Det första misslyckandet

Jag tycker att jag brukar ha rätt bra koll på saker och ting, men de senaste dagarna har allt bara snurrat. Det kan nog vara frånvaron av rutiner som gör det. Hursomhelst råkade jag idag missa introduktionstillfället för nya ledamöter och känner mig nu rätt misslyckad.

De första dagarna har ju egentligen börjat riktigt soft. I söndags hade vi ett tre timmar långt möte med riksdagsgruppen som mest gick ut på att var och en berättade lite om hur man upplevt valrörelsen. Trevlig mjukstart. Måndagen började med fotografering kl. 10, sen lite fika, upprop kl. 11, la ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, la ännu ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, tomt papper i kuvert, snabb lunch, lyssnade på resultatet av voteringen. Hämtade efter det ut trevligheter i form av mobil, padda och dator. Lekte med dem en stund och avslutade dagen med mingel. Igår hängde jag en stund i Storkyrkan, grät till Peter Jöback i kammaren, drack vin, lyssnade på fantastisk musik i Konserthuset, reste mig för Kungen sex gånger och sjöng nationalsången två gånger. All in all en inte alltför betungande arbetsdag.

Så med dessa förutsättningar tycker man ju kanske att jag rimligen borde ha kunnat se till att faktiskt göra rätt för mitt arvode idag. Men nej. Istället sov jag till kl. 10, kollade lite lägenheter på Hemnet, läste ett par SD-analyser, bokade biljetter till Stockholm Burlesque Festival och blev hungrig. Så när jag stod där och stekte pyttipanna, iklädd nattlinne fast klockan var nästan två, börjde jag fundera på hur sjutton det är tänkt att jag ska lära mig hur själva arbetet i riksdagen går till. Jag vet inte hur man skriver en motion, jag vet inte hur man ber om ordet i kammaren, jag vet inte hur man hittar, jag vet knappt någonting. Och plötsligt kom jag på att jag någon gång i förra veckan fick ett brev från Riksdagsförvaltningen med info om den första tiden. Rotade fram kuvertet och insåg att jag missat intron. Blev arg på mig själv för klantigheten. Men så slog det mig. Jag är alldeles oavsett inte ledig idag. Jag är aldrig ledig. Inte bara för att det fanns något jag egentligen borde ha varit på, utan för att det är så mitt uppdrag ser ut. Jag får en enorm lön och en massa förmåner för att jobba så mycket jag bara kan. Och en sådan här dag, när jag trodde att jag inte hade några möten, borde jag egentligen ha ägnat så mycket tid som möjligt åt att bli en bättre riksdagsledamot. Jag borde ha läst rapporter, hållit koll på nyheter, skrivit debattartiklar, gått på seminarier, bokat möten med spännande organisatoner, åkt runt i stan och pratat med folk.

Det här är nytt för mig. Nu finns det inte längre någon som kommer säga åt mig vad jag borde göra eller som märker ifall jag gör alldeles för lite. Och det kommer inte heller finnas någon som ger mig beröm för att jag strävar på. Förutom möjligen ni därute när ni råkar märka det. Från och med nu måste jag hitta den drivkraften i mig själv. Och det börjar i denna stund. Jag börjar med att läsa Ledamotens lathund, för att försöka ta igen det jag missade i morse. För visst skulle jag kunna komma undan med att göra så lite som möjligt. Men jag skulle utan tvekan börja hata mig själv för det. Så förlåt skattebetalare. Jag lovar verkligen att skärpa mig!

image