Framme i Turkiet

Nu är jag på plats i Ankara efter en hel dags resande. Det var inte långt ifrån att jag missade flyget i morse. Det är inte alls likt mig, men just nu är det så mycket som snurrar både i huvudet och rent praktiskt. Jag satt på golvet vid gaten tätt intill ett eluttag och snabbskrev en debattartikel om vad vi politiker i Sverige rent konkret kan göra och plötsligt hörde jag mitt namn ropas ut i högtalarna. När jag skriver har tiden en tendens att gå ovanligt fort. Hursomhelst hann jag.

Det kändes lite konstigt att lämna Sverige precis nu när debattens (och engagemangets) vågor går höga. På bara några dagar är det som att allt svängt och förfrågningarna om att delta i olika sammanhang är många. Samtidigt kändes det här viktigare och jag har tur som har flera högst kompetenta kollegor som kan göra ett minst lika bra jobb.

Jag befinner mig i Turkiet fram till torsdag för att, i regi av Socialförsäkringsutskottet, träffa ett antal olika människorättsorganisationer, UNHCR, regeringsrepresentanter och andra som arbetar med flyktingfrågan. Det finns en liten oro hos mig att vi inte kommer ges tillräckligt med tid för att på riktigt möta och prata med människor. I vanliga fall undviker jag att boka in möten och studiebesök i grupp. Jag ses hellre i mindre konstellationer eftersom jag vill ha tid och möjlighet att verkligen gräva och förstå. Den viktigaste, men helt klart också svåraste, punkten i den fullspäckade agendan skulle vara ett besök i ett av flyktinglägren. Nu ser det dock ut att bli inställt på grund av att säkerhetsläget har försämrats rejält. Det känns helt fel att vara här utan det besöket, så jag ska se vad jag ändå kan åstadkomma. Att bo på lyxiga hotell och jäsa i fina mötesrum kommer vara helt omöjligt för mig i rådande situation.

Jag har tänkt att jag ska försöka rapportera kontinuerligt, både via text och video, men det kan ju vara lite knepigt att få tillgång till internet on the go. Vi får se. I värsta fall får jag uppdatera flera grejer på en gång. Jag räknar med att den här resan kommer vara väldigt tung, så jag hoppas ni har överseende med eventuella känsloyttringar. Det känns hursomhelst bra att jag har med mig min fina riksdagskollega Solveig Zander. Hon har redan viss vana av att torka mina tårar.

Till dig vars hjärta är stängt

Så är vi då där igen, på samma ställe som i våras när mer än tusen personer på kort tid drunknade i Medelhavet och där vi var i oktober 2013 när 368 personer dog i den stora katastrofen utanför Lampedusa. Mönstret är detsamma, samma ledare i EU säger att något måste göras, samma skribenter skriver att nu får det vara nog, samma personer delar bilder på döda barn på Facebook. Sedan går folk tillbaka till sina TV-soffor, fotbollsträningar, vinkvällar och shoppingrundor. Och utrymmet lämnas återigen över till den ihärdiga, växande massa vars rädsla, för att behöva ge upp några av sina egna privilegier, ytterligare har ökat av bilderna på de döda barnen. Den massa som säger stopp, som säger att de där barnen inte är deras ansvar, som på allvar tror att det på ett humant sätt går att hindra människor från att fly.

Själv mår jag illa. Jag har ägnat förmiddagen åt att läsa om den senaste tidens vidrigheter, om gränspolisens våld i Makedonien, om de 71 personer som kvävts till döds i en frysbil i Österrike, om de 50 människor som besättningen på det svenska kusträddningsfartyget Poseidon hittade döda i ett lastrum, om de ytterligare hundratals som dött på Medelhavet de senaste dagarna. Men precis som för de allra flesta så kommer de jobbiga tankarna om att jag borde göra mer snart förpassas långt bak i huvudet, även om de kommer fortsätta ligga där och gnaga. Vi befinner oss mitt i en katastrof och det enda vi mäktar med är att dela bilder på Facebook. För vi måste ju samtidigt hinna läsa klart den där romanen eller måla huset eller ringa veterinären eller boka weekendturen till New York. Jag mår illa, men uppenbarligen inte tillräckligt illa.

Kommer ni ihåg när man satt där i klassrummet och såg Schindler’s list på historialektionen, eller när hen som hade överlevt Förintelsen kom och talade, och alla efteråt sa att det där skulle man själv aldrig ha tillåtit ske. Känslan var så stark, så stark. Själv skulle man ha sagt stopp, man skulle ha gömt folk, man skulle ha ställt sig framför gevärspiporna. Det var ju så lätt att säga då, omgiven av en trygghet som sa att det aldrig kommer hända igen. I den trygghetskänslan har jag levt största delen av mitt liv. Men inte längre. Plötsligt förstår jag precis hur lätt det skulle kunna hända igen. Min starkaste drivkraft i allt det jag gör är rädslan för att det en dag kommer vara för sent och att jag då ska stå där och ångra att jag inte gjorde mer.

Det här inlägget riktar sig egentligen inte till er som delar de där bilderna på Facebook (även om jag är fullt medvetenhet om att det främst är ni som kommer att läsa det här). Ni har ju åtminstone gjort någonting. Tanken är inte att ge er ett dåligt samvete som troligen främst skulle leda till att ni nästa gång inte gör någonting alls. Den där delade bilden kanske gav någon ett nytt perspektiv på tillvaron och den kanske påminde någon om att det ändå är riktiga människor vi pratar om, riktiga människor som dör. Den kanske faktiskt gjorde skillnad. Nej, det här inlägget riktar sig främst till dem som inte längre berörs av bilder på döda barn, som fnyser åt alla uppmaningar om att öppna sina hjärtan, som tycker att det får vara nog. Jag ska försöka förklara hur jag tänker på ett sätt som även går in hos den vars hjärta för länge sedan tagits ur ekvationen.

Det som sker i världen just nu är inte på något sätt enkelt. Min egen utgångspunkt ligger i en acceptans av att världen är i snabb förändring. Vi kommer att blandas upp, till stor del är vi redan där. Jag tror inte på att försöka hålla tillbaka eller sakta ner den utvecklingen. Det är bortkastad energi. Man behöver inte gilla det, men man behöver acceptera att det är så det är. Om vi kunde enas om den utgångspunkten så är jag övertygad om att vi skulle hitta bättre lösningar, och det behöver gå fort nu. Människor kommer att fortsätta komma och ju mer tid vi slösar på att diskutera huruvida de är välkomna eller inte, desto mer konfliktfylld kommer den här övergången att bli och desto fler människor kommer att lida på olika sätt.

Jag hör många nu som förespråkar någon typ av ”halvhalt” i systemet. Alltså att vi under en period skulle försöka minska antalet personer som kommer hit, så att vi hinner få ordning på systemen, och att vi därefter skulle kunna öka antalet igen. Som om det var en kran man kunde vrida på eller av. Den som fortfarande tror att det är enkelt att begränsa rörligheten in i eller ut ur ett land har nog inte hängt med i utvecklingen. De allra flesta flyktingar som kommer till Sverige har kommit hit på olaglig väg, de har rest genom Europa gömda eller med falska pass. Det är alltså personer som man egentligen redan idag försöker hålla borta. Asylrätten innebär att människor har rätt att söka skydd i ett land när man väl är på plats, men det gäller att ta sig dit först. De enda vi ”tar hit” är de 1900 kvotflyktingar som vi i samarbete med UNHCR hämtar i flyktingläger. Det första vi gör när en konflikt startar någonstans är att ta bort möjligheten för personer därifrån att komma hit på laglig väg, tror man att personen kommer att söka asyl när hen väl är på plats så nekar man visum. Man kan på laglig väg komma som anhörig eller arbetskraft, men det är inte enkelt.

Ett av alternativen som nämns för att minska antalet som tar sig hit är att stärka gränsskyddet. Det kan göras såsom i Makedonien med hjälp av våld och vapen eller som i Ungern med hjälp av murar och taggtråd. På Medelhavet skulle det innebära att man skulle knuffa tillbaka skrangliga båtar ut på havet eller skjuta mot dem. För att stärka det svenska gränsskyddet skulle man behöva bygga gränser som idag knappt existerar. Det man kan se i länder som försökt hålla tillbaka stora strömmar människor på det här sättet är att det sällan fungerar på längre sikt. Folk hittar alternativa vägar. Se bara på gränsen mellan USA och Mexiko eller tunnlarna ut från Palestina. Gång på gång kan vi se att den som bestämt sig för att fly, oavsett om det är från krig eller från fattigdom, är beredd att utsätta sig för väldigt stora risker på vägen. Det är för att ta sig förbi gränsskyddet som människor betalar stora summor till kriminella organisationer för att få en plats i en fraktcontainer eller för att trängas samman med många andra på flaket av en lastbil. De här systemen göder varandra. Visst kan man skärpa straffen för flyktingsmugglarna och lägga mer resurser på att jaga rätt på dem. Så länge desperata människor inte har något bättre alternativ så är dock risken stor att det istället leder till att vägen blir ännu farligare när smugglarna hittar nya sätt att ta sig förbi gränsskyddet. Med en utveckling där fler och fler rika länder väljer att stärka sitt gränsskydd så är ju frågan också vart folk ska ta vägen? Och vad leder det till om vi tvingar dem att vara kvar i konflikter och förtryck. Inte bara för de själva, utan även för världen som helhet.

Det andra förslaget är att försöka bli av med folk när de väl är på plats i Sverige och har sökt asyl. Vissa menar att vi borde göra det svårare att få asyl. Den stora frågan är ju då vilka det är som inte ska få stanna. Jag ber den som hävdar att det här är ett bra alternativ att sätta sig och gå igenom en rad asylärenden och försöka avgöra vilka av dem som fått ja, som egentligen borde få nej. Vissa pratar om att det bara borde vara så kallade konventionsflyktingar som får stanna. Förutom att vi ingått internationella avtal som innebär att även alternativt skyddsbehövande ska få asyl, så tror jag det är bra att sätta sig in i vilka människoöden det är som faktiskt gömmer sig bakom de torra orden. Det är väldigt liten skillnad mellan de båda kategorierna när det kommer till det lidande människor har upplevt. Men låt oss ändå säga att vi skulle fatta ett beslut som innebär att till exempel människor som flytt sin by i Syrien för att IS omringat den plötsligt ska skickas tillbaka. Vart ska vi skicka dem? Tror ni på fullaste allvar att det finns något grannland som glatt skulle ta emot dem? Eller ska vi släppa dem med fallskärm över syriskt territorium? Det här är en fråga som man måste ha med i beräkningen. Redan idag har vi en massa människor i Sverige som av olika skäl inte kan skickas tillbaka någonstans, trots att de fått avslag på sin asylansökan. De människorna lever i ständigt limbo och har ju knappast särskilt goda förutsättningar att snabbt komma in i samhället och försörja sig själva, som exempel. Saker är inte så enkla som många verkar tro. Det går inte bara att ”skicka ut” folk. De måste också ta vägen någonstans.

Sedan har vi den tredje väg som nu förespråkas av allt fler, nämligen att vi borde skicka ut signaler som är tänkta att få färre att söka asyl i just Sverige. Som om en förändring av permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd skulle göra att fler sökte sig till länder som Ungern, Danmark och Grekland istället. Länder vars främlingsfientliga rykte nått långt. Länder där de internationella företagen nu larmar om att de har svårt att rekrytera viktig kompetens från andra länder på grund av dessa rykten. Tror ni verkligen på fullaste allvar att några mindre justeringar i Sveriges regelverk skulle förändra antalet som söker sig hit mer än på marginalen? Och om det nu verkligen ledde till att andra EU-länder, mot sin vilja, fick ta emot fler tror ni då att de skulle sitta lugnt och stilla och låta det ske? Givetvis inte. Att den här typen av miniförslag får så mycket fokus, som om det här var det viktigaste av allt just nu, är för mig helt obegripligt. Något man bör fundera på är också vad det leder till när människor som redan befinner sig här får höra att de egentligen helst inte borde vara här, att deras anhöriga inte är välkomna och att vi hellre skulle se att de sökte sig någon annanstans. Vilka signaler skickar det? Vad gör det med tilliten mellan människor? Det finns väldigt många människor i Sverige, varav en hel del är födda här, vars nära och kära nu befinner sig i akut fara. Fundera på hur ni själva skulle reagera om ni var i den situationen och fick höra från alla håll och kanter att det måste bli svårare för dem att ta sig hit till tryggheten.

Jag är trött på det här nu. Det får vara nog med daltandet. Hädanefter kommer den som förespråkar minskade volymer och halvhalter noga få svara på frågan om HUR det ska göras. Jag tänker inte längre låta folk komma undan med sitt okunniga svamlande. Alldeles oavsett allt så kommer det att fortsätta komma väldigt många människor till EU och Sverige och vi måste börja fokusera på att göra det allra bästa av den verkligheten. Stora förändringar måste till och vi behöver bli fler som lägger tid och energi på att baxa igenom dem, istället för att diskutera orealistiska låtsaslösningar.

Ge kommunerna mer makt över flyktingmottagandet

Idag berättar jag i Ekot att vi vill ge kommunerna mer makt över hur flyktingmottagandet ska genomföras. Samtidigt vill vi genom straffavgift och bonus få till ett jämnare mottagande över landet. Det är helt orimligt att t.ex. lilla Hedemora med ca 7000 invånare tar emot fler asylsökande än Linköping med över 150 000 invånare. En jämnare fördelning är det viktigaste just nu, men det måste göras på ett smart sätt.
https://www.centerpartiet.se/…/ge-kommunerna-mer-makt-over…/

Du borde läsa detta svar

Jag råkade se ett inlägg som just nu sprids rätt rejält i sociala medier, det inleds ”DU BORDE LÄSA DETTA”. Jag hade gärna angett källa, men har tyvärr inte lyckats hitta ursprunget. Eftersom det är en ganska bra sammanställning av den typen av siffror och statistik som ofta förekommer i diskussioner om migration och integration så tänkte jag försöka göra bilden lite tydligare, gräva lite djupare. Som vanligt utgår jag ifrån att ni hojtar om ni hittar något som inte stämmer eller som behöver förtydligas ytterligare.

Vi tar det spridda inlägget bit för bit:

I Sverige finns nu ca 2.000.000 personer med invandrarbakgrund. Det är nästan en fjärdedel av vårt lands befolkning.

Statistiska centralbyrån för statistik över antal människor med utländsk bakgrund. Dit räknas de som är födda i ett annat land och inrikes födda med två föräldrar födda utomlands. För 2014 är antalet:

Utrikes födda: 1 603 551
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar: 488 655
Inrikes födda med en utrikes född förälder: 710 313
Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar: 6 944 836

Det är alltså helt korrekt att ungefär en fjärdedel av vårt lands befolkning är född utomlands eller har två föräldrar som är födda utomlands. Av de utrikes födda kommer ungefär hälften från Europa. De tjugo största födelseländerna för invånare i Sverige 2014 är:

Finland (158 488)
Irak (130 178)
Polen (81 697)
Iran (68 436)
Jugoslavien (67 892)
Syrien (67 671)
Somalia (57 906)
Bosnien och Hercegovina (57 289)
Tyskland (49 359)
Turkiet (46 146)
Danmark (42 374)
Norge (42 301)
Thailand (38 129)
Kina (28 699)
Afghanistan (28 443)
Chile (28 216)
Libanon (25 699)
Rumänien (24 666)
Storbritannien och Nordirland (24 399)
Indien (21 929)

 Om 25 år kommer svenskarna att vara en minoritet i Sverige. Det beror på att svenska kvinnor föder i genomsnitt endast 1,8 barn medan invandrade arabiska och afrikanska kvinnor föder i genomsnitt 6 – 10 barn i Sverige. Kvinnor från Afrika och Mellanöstern föder procentuellt fler barn i Sverige än i hemländerna (Statistiska Centralbyrån).

Det här stämmer inte riktigt – i själva verket får inrikes och utrikes födda ungefär lika många barn. Utrikes födda kvinnor har ett något högre fruktsamhetstal än inrikes födda, men det beror på att de har färre barn än inrikes födda när de kommer till Sverige. Kvinnor som invandrar till Sverige vid 30 års ålder har i genomsnitt 0,7 barn, medan inrikes födda kvinnor vid samma ålder i genomsnitt har 0,9 barn. De utrikes födda kvinnorna föder alltså något fler barn per år i Sverige, men på kortare tid.

För de som invandrar innan de får barn är skillnaden i princip obefintlig. SCB konstaterar: ”Perioden 2000–2011 var fruktsamhetstalet för utrikes födda som invandrade till Sverige innan de fyllt 17 år 1,76 barn per kvinna. För inrikes födda var fruktsamhetstalet 1,73 barn per kvinna.”

Om man räknar både barn innan och efter invandring har utrikes födda kvinnor i snitt 2,02 barn medan inrikes födda i snitt har 1,92 barn. Utrikes födda har alltså fler barn än inrikes födda, men skillnaden är mycket liten. Kvinnor födda i länder utanför Europa med låg HDI föder ännu något fler barn. De har i genomsnitt 2,6 barn, vilket alltså är mer än inrikes födda men mycket långt ifrån 6–10.

För att det skulle bli en majoritet på dessa 25 år skulle de utrikes födda behöva bli fler än de inrikes födda, alltså mer än 6 875 719. För det skulle det krävas en invandring på ungefär 211 000 personer varje år under en tjugofemårsperiod. Lite förenklat. 

På än längre sikt kommer Sverige kommer Sverige att bli ett land med muslimsk övervikt och då kommer också en anpassning att ske för att möta den muslimska majoritetens krav. I Malmö är redan nu människor med invandrarbakgrund över 50% av befolkningen. En stor andel är muslimer.  

Det finns väldigt lite som i dagsläget tyder på att Sverige skulle få en muslimsk majoritet. Ungefär en halv miljon människor i Sverige har sina rötter i länder med muslimsk majoritet. Det är en stor minoritet i Sverige, men ändå bara ungefär fem procent av befolkningen, och alla från dessa länder är givetvis inte muslimer. Utöver dessa finns det såklart personer från andra länder som är muslimer, men det är ändå inte på något vis i närheten av att bli en majoritet.

För Malmö är siffrorna för 2014:
Utrikes födda: 99 788
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar: 35 721
Inrikes födda med en utrikes född förälder: 26 539
Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar: 156 059

Personer med utländsk bakgrund motsvarar alltså 42,6 procent av befolkningen, vilket är en stor andel men mindre än 50 procent. Vi vet inte hur många som är muslimer eftersom det inte görs någon sådan registrering, men att det är en ”stor andel” är inte en orimlig gissning (det är ju ändå ett ganska relativt begrepp).

Det ska påpekas att den invandring vi haft från 60-talet fram till 90-talet i huvudsak bestod av mäniskor med kristen bakgrund och en vilja att assimilera sig i det svenska samhället. Det är en invandring som på många sätt bidragit till en positiv utveckling för Sverige.

Det här stämmer till största delen. (Att de ”i huvudsak hade en vilja att assimilera sig i det svenska samhället” är ett påstående som är knepigt att utreda närmare.) Man bör dock ha i åtanke att under 1990-talet när det kom stora flyktingströmmar från forna Jugoslavien så var väldigt många invandrare muslimer och samma kritiska toner om ovilja till integration m.m. som hörs idag hördes även då. Men merparten av den svenska invandringen innan 1990-talet var – utöver finnar – arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa.

Den invandring vi nu ser där cirka 95% är invandrare med muslimsk bakgrund, de flesta utan utbildning och en stor andel är analfabeter med andra värderingar än övriga befolkningen.

Bland de som invandrat under 2000-talet är lika stor andel högutbildade som bland jämnåriga inrikes födda. SCB konstaterar: ”När vi jämför inrikes och utrikes födda i åldern 25–44 år är andelen högutbildade nästan lika hög i båda grupperna. I den åldern är 32 procent av de inrikes födda högutbildade och motsvarande andel bland utrikes födda är 30 procent. Det är bland kvinnorna som andelen högutbildade är högre för de inrikes födda. I åldersgruppen 45–64 år är andelen högutbildade betydligt högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, 27 respektive 19 procent. Totalt för åldersgruppen 25–64 år är andelen högutbildade större bland de utrikes födda som invandrat under 2000-talet än för de inrikes födda i samma ålder. Det förklaras till stor del av att andelen äldre är större bland de inrikes födda.”

Däremot är det en större spridning nedåt. Många fler utrikes födda än inrikes födda har bara förgymnasial utbildning, och färre har gymnasial. Bara 8 procent av de inrikes födda har förgymnasial utbildning medan 19 procent av de utrikes födda har det. 45 procent av de inrikes födda har gymnasial utbildning, medan 24 procent av de utrikes födda har det.

Man kan alltså säga att de invandrare som inte har en högre utbildning är lägre utbildade än de infödda som inte har en högre utbildning. Däremot är det lika många utrikes som inrikes födda som har en högre utbildning kortare än tre år (15 procent för båda grupperna) och som har en högre utbildning längre än tre år (32 procent för inrikes födda, 30 procent för utrikes födda).

Resultatet av detta ser vi bl a i Pisa undersökningarna som visar att skolresultaten med vikande kunskapsnivåer ökar för vart år som går.

De fallande utbildningsresultaten i bl.a. Pisa-rapporterna är en stor utmaning och har många bidragande orsaker. OECD konstaterar i sin rapport om det svenska utbildningssystemet att ”it is important to note that the increase in the share of immigrant students had only a small impact, and cannot explain the significant decline in Sweden’s overall results on PISA.” Om man jämför Sveriges resultat bara bland inrikes födda ser vi att även de ligger betydligt lägre än inrikes födda i t.ex. Finland – det är alltså inte bara utrikes födda som drar ned snittet.   Det är inte heller så att andelen utrikes födda sänker inrikes föddas resultat. Att utrikes födda skulle förklara Pisa-resultaten har alltså väldigt litet stöd.                                      

Förra året utvandrade 57 000 etniska svenskar med god utbildning och har som bekant ersatts med 116 000 invandrare i huvudsak utan utbildning.

2014 utvandrade 51 237 personer från Sverige. Det var något högre än 2013. Statistiken från 2013 visar att 60 % av de som utvandrade var utrikes födda som återutvandrade. Det finns ingen tydlig definition av vem som är ”etnisk svensk”, men man kan nog utgå ifrån att ytterligare några tusen av de utvandrade hade utländsk bakgrund. Huruvida de hade god utbildning framgår inte av statistiken.

2014 beviljades totalt 110 610 uppehållstillstånd, om man rensar bort förlängningar av tidigare tillstånd. Av dessa var 35 546 asylansökningar och 13 100 anhöriga till flyktingar (bred definition). Övriga var bl.a. arbetstagare, gäststuderande, adopterade osv. Det där om utbildningsnivå har vi ju redan gått igenom en gång, så jag skippar att upprepa det igen.

Löfven har tillsatte efter tillträdet som statsminister en arbetsgrupp med arbetsnamnet Integration och Invandring. Uppdraget för gruppen är att förbereda för en invandring på 400- till 500 000 under mandatperioden.

Den här uppgiften bygger troligtvis på en obekräftad artikel i Dagens industri om att regeringen har tillsatt en arbetsgrupp med namnet Mottagande och etablering, bestående av flera ansvariga statssekreterare. I artikeln anges att gruppen ska rusta Sverige för att ta emot 400 000 asylsökande under de kommande fem åren. Jag har inte sett gruppens direktiv, men med tanke på hur situationen i världen ser ut så är det inte helt osannolikt att uppemot 500 000 personer skulle invandra till Sverige under den här mandatperioden. Dock ska man ha klart för sig att de prognoser som tas fram på det här området hela tiden förändras beroende på en mängd faktorer. Migrationsverket räknade t.ex. i sin höstprognos med ca 95 000 asylsökande under 2015, men i den senaste prognosen ändrade man till ca 80 000. Framför allt p.g.a. vissa förändringar i Tyskland. Det är alltså väldigt svårt att beräkna hur många som ska komma.

Förra året kostade invandringen oss skattebetalare ca 250.000.000.000 kr (250 miljarder kr). (Jan Tullberg i boken Låsningen- en analys av svensk invandrarpolitik uppskattar kostnaden till ungefär 7% av BNP eller 250 miljarder kronor för år 2013).

Invandringens effekter på de svenska statsfinanserna är en svår fråga som debatterats flitigt, inte minst i forskarvärlden. Sverige har jämförelsevis heltäckande register men vi registrerar, av naturliga skäl, inte alla människors eventuella invandrarbakgrund och konsumtion av välfärdstjänster. Det är heller inte uppenbart hur kostnader som saknar tydlig koppling till det exakta antalet människor, som exempelvis för försvaret, ska behandlas när man försöker dela upp intäkter och utgifter på människor med och utan invandrarbakgrund. Alla beräkningar är således behäftade med relativt stor osäkerhet och beroende av vilka antaganden som görs.

I inlägget lyfts Jan Tullberg fram. Tullbergs beräkningar anses av många vara de absolut mest extrema. Den mest framträdande svenska forskaren på området, Jan Ekberg, riktar skarp kritik mot många av siffrorna i Låsningen för att vara orealistiska. (”Sammanfattningsvis: Tullbergs beräkningar framstår som alltför fantasifulla.”)

I OECD:s International Migration Outlook från 2013 undersöks kostnaderna för statens finanser. En av slutsatserna är att ” Beroende på vilka antaganden som görs och vilken metod som används varierar uppskattningar av de budgetmässiga konsekvenserna av invandring, men i de flesta länder tenderar påverkan att vara mycket små i termer av BNP och ligger i genomsnitt kring noll. Effekterna, vare sig positiva eller negativa, överstiger sällan 0,5 procent av BNP under ett givet år.”

Andra beräkningar har varit mer kritiska. Jan Ekberg har gjort ett antal studier, och menar att kostnaden motsvarar 1,5–2 % av BNP, alltså mellan ungefär 60 och 80 miljarder kronor.

I Löfvens budget för 2015 är cirka en fjärdedel av budgeten relaterad till kostnader för invandringen då samtliga kostnader räknats in.

Det är lite svårt att snabbt granska det här då det inte finns någon källa. Regeringens budgetproposition för 2015 omfattar utgifter på 886 miljarder kronor. En fjärdedel av detta innebär 222 miljarder kronor. De budgetposter i regeringens budget som direkt har bäring på invandring – utgiftsområde 8 migration och 13 integration – uppgår till 34 miljarder kronor, varav en relativt stor del finansieras genom avräkningar från biståndsbudgeten. Sedan tillkommer givetvis ytterligare direkta kostnader, men de är som sagt inte helt lätta att räkna ut. De initiala utgifterna är i många fall onödigt höga, och starkt ökande, men att de skulle uppgå till en fjärdedel av budgeten verkar orimligt.

Om man istället med invandring syftar på personer med utländsk bakgrund så klargjordes det ju redan i början att den gruppen utgör ca en fjärdedel av befolkningen. Att de då även står för en fjärdedel av budgeten är väl inte särskilt orimligt.

Varje arbetande svensk betalar ca två månadslöner i skatt varje år enbart för att finansiera asyl- och anhöriginvandringen.

Två medianlöner för en heltidsanställd i Sverige är cirka 58 500 kronor och det finns 2 825 000 heltidsanställda mellan 20 och 64 år. Om varje arbetande svensk betalade två månadslöner i skatt varje år skulle det bli totalt 165 miljarder kronor. Som vi sett ovan är det en orimlig uppskattning av kostnaderna. Och då har vi inte ens räknat med alla företagare, deltidsanställda eller personer under 20 eller över 64 som arbetar. Det är alltså en mycket kraftig överdrift. Man har här även valt att bortse från att en stor del av de förvärvsarbetande själva är personer med utländsk bakgrund.

Anhöriginvandrare som aldrig arbetat i Sverige har ofta mycket högre pension (äldreförsörjningsstöd) än svenskar som arbetat och betalt skatt i 45-50 år. En ensamstående invandrad pensionär kan få ut till 6.200 kr i månaden för bostadsrelaterade kostnader och utöver det 5.137 kr i månaden att leva på. Totalt kan anhöriginvandraren få ut 11.337 kr i månaden trots att han/hon inte bidragit med något i Sverige.

Påståendet om att invandrare får ”mycket högre pension” än inrikes födda stämmer inte. Pensionssystemet är uppbyggt av tre huvudsakliga delar: allmän pension, tjänstepension och privat pension. För personer som inte arbetat eller arbetat lite eller med låg lön finns garantipension, som är den lägsta standarden i den allmänna pensionen.

För att få full garantipension måste man ha bott i Sverige i 40 år. För att garantera en skälig lägsta levnadsstandard finns också äldreförsörjningsstöd med bostadstillägg. Det innebär att för vissa – mycket få – kan en nyanländ få lika mycket i pension som någon som arbetat med mycket låg lön. Att den nyanlända skulle få mer i pension stämmer dock inte. Och de allra flesta ”som arbetat och betalt skatt i 45–50 år” har så klart mycket högre pension än så.

Utöver det får invandaren ersättning för att lära sig svenska. Tidigare 12.000 kronor, från årsskiftet 6.000 kronor.

SFI-bonusen avskaffades sommaren 2014. Den infördes 2010 för att fler snabbare skulle lära sig svenska och på så vis snabbare kunna försörja sig själva. Regelverket var omfattande och innebar bl.a. att personer över 64 år inte var behöriga. Det gick alltså inte ens då att kombinera äldreförsörjningsstöd med SFI-bonus.

Enligt riksbankens sammanställning skickade invandrare tillbaka 18 000 000 000 kronor (18 miljarder) varav ett antal miljarder har gått till stöd för islamiska staten. D v s generösa bidrag i Sverige bidrar till IS verksamhet i Irak och Syrien.

Pengar som skickas till andra länder, remitteringar, är bland de bästa sätten som finns att minska fattigdom globalt. Men vi vet väldigt lite om hur det ser ut. Riksbankens statistik är från 2002, och dagens remitteringar vet vi varken vart de går eller hur stora de är. Det är inte omöjligt att pengar har gått till IS, men de främsta målen för remitteringar är familjer till fattiga. Det är alltså ett effektivt sätt att ge hjälp på plats.

En stark upplevelse

Häggen

Jag möttes av applåder när jag klev in i matsalen på asylboendet Häggen i Nybro. Ungefär sjuttio personer hade samlats för att få berätta om sina upplevelser. De hade skyltar i händerna.

I love all my teachers, I don’t want to leave.

Vi vill inte lämna våra vänner i Nybro.

The war in my country destroyed my school, now I have a school.

Vi är alla trötta från att resa.

I lost my city in the war, I don’t want to lose my city here.

Jag har väntat på mitt uppehållstillstånd i 300 dagar.

Det var inte vad jag hade förväntat mig. När vi häromdagen bokade in besöket var det visserligen utifrån att asylboendet skulle läggas ner och de asylsökande tvångsförflyttas. Men jag hade inte förstått att så många skulle komma och jag hade inte alls räknat med att det skulle vara såhär starka känslor. Person efter person berättade om sina upplevelser av flykten till Sverige, den långa väntan, oron för nära och kära, problemen längs vägen och hur de ändå hade funnit någon sorts trygghet i Nybro och hos varandra. Men hur man nu känner sig deprimerade, illa behandlade, oroliga och arga.

Asylboendet Häggen drivs i dagsläget av Attendo och många av människorna jag mötte har bott där i uppemot ett år. Det nuvarande avtalet med Migrationsverket löper ut 18 juni och i den senaste upphandlingsrundan fick Attendo besked om att de i underlaget missat något under punkten ”Underleverantörer” och att man därför inte gått vidare. Därför ska boendet stängas. Inte för att de som bor där vantrivs eller för att det är undermålig kvalitet eller för att det behövs färre boenden generellt. Istället är det så att två nya boenden i Nybro gick vidare. Men fint tänker man kanske då, i så fall borde ju de här människorna kunna flytta till de andra boendena så att de åtminstone får vara kvar i Nybro. Men icke. Migrationsverket måste nämligen tilldela entreprenörerna platser utifrån den ranking som avgörs i upphandlingen. Och boendena i Nybro ligger alltför långt ner på den listan. Det här är regler som Migrationsverket tyvärr bara har att följa och inte själva har hittat på, även om jag från andra håll hört många exempel på att man tolkat det hela lite mer flexibelt. Men alldeles oavsett så är det något som vi måste förändra. Det är totalt orimligt att människor drabbas såhär hårt av fyrkantiga och dåligt genomtänkta system.

Förutom själva flytten och att man vill vara kvar i Nybro så var man dock även väldigt upprörda över att man kände sig illa behandlade av Migrationsverket. Trots att flytten är nära förestående, vissa har redan förflyttats, så menar man att man inte fått någon information om när eller vart man ska flyttas. Vissa hade hört Kramfors, men det var inte klart. Häromdagen hade de ett möte inbokat med Migrationsverket för att diskutera saken, men ingen därifrån dök upp. Flera olika representanter, både för de asylsökande och för kommunen, har försökt få besked om varför och vad som händer nu men bara luddiga svar tillbaka. Den information man fått var via media.

Jag har stor respekt för att Migrationsverket har extremt hög belastning just nu och att enskilda anställda sliter hårt, men tyvärr är det inte första gången jag hör den här sortens berättelser. Människor behandlas respektlöst och flyttas hit och dit, utan förvarning eller information, med väldigt kort varsel. När de försöker behålla sin värdighet genom att säga ifrån så blir de betraktade som bråkstakar och ännu sämre behandlade. Det är verkligen inte ok. Självklart är det så att man i en såhär extrem situation behöver flytta människor ibland, men det minsta man då kan göra är att visa stor respekt för den svåra situation det innebär för de som tvingas flytta. För det är fortfarande människor det handlar om. Människor.

De senaste veckorna har jag haft många konversationer om att jag måste hitta sätt att hålla de enskilda fallen ifrån mig, att inte engagera mig så djupt, att inte känna så mycket. Och jag har nästan själv börjat tro att det är nödvändigt. För att jag ska orka. Men hur gör man det, rent konkret, när man kramar en liten flicka som gråter för att hon tvingas lämna sina klasskompisar och sina älskade lärare? Hur gör man det när en man försöker berätta om sin familj men mitt i en mening faller ihop över bordet hulkandes i gråt? Hur gör man det i ett rum där en efter en börjar gråta när de hör varandras berättelser? Hur gör man det när man ser hoppet tändas i människors ögon bara av att de för en gångs skull blir lyssnade på? Jag hoppas innerligt att den dag aldrig kommer när jag slutar bli starkt berörd av sådant här, för den dagen måste något på allvar ha gått sönder inuti.

Här kan man hör en direktsänd intervju som jag gjorde i P4 Kalmar direkt efter besöket: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6176733

OBS! En liten brasklapp här om att jag fortfarande väntar på mer info från Migrationsverket om det här. Det är alltid vanskligt att skriva om något när man inte hört alla sidor av saken, så jag kommer eventuellt få komplettera vissa delar av det här inlägget. Men det känns ändå viktigt att få dela med mig av dagens upplevelse.

Permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd

Nu har även M följt KD och FP i att föreslå en återgång till fler tillfälliga uppehållstillstånd, med lite olika utformning. Jag tycker inte det är så jättekonstigt. När jag i höstas på allvar förstod hur kritiskt läget är i många kommuner med stort mottagande, och när jag insåg hur oändligt djupa sprickorna i våra system är, så tänkte även jag att det kanske ändå kortsiktigt vore rimligt att förändra permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tillfälliga (TUT). Så jag började gräva. Och det här är vad jag kom fram till.

När man för några år sedan bestämde sig för att förändra från TUT till PUT så gjorde man det för att man ville minska otryggheten hos människor som kommer hit och man ville signalera att Sverige behöver de här personerna. Man ville att människor som flytt, och ofta levt under hemska villkor under lång tid, snabbt skulle få besked om att de var välkomna att börja bygga sina liv här. Tanken var att den som slipper oroa sig, över huruvida man ska skickas tillbaka eller inte, tidigare kan lägga fokus på att komma in i samhället, lära sig svenska och hitta ett jobb. För mig känns det hela rätt logiskt. Inte minst nu när jag träffat så många människor i asylprocessen som med djup sorg i ögonen berättat om sin oro över att få avslag eller över hur det ska gå för anhöriga. I dagsläget tar det i stora drag ungefär ett år att få besked om ifall man får stanna och ytterligare ett år att få hit sin familj. Givetvis tar det betydligt längre tid om man tvingas överklaga. Det är inte bara en smärtsam och långdragen process för den asylsökande, processen innebär även stora ekonomiska kostnader för samhället. Att dra igång en ny sådan process var tredje år skulle givetvis öka kostnaderna ytterligare och dessutom förlänga handläggningstiderna än mer. I de allra flesta fall vet vi ju också, från länder som redan har TUT istället för PUT, att det sällan innebär att personer återvänder till sina hemländer. Istället omvandlas TUT till PUT efter ett visst antal år. Så var det även tidigare i Sverige. Har man till exempel sett bilder från vissa städer i Syrien, som totalt raserats, så förstår man hur osannolikt det är att människor på ett humant sätt i närtid ska kunna återvända dit i stor skala. Detsamma gäller de flesta ställen som flyktingar kommer ifrån.

Det finns egentligen två huvudsakliga skäl till att ändå, trots de negativa aspekterna, föreslå TUT. Det ena, som angetts av KD, FP och M, är att människors önskan om att få PUT kan användas som ett incitament för att de ska anstränga sig mer för att komma i jobb. Det andra handlar om att det eventuellt skulle innebära att något fler sökte sig till andra EU-länder istället för till Sverige.

Gällande den första delen måste man ställa sig frågan om det verkligen är bristande drivkrafter hos de nyanlända som är problemet. Min uppfattning, efter att ha satt mig in i och pratat med väldigt många kunniga människor om exakt det här, är att drivkrafterna att skaffa sig ett jobb är enormt stora hos de allra flesta. Ett jobb innebär att man slipper bo kvar på ett trångt, otryggt asylboende eller att man kan skaffa en större lägenhet. Det innebär att man kan betala av eventuella skulder och skicka mer pengar till familjen som är kvar i hemlandet. Det innebär att man kan ge sig själv och sina barn bättre förutsättningar. Men inte minst så innebär det att man kan behålla sin stolthet. I många kulturer ses det som väldigt skamligt att inte kunna försörja sig själv eller att vara beroende av staten. Det stora problemet är att våra system sätter så många hinder i vägen för människor att de efter ett tag börjar tappa orken att fortsätta kämpa. Även den väldokumenterade diskrimineringen spelar givetvis in. Det man därför främst bör lägga energin på är att förändra dessa två faktorer. Att ge människor ännu ett orosmoment i form av TUT är inte rätt väg. Om man även menar att man först vid PUT får möjlighet att återförenas med sin familj så är det rakt av kontraproduktivt. Det skulle med all sannolikhet leda till att högutbildade personer snabbt skulle ta vilket jobb som helst istället för att ta lite mer tid till att validera och komplettera sin kompetens för att kunna arbeta som exempelvis läkare. Det skulle även öka oron och den psykiska ohälsan monumentalt, vilket givetvis försvårar integrationen. Men värre är att det skulle göra att många, många fler barnfamiljer betalade människosmugglare för att riskera livet på båtar över Medelhavet. De allra flesta familjer till människor med skyddsskäl har också egna skyddsskäl. Att de passivt skulle sitta kvar i misär i många år och vänta på att eventuellt få komma efter är rätt osannolikt. Om man trots allt ändå menar att drivkrafterna att komma i jobb måste öka så finns det flera andra sätt, med klart färre negativa följder, än att ändra PUT till TUT. Det absolut enklaste vore ju såklart att förändra ersättningssystemen så att låga ersättningar blev ännu lägre. Så länge systemen är desamma och diskrimineringen fortgår så är nog tyvärr risken dock överhängande att det bara skulle leda till att fattiga människor blev ännu fattigare.

Så till den andra delen, att det skulle kunna leda till en jämnare fördelning inom EU. Det här argumentet tycker jag är betydligt rimligare och det var det jag själv funderade kring i höstas. För om vi genom att ändra till TUT kunde få fler att söka sig till exempelvis Norge, där mottagandet på många sätt är bra om inte till och med bättre än i Sverige, så skulle kanske de negativa effekterna av TUT ändå vägas upp. Det skulle ju dessutom i förlängningen kunna leda till att Sverige skulle kunna ta emot fler kvotflyktingar eller via andra lagliga vägar öka EU:s totala mottagande. Samtidigt som vi alltså tvingar andra att ta ett ökat ansvar. För visst är det så att människor i stor utsträckning väljer att söka asyl i just Sverige på grund av att man här får PUT. Även om det inte finns någon ordentlig forskning på området så är det inget snack om saken. Det är ju inte heller det minsta konstigt att det är så, med tanke på alla de positiva effekter det innebär för den enskilda personen att få PUT. Man slipper oroa sig för sin framtid, man får återförenas med sin familj, man kan snabbare bli medborgare, man kan resa mer fritt osv. Människor som kommer hit är i väldigt stor utsträckning pålästa och är väl medvetna om hur systemen ser ut i olika länder. Vi vet till exempel att när handläggningstiderna ökar här så väljer människor i högre grad länder med kortare handläggningstider. Det såg vi nu senast i Migrationsverkets nedräknade prognos för 2015. Det som skulle hända om vi ändrade till TUT är att människor skulle välja land utifrån andra faktorer. Viktigast skulle fortfarande vara att man vill till det land där man har kontakter, framför allt om det är släkt och vänner. Här skulle Sverige fortfarande hamna högt. Man skulle givetvis även väga in faktorer som hur väl man blir bemött, hur lätt det är att få stanna, villkor för anhöriginvandring, hur trygghetssystemen ser ut och så vidare. På alla dessa punkter ligger Sverige rätt bra till. Och jag skriver bra för det här är ju sådant vi ska vara stolta över, att Sverige anses vara ett bra land att bo i. Men säg då att det trots alla dessa faktorer skulle leda till att fler sökte sig till andra EU-länder. Tror ni verkligen att dessa länder, som ofta redan ansträngt sig för att så få som möjligt ska söka sig dit, glatt skulle välkomna den här ökningen? Det tror inte jag. Mer troligt är att de snabbt skulle hitta på nya sätt att styra om strömmarna genom att försämra mottagandet ytterligare. Och då skulle vi behöva välja om vi vill fortsätta den tävlingen om vem som kan behandla flyktingar sämst.

Min slutsats är således att nackdelarna med att ändra PUT till TUT är klart fler än fördelarna. Men jag anser framför allt att det är sorgligt hur mycket fokus den här frågan får. Alldeles för många som jag möter tror att det här skulle vara den där magiska lösningen som skulle fixa alla problem. Om vi bara gjorde den här lilla justeringen så skulle allt bli bra, för alla. Tyvärr är det ju inte i närheten av så enkelt och jag önskar att fler orkade ta sig tid att ordentligt sätta sig in i det här. För då kanske fokus äntligen kunde bli på sådana komplicerade, trista saker som till exempel hur vi på ett bra sätt ska få till en jämnare fördelning av mottagandet mellan Sveriges kommuner. Sådant önskar jag att fler skulle lägga sin begränsade tid och energi på. För alldeles oavsett så kommer det under flera år framöver att komma väldigt många flyktingar till det här landet och det kräver att vi snabbt fixar våra trasiga system. Annars kommer motsättningarna att öka och väldigt många människor kommer att fortsätta hamna i kläm.

 

Besök i Kungsbacka och Värmland

I måndags var jag i Kungsbacka på besök. Maria Haldesten skriver om det i Hallands Nyheter med ett ganska bra slutcitat:

”I nöden prövas vännen, heter det. Kom ihåg det! För det är nu, när nöden står vid vår dörr i en syrisk barnfamiljs skepnad, som vi prövas. Vill du då vara vresig portvakt eller innovativ dörröppnare?”

Fredag och lördag var jag i Värmland. Först besökte jag Studieförbundet Vuxenskolan i Kristinehamn för att höra om deras projekt för att fler utrikes födda kvinnor ska få ökad tillgång till fritidsaktiviteter. Sedan åkte vi vidare till Glava utanför Arvika där jag åt lunch med ett gäng människor, ideella och anställda, och fick höra hur man arbetar där. Vidare till Långserud i Säffle kommun. Fint möte med engagerade människor som ser de asylsökande i byn som människor man vill ska bosätta sig där för att stärka bygden. Samtidigt en frustration över att förhållandena på asylboendet är så dåliga. Sista mötet för dagen var hos Studieförbundet Vuxenskolan i Karlstad där man bedrivit ett projekt för kvinnor som kommit till Sverige som ”kärleksinvandrare”, alltså på grund av en nyetablerad relation med en svensk medborgare eller någon med permanent uppehållstillstånd. Det här är en grupp som alldeles för ofta glöms bort. Under lördagen talade jag på en utbildning för politiker i hela Värmland. Det blev bra samtal, trots att jag nu är väldigt, väldigt trött.

 

 

Besök i Blekinge och Visby

I fredags besökte jag på förmiddagen Start Ronneby och deras fantastiska arbete med att välkomna nyanlända in i kommunen. Alla familjer tillbringar sina första fem veckor i kommunen som deltagare i ett introduktionsprogram. Man har även anställt 13 samhällskommunikatörer med kulturell och språkkompetens som dels håller i samhällsorientering i flera närliggande kommuner, dels på halvtid finns på skolorna som studiehandledare på modersmål. Dessutom stöttar man upp på många andra sätt i möten mellan människor och för att stötta de nyanlända med allt möjligt. Nu utvidgar man verksamhet för att även kunna erbjuda studiehandledning i övriga kommuner, men då med hjälp av ny teknik. Väldigt spännande möte som gav mig mycket ny energi och nya idéer.

På eftermiddagen var jag på Navigatorcentrum i Karlshamn och fick en bra inblick i hur man i kommunen arbetar för att hjälpa människor in i jobb. Här arbetar man både med ungdomar och människor som står lite längre ifrån arbetsmarknaden. Mycket ny kunskap. Det är helt otroligt hur många parallella system som finns. Här efterfrågade man en mer långsiktig lösning för personer som under överskådlig tid kommer behöva speciallösningar. Just nu är de flesta alternativen väldigt begränsade i tid och det skapar både merarbete och osäkerhet. Vi pratade även en hel del om socialt företagande som en möjlig väg.

Igår var jag i Visby där vi först hade ett möte med de ansvariga för det projekt som Region Gotland driver för att under hösten troligtvis kunna ta emot 250 asylsökande. Sedan början av 90-talet har Gotland knappt tagit emot några asylsökande. Framför allt eftersom det ansetts vara för långt till den närmaste av Migrationsverkets mottagningsenheter. Med det tryck som nu är behöver dock alla tillgängliga sovplatser användas och därför försöker man hitta nya lösningar. Det finns ett intressant tänk om att man från regionens sida ska arbeta tidigt för att försöka förmå så många som möjligt av de asylsökande att också stanna kvar på Gotland.

Efter det träffade vi Aydin Akyuz som är ordförande för Gotlands internationella företagarförening. Ett oerhört inspirerande möte. Föreningen startades för fyra år sedan med syftet att gå ihop för att få ner leverantörskostnader. Sedan en tid tillbaka har man dock insett att man även blir en naturlig lots för många nyanlända och det finns en stark vilja att få göra mer. Inte minst nu när Gotland ska börja ta emot fler. Under kvällens talande fick jag även en möjlighet att prata mer med flera av de andra medlemmarna i föreningen. I möten med människor som själva har nära vänner och släktingar som befinner sig på flykt så är det väldigt, väldigt svårt att hålla verkligheten ifrån sig. Diskussionen kretsade till stor del kring lagliga vägar för människor att ta sig hit. Frustrationen var stor över att man inte får ta hit någon, även om personen är rik eller om man själv är beredd att försörja hen resten av livet. De enda alternativen är i så fall att trixa sig igenom systemen för arbetskraftsinvandring eller anhöriginvandring, men handläggningstiderna är långa och oviljan stor över att behöva ljuga. Men som en av killarna sa: ”Hur ska jag kunna leva med mig själv om jag inte gör allt jag kan?”