Framme i Turkiet

Nu är jag på plats i Ankara efter en hel dags resande. Det var inte långt ifrån att jag missade flyget i morse. Det är inte alls likt mig, men just nu är det så mycket som snurrar både i huvudet och rent praktiskt. Jag satt på golvet vid gaten tätt intill ett eluttag och snabbskrev en debattartikel om vad vi politiker i Sverige rent konkret kan göra och plötsligt hörde jag mitt namn ropas ut i högtalarna. När jag skriver har tiden en tendens att gå ovanligt fort. Hursomhelst hann jag.

Det kändes lite konstigt att lämna Sverige precis nu när debattens (och engagemangets) vågor går höga. På bara några dagar är det som att allt svängt och förfrågningarna om att delta i olika sammanhang är många. Samtidigt kändes det här viktigare och jag har tur som har flera högst kompetenta kollegor som kan göra ett minst lika bra jobb.

Jag befinner mig i Turkiet fram till torsdag för att, i regi av Socialförsäkringsutskottet, träffa ett antal olika människorättsorganisationer, UNHCR, regeringsrepresentanter och andra som arbetar med flyktingfrågan. Det finns en liten oro hos mig att vi inte kommer ges tillräckligt med tid för att på riktigt möta och prata med människor. I vanliga fall undviker jag att boka in möten och studiebesök i grupp. Jag ses hellre i mindre konstellationer eftersom jag vill ha tid och möjlighet att verkligen gräva och förstå. Den viktigaste, men helt klart också svåraste, punkten i den fullspäckade agendan skulle vara ett besök i ett av flyktinglägren. Nu ser det dock ut att bli inställt på grund av att säkerhetsläget har försämrats rejält. Det känns helt fel att vara här utan det besöket, så jag ska se vad jag ändå kan åstadkomma. Att bo på lyxiga hotell och jäsa i fina mötesrum kommer vara helt omöjligt för mig i rådande situation.

Jag har tänkt att jag ska försöka rapportera kontinuerligt, både via text och video, men det kan ju vara lite knepigt att få tillgång till internet on the go. Vi får se. I värsta fall får jag uppdatera flera grejer på en gång. Jag räknar med att den här resan kommer vara väldigt tung, så jag hoppas ni har överseende med eventuella känsloyttringar. Det känns hursomhelst bra att jag har med mig min fina riksdagskollega Solveig Zander. Hon har redan viss vana av att torka mina tårar.

Ge kommunerna mer makt över flyktingmottagandet

Idag berättar jag i Ekot att vi vill ge kommunerna mer makt över hur flyktingmottagandet ska genomföras. Samtidigt vill vi genom straffavgift och bonus få till ett jämnare mottagande över landet. Det är helt orimligt att t.ex. lilla Hedemora med ca 7000 invånare tar emot fler asylsökande än Linköping med över 150 000 invånare. En jämnare fördelning är det viktigaste just nu, men det måste göras på ett smart sätt.
https://www.centerpartiet.se/…/ge-kommunerna-mer-makt-over…/

En stark upplevelse

Häggen

Jag möttes av applåder när jag klev in i matsalen på asylboendet Häggen i Nybro. Ungefär sjuttio personer hade samlats för att få berätta om sina upplevelser. De hade skyltar i händerna.

I love all my teachers, I don’t want to leave.

Vi vill inte lämna våra vänner i Nybro.

The war in my country destroyed my school, now I have a school.

Vi är alla trötta från att resa.

I lost my city in the war, I don’t want to lose my city here.

Jag har väntat på mitt uppehållstillstånd i 300 dagar.

Det var inte vad jag hade förväntat mig. När vi häromdagen bokade in besöket var det visserligen utifrån att asylboendet skulle läggas ner och de asylsökande tvångsförflyttas. Men jag hade inte förstått att så många skulle komma och jag hade inte alls räknat med att det skulle vara såhär starka känslor. Person efter person berättade om sina upplevelser av flykten till Sverige, den långa väntan, oron för nära och kära, problemen längs vägen och hur de ändå hade funnit någon sorts trygghet i Nybro och hos varandra. Men hur man nu känner sig deprimerade, illa behandlade, oroliga och arga.

Asylboendet Häggen drivs i dagsläget av Attendo och många av människorna jag mötte har bott där i uppemot ett år. Det nuvarande avtalet med Migrationsverket löper ut 18 juni och i den senaste upphandlingsrundan fick Attendo besked om att de i underlaget missat något under punkten ”Underleverantörer” och att man därför inte gått vidare. Därför ska boendet stängas. Inte för att de som bor där vantrivs eller för att det är undermålig kvalitet eller för att det behövs färre boenden generellt. Istället är det så att två nya boenden i Nybro gick vidare. Men fint tänker man kanske då, i så fall borde ju de här människorna kunna flytta till de andra boendena så att de åtminstone får vara kvar i Nybro. Men icke. Migrationsverket måste nämligen tilldela entreprenörerna platser utifrån den ranking som avgörs i upphandlingen. Och boendena i Nybro ligger alltför långt ner på den listan. Det här är regler som Migrationsverket tyvärr bara har att följa och inte själva har hittat på, även om jag från andra håll hört många exempel på att man tolkat det hela lite mer flexibelt. Men alldeles oavsett så är det något som vi måste förändra. Det är totalt orimligt att människor drabbas såhär hårt av fyrkantiga och dåligt genomtänkta system.

Förutom själva flytten och att man vill vara kvar i Nybro så var man dock även väldigt upprörda över att man kände sig illa behandlade av Migrationsverket. Trots att flytten är nära förestående, vissa har redan förflyttats, så menar man att man inte fått någon information om när eller vart man ska flyttas. Vissa hade hört Kramfors, men det var inte klart. Häromdagen hade de ett möte inbokat med Migrationsverket för att diskutera saken, men ingen därifrån dök upp. Flera olika representanter, både för de asylsökande och för kommunen, har försökt få besked om varför och vad som händer nu men bara luddiga svar tillbaka. Den information man fått var via media.

Jag har stor respekt för att Migrationsverket har extremt hög belastning just nu och att enskilda anställda sliter hårt, men tyvärr är det inte första gången jag hör den här sortens berättelser. Människor behandlas respektlöst och flyttas hit och dit, utan förvarning eller information, med väldigt kort varsel. När de försöker behålla sin värdighet genom att säga ifrån så blir de betraktade som bråkstakar och ännu sämre behandlade. Det är verkligen inte ok. Självklart är det så att man i en såhär extrem situation behöver flytta människor ibland, men det minsta man då kan göra är att visa stor respekt för den svåra situation det innebär för de som tvingas flytta. För det är fortfarande människor det handlar om. Människor.

De senaste veckorna har jag haft många konversationer om att jag måste hitta sätt att hålla de enskilda fallen ifrån mig, att inte engagera mig så djupt, att inte känna så mycket. Och jag har nästan själv börjat tro att det är nödvändigt. För att jag ska orka. Men hur gör man det, rent konkret, när man kramar en liten flicka som gråter för att hon tvingas lämna sina klasskompisar och sina älskade lärare? Hur gör man det när en man försöker berätta om sin familj men mitt i en mening faller ihop över bordet hulkandes i gråt? Hur gör man det i ett rum där en efter en börjar gråta när de hör varandras berättelser? Hur gör man det när man ser hoppet tändas i människors ögon bara av att de för en gångs skull blir lyssnade på? Jag hoppas innerligt att den dag aldrig kommer när jag slutar bli starkt berörd av sådant här, för den dagen måste något på allvar ha gått sönder inuti.

Här kan man hör en direktsänd intervju som jag gjorde i P4 Kalmar direkt efter besöket: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6176733

OBS! En liten brasklapp här om att jag fortfarande väntar på mer info från Migrationsverket om det här. Det är alltid vanskligt att skriva om något när man inte hört alla sidor av saken, så jag kommer eventuellt få komplettera vissa delar av det här inlägget. Men det känns ändå viktigt att få dela med mig av dagens upplevelse.

Besök i Kungsbacka och Värmland

I måndags var jag i Kungsbacka på besök. Maria Haldesten skriver om det i Hallands Nyheter med ett ganska bra slutcitat:

”I nöden prövas vännen, heter det. Kom ihåg det! För det är nu, när nöden står vid vår dörr i en syrisk barnfamiljs skepnad, som vi prövas. Vill du då vara vresig portvakt eller innovativ dörröppnare?”

Fredag och lördag var jag i Värmland. Först besökte jag Studieförbundet Vuxenskolan i Kristinehamn för att höra om deras projekt för att fler utrikes födda kvinnor ska få ökad tillgång till fritidsaktiviteter. Sedan åkte vi vidare till Glava utanför Arvika där jag åt lunch med ett gäng människor, ideella och anställda, och fick höra hur man arbetar där. Vidare till Långserud i Säffle kommun. Fint möte med engagerade människor som ser de asylsökande i byn som människor man vill ska bosätta sig där för att stärka bygden. Samtidigt en frustration över att förhållandena på asylboendet är så dåliga. Sista mötet för dagen var hos Studieförbundet Vuxenskolan i Karlstad där man bedrivit ett projekt för kvinnor som kommit till Sverige som ”kärleksinvandrare”, alltså på grund av en nyetablerad relation med en svensk medborgare eller någon med permanent uppehållstillstånd. Det här är en grupp som alldeles för ofta glöms bort. Under lördagen talade jag på en utbildning för politiker i hela Värmland. Det blev bra samtal, trots att jag nu är väldigt, väldigt trött.

 

 

Besök i Blekinge och Visby

I fredags besökte jag på förmiddagen Start Ronneby och deras fantastiska arbete med att välkomna nyanlända in i kommunen. Alla familjer tillbringar sina första fem veckor i kommunen som deltagare i ett introduktionsprogram. Man har även anställt 13 samhällskommunikatörer med kulturell och språkkompetens som dels håller i samhällsorientering i flera närliggande kommuner, dels på halvtid finns på skolorna som studiehandledare på modersmål. Dessutom stöttar man upp på många andra sätt i möten mellan människor och för att stötta de nyanlända med allt möjligt. Nu utvidgar man verksamhet för att även kunna erbjuda studiehandledning i övriga kommuner, men då med hjälp av ny teknik. Väldigt spännande möte som gav mig mycket ny energi och nya idéer.

På eftermiddagen var jag på Navigatorcentrum i Karlshamn och fick en bra inblick i hur man i kommunen arbetar för att hjälpa människor in i jobb. Här arbetar man både med ungdomar och människor som står lite längre ifrån arbetsmarknaden. Mycket ny kunskap. Det är helt otroligt hur många parallella system som finns. Här efterfrågade man en mer långsiktig lösning för personer som under överskådlig tid kommer behöva speciallösningar. Just nu är de flesta alternativen väldigt begränsade i tid och det skapar både merarbete och osäkerhet. Vi pratade även en hel del om socialt företagande som en möjlig väg.

Igår var jag i Visby där vi först hade ett möte med de ansvariga för det projekt som Region Gotland driver för att under hösten troligtvis kunna ta emot 250 asylsökande. Sedan början av 90-talet har Gotland knappt tagit emot några asylsökande. Framför allt eftersom det ansetts vara för långt till den närmaste av Migrationsverkets mottagningsenheter. Med det tryck som nu är behöver dock alla tillgängliga sovplatser användas och därför försöker man hitta nya lösningar. Det finns ett intressant tänk om att man från regionens sida ska arbeta tidigt för att försöka förmå så många som möjligt av de asylsökande att också stanna kvar på Gotland.

Efter det träffade vi Aydin Akyuz som är ordförande för Gotlands internationella företagarförening. Ett oerhört inspirerande möte. Föreningen startades för fyra år sedan med syftet att gå ihop för att få ner leverantörskostnader. Sedan en tid tillbaka har man dock insett att man även blir en naturlig lots för många nyanlända och det finns en stark vilja att få göra mer. Inte minst nu när Gotland ska börja ta emot fler. Under kvällens talande fick jag även en möjlighet att prata mer med flera av de andra medlemmarna i föreningen. I möten med människor som själva har nära vänner och släktingar som befinner sig på flykt så är det väldigt, väldigt svårt att hålla verkligheten ifrån sig. Diskussionen kretsade till stor del kring lagliga vägar för människor att ta sig hit. Frustrationen var stor över att man inte får ta hit någon, även om personen är rik eller om man själv är beredd att försörja hen resten av livet. De enda alternativen är i så fall att trixa sig igenom systemen för arbetskraftsinvandring eller anhöriginvandring, men handläggningstiderna är långa och oviljan stor över att behöva ljuga. Men som en av killarna sa: ”Hur ska jag kunna leva med mig själv om jag inte gör allt jag kan?”

Rundtur i Västra Götaland

I torsdags kväll anlände jag till Borås där jag talade inför ett engagerat gäng. Dagen därpå besökte jag först Studieförbundet Vuxenskolans verksamhet för personer som behöver utveckla sin svenska och samtidigt komma närmare arbetsmarknaden. En intressant sak som diskuterades var att man här även haft flera så kallade etableringslotsar anställda. Efter att Arbetsförmedlingen tidigare i år valde att skrota hela systemet, för att istället anställa flera hundra personer som ska sköta samma uppgifter, så tvingas man nu avsluta den verksamheten. Det fanns stor oro både hos deltagare och personal för vad som nu kommer hända. De avarter som fanns inom det här systemet behövde självklart sållas ut, och de var många, men det rimliga hade väl ändå varit att låta de bra få fortsätta. Flera kommuner jag besökt har också tagit upp det här, att det är konstigt att Arbetsförmedlingen nu ska syssla med socialt stöd samtidigt som kommunerna ofta tvingas göra det som egentligen är Arbetsförmedlingens huvuduppgift.

Efteråt besökte jag kommunens egen verksamhet Jobb Borås, där man fokuserar på att hjälpa unga och de som står långt ifrån arbetsmarknaden. Här var kunskapen stor och åsikterna många om vad som måste rättas till. Vi diskuterade bland annat hur man bättre kan hjälpa nyanlända som behöver psykiatriskt stöd, att Arbetsförmedlingens upphandlingar är alldeles för centralstyrda, hur man bäst lotsar människor igenom allt myndighetskrångel och att det måste finnas plats även för de personer som antagligen aldrig kommer kunna få ett ”riktigt” jobb. Ett väldigt intressant och inspirerande möte.

Efter lunch åkte jag till Tranemo där jag besökte deras boende för ensamkommande. Vi diskuterade allt möjligt. Även här fanns en oro för det psykiatriska stödet då mottagningen där snart kommer lägga ner på grund av personalbrist. En intressant sak här var att man nu väljer att separera asylsökande ungdomar från de som fått uppehållstillstånd. Man menade att det bidrar till mer lugn och trygghet. Här, som på så många ställen, var man kritiska mot Migrationsverket som med väldigt kort varsel skickar nya barn och ungdomar. Sedan vidare till Glasets hus i Limmared för att träffa ideella krafter som jobbar hårt på många fronter för att välkomna nyanlända. Bland annat diskuterade vi näringslivets roll, sociala ansvar och hur man kan få fram fler jobb. Även här fanns kritik mot Arbetsförmedlingens upphandlade utbildningar, då man menade att många av företagen inte litar på kvaliteten. Man pekade även på hur viktigt det är att de ideella krafterna kanaliseras på bästa sätt från början, så att man inte tappar dem, och att det är viktigt att göra någon aktivitet tillsammans. Om man bara utgår ifrån att folk ska sitta och prata med varandra, när de inte pratar samma språk, så rinner det ofta ut i sanden.

På lördagen talade jag på Centerpartiet Sjuhärads distriktsstämma i Tvärred och på söndagen talade jag i Trollhättan. I måndags besökte jag Lärcenter i Falköping, men det finns så mycket att skriva om det att det nog faktiskt får bli ett eget inlägg.

Besök i Östergötland

Igår talade jag i Linköping inför en engagerad grupp. Idag började dagen med ett besök hos Studieförbundet Vuxenskolan i Valdemarsvik och en grupp asylsökande vårdakademiker som pluggar svenska där. SV kan inte söka något ekonomiskt stöd för verksamheten eftersom eleverna inte fått uppehållstillstånd och därmed inte heller något personnummer. Med ideella krafter kommer man långt, men väldigt mycket mer skulle kunna göras till en låg kostnad.

Därefter mötte vi upp den så kallade vandringsgruppen på hembygdsgården. Där berättade både kommunens samordnare, Svenska kyrkans anställda och flera ideellt engagerade om det fantastiska arbete man gör. Är det något jag lärt mig det senaste halvåret så är det att hela vårt mottagningssystem i dagsläget är totalt beroende av eldsjälar, som ofta hittar vägar att kringgå de trasiga systemen. En sak, bland många, som väckte frustration här var att Arbetsförmedlingen inte har lokala handläggare som jobbar med de nyanlända. Istället försöker man sköta alltihop från Norrköping.

Efter lunch åkte vi till just Norrköping för ett väldigt intressant besök på servicekontoret. I lite över hundra kommuner runt om i landet har man servicekontor som sköts gemensamt av Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. Norrköping är en av fyra kommuner som nu genomför ett pilotprojekt där även Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och kommunens personal finns på plats för att stötta nyanlända. Jag lärde mig en massa nya grejer och fick riktig förståelse för hur sjukt krångligt det är att folkbokföra sig i Sverige, söka bidrag och få hit sin familj bland mycket annat. Om man som jag aldrig egentligen behövt ha med de här myndigheterna att göra i någon särskild utsträckning så kan det vara lite svårt att förstå varför allt tar sådan tid. Nu förstår jag. Och jag tycker oändligt synd om alla som inte har turen att landa i en av de här pilotkommunerna. Samordning är ett torrt ord, men ack så nödvändigt att vi förbättrar den.

Besök i Västernorrland

Idag har jag varit på besök i Örnsköldsvik, Härnösand och Sundsvall i regi av min eminenta riksdagskollega Emil Källström.
I Örnsköldsvik träffade vi integrationschefen och fick en bra genomgång bl.a. av hur man gjort satsningar på att arbeta i förberedande syfte. Runt om i Sverige står ett stort antal nya upphandlade asylboenden redo att ta emot människor. Under en period nu har vågorna gått höga i Medelhavet och mottagandet i Sverige har därför varit relativt lågt. Men snart kommer det med största sannolikhet komma många fler. I Ö-vik använder man den här tiden till att förbereda föreningar, närområdet osv. En utmaning är att de flesta boendena ligger långt från tätort med dåliga kommunikationer. Och oron finns att de ideella krafter, som dragit ett stort lass, inte orkar hur mycket som helst. Vi besökte även Mångkulturellt centrum som fungerar som mötesplats, men man har även ansvar i den välutvecklade samhällsorientering som erbjuds nyanlända. Där får man lära sig hur det svenska samhället fungerar med extra fokus på sociala relationer, föräldraskap, hälsa och sjukvård och arbetsmarknad. Det här är en av alla de kommuner som gör betydligt mer än man egentligen har ansvar för. En viktig anledning till att det fungerar bra här sades vara att man ingått en lokal överenskommelse mellan alla inblandade aktörer.
I Härnösand träffade vi representanter för Invandrarindex, ett relativt nystartat företag som genom sin årliga undersökning i SFI-klasser ger nyanlända en röst. Ett spännande initiativ. Alldeles för ofta pratar man om människor istället för med dem. Resultatet av årets undersökning presenteras 20 maj.
I Sundsvall blev jag oerhört imponerad av det projekt man dragit igång för att hjälpa personer med svag kompetens in på arbetsmarknaden. Stort fokus på att prata med företagen för att förstå vad de behöver för att kunna tänka sig att vara med i projektet. Man har sedan fem branschspår för arbetsplatsträning i kombination med svenska, grundläggande yrkeskunskap och social träning. Goda möjligheter till individanpassning. En framgångsfaktor är att man har handledare med på arbetsplatsen som kan hjälpa till att stötta i olika situationer som uppstår. Det här är ett VÄLDIGT intressant arbete som jag kommer sprida nu när jag besöker många kommuner som inte kommit lika långt.
Starkaste intrycket från dagen var dock en av deltagarna i branschspåret för lokalvård som visade papper på att han redan hunnit med en 2-årig utbildning till svetsare. Men när han söker jobb, inom detta bristyrke, får han oftast inte ens något svar. Nu har han gett upp och testar det här istället. De andra som var med intygade att det här är väldigt vanligt. En förklaring var att företagen ofta är oroliga för att anställa någon som är ”annorlunda” eller inte pratar perfekt svenska. Därför menade man att ”fikarumsträningen” är väldigt viktig. En annan förklaring var att många av de utbildningar som Arbetsförmedlingen upphandlat håller låg kvalitet och att företagen därför inte längre litar på sådana intyg. Återigen Arbetsförmedlingen…