare som oförmögna att förstå någonting alls, för varje medieträning jag medverkar vid där vi blir drillade i att inte svara på journalisternas frågor, för varje debattartikel jag läser där partipropagandans upprepningsbehov överskuggar alla former av nytänkande så dör ännu en del av mitt engagemang och min lust.

För mig är det här saker jag tänker mycket på just nu. Kanske är det jag som trots allt hamnat på fel ställe. Kanske är jag för ömhudad. Kanske det bara ligger i min personlighet att aldrig vara nöjd. Kanske behöver jag lära mig att kompromissa och anpassa mig. Kanske borde jag lämna politiken till dem som tycker själva spelet är roligt. Eller så är jag precis där jag ska vara. Och kanske finns det fler som jag här, även om de just nu väljer att vara tysta för att de lärt sig att det är det enda sättet att få vara med och påverka. Hursomhelst vet jag med all säkerhet att jag måste hitta tillbaka till glädjen. Om det är i politiken eller inte är mindre viktigt.