En stark upplevelse

Häggen

Jag möttes av applåder när jag klev in i matsalen på asylboendet Häggen i Nybro. Ungefär sjuttio personer hade samlats för att få berätta om sina upplevelser. De hade skyltar i händerna.

I love all my teachers, I don’t want to leave.

Vi vill inte lämna våra vänner i Nybro.

The war in my country destroyed my school, now I have a school.

Vi är alla trötta från att resa.

I lost my city in the war, I don’t want to lose my city here.

Jag har väntat på mitt uppehållstillstånd i 300 dagar.

Det var inte vad jag hade förväntat mig. När vi häromdagen bokade in besöket var det visserligen utifrån att asylboendet skulle läggas ner och de asylsökande tvångsförflyttas. Men jag hade inte förstått att så många skulle komma och jag hade inte alls räknat med att det skulle vara såhär starka känslor. Person efter person berättade om sina upplevelser av flykten till Sverige, den långa väntan, oron för nära och kära, problemen längs vägen och hur de ändå hade funnit någon sorts trygghet i Nybro och hos varandra. Men hur man nu känner sig deprimerade, illa behandlade, oroliga och arga.

Asylboendet Häggen drivs i dagsläget av Attendo och många av människorna jag mötte har bott där i uppemot ett år. Det nuvarande avtalet med Migrationsverket löper ut 18 juni och i den senaste upphandlingsrundan fick Attendo besked om att de i underlaget missat något under punkten ”Underleverantörer” och att man därför inte gått vidare. Därför ska boendet stängas. Inte för att de som bor där vantrivs eller för att det är undermålig kvalitet eller för att det behövs färre boenden generellt. Istället är det så att två nya boenden i Nybro gick vidare. Men fint tänker man kanske då, i så fall borde ju de här människorna kunna flytta till de andra boendena så att de åtminstone får vara kvar i Nybro. Men icke. Migrationsverket måste nämligen tilldela entreprenörerna platser utifrån den ranking som avgörs i upphandlingen. Och boendena i Nybro ligger alltför långt ner på den listan. Det här är regler som Migrationsverket tyvärr bara har att följa och inte själva har hittat på, även om jag från andra håll hört många exempel på att man tolkat det hela lite mer flexibelt. Men alldeles oavsett så är det något som vi måste förändra. Det är totalt orimligt att människor drabbas såhär hårt av fyrkantiga och dåligt genomtänkta system.

Förutom själva flytten och att man vill vara kvar i Nybro så var man dock även väldigt upprörda över att man kände sig illa behandlade av Migrationsverket. Trots att flytten är nära förestående, vissa har redan förflyttats, så menar man att man inte fått någon information om när eller vart man ska flyttas. Vissa hade hört Kramfors, men det var inte klart. Häromdagen hade de ett möte inbokat med Migrationsverket för att diskutera saken, men ingen därifrån dök upp. Flera olika representanter, både för de asylsökande och för kommunen, har försökt få besked om varför och vad som händer nu men bara luddiga svar tillbaka. Den information man fått var via media.

Jag har stor respekt för att Migrationsverket har extremt hög belastning just nu och att enskilda anställda sliter hårt, men tyvärr är det inte första gången jag hör den här sortens berättelser. Människor behandlas respektlöst och flyttas hit och dit, utan förvarning eller information, med väldigt kort varsel. När de försöker behålla sin värdighet genom att säga ifrån så blir de betraktade som bråkstakar och ännu sämre behandlade. Det är verkligen inte ok. Självklart är det så att man i en såhär extrem situation behöver flytta människor ibland, men det minsta man då kan göra är att visa stor respekt för den svåra situation det innebär för de som tvingas flytta. För det är fortfarande människor det handlar om. Människor.

De senaste veckorna har jag haft många konversationer om att jag måste hitta sätt att hålla de enskilda fallen ifrån mig, att inte engagera mig så djupt, att inte känna så mycket. Och jag har nästan själv börjat tro att det är nödvändigt. För att jag ska orka. Men hur gör man det, rent konkret, när man kramar en liten flicka som gråter för att hon tvingas lämna sina klasskompisar och sina älskade lärare? Hur gör man det när en man försöker berätta om sin familj men mitt i en mening faller ihop över bordet hulkandes i gråt? Hur gör man det i ett rum där en efter en börjar gråta när de hör varandras berättelser? Hur gör man det när man ser hoppet tändas i människors ögon bara av att de för en gångs skull blir lyssnade på? Jag hoppas innerligt att den dag aldrig kommer när jag slutar bli starkt berörd av sådant här, för den dagen måste något på allvar ha gått sönder inuti.

Här kan man hör en direktsänd intervju som jag gjorde i P4 Kalmar direkt efter besöket: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6176733

OBS! En liten brasklapp här om att jag fortfarande väntar på mer info från Migrationsverket om det här. Det är alltid vanskligt att skriva om något när man inte hört alla sidor av saken, så jag kommer eventuellt få komplettera vissa delar av det här inlägget. Men det känns ändå viktigt att få dela med mig av dagens upplevelse.

En jobbig helg och en integrationsdebatt

Den här helgen har varit svart. Jag har ju beskrivit det där tidigare här på bloggen, hur jag ibland bara fastnar i meningslöshet och självförakt. Den här helgen var en sådan helg. I timmar har jag suttit i soffan och stirrat in i väggen (eller på mobilen). Allt bara stannade av. Jag avbokade allt jag hade tänkt göra och lyckades bara precis släpa mig iväg till affären för att köpa något att äta. Jag läste långa artiklar om nationalism, kriget i Syrien, nanorobotar och alldeles för många Facebooktrådar där folk spydde hat. Och jag skrev ett galet anförande om allt som är fel med världen och hur meningslöst det är att vi ens försöker göra något. Som tur var hade jag dock sinnesnärvaro nog att tidigt, tidigt i morse sätta mig och skriva ihop något aningen mer nyanserat att säga i dagens budgetdebatt om integration. Ibland är det tur att jag har något slags stark inbyggd självbevarelsedrift. Nästa gång får den dock gärna kicka in lite tidigare.

Här kan man se debatten.

Mitt anförande (på ett ungefär):

Tack herr talman,
Världen förändras just nu väldigt fort. Globaliseringen och digitaliseringen innebär att vi står mitt i en helt ny verklighet och det enda vi vet är att vi inte har en aning om hur ens den närmsta framtiden kommer se ut. Vi kan bara gissa. En sådan gissning, som väl ändå får sägas vara rätt välgrundad, är att väldigt många av de system vi har på plats idag kommer behöva förändras i grunden. Och det måste gå fort. För redan idag ser vi hur det nya fastnar i det gamla. Fantastiska saker som crowd funding, nätbaserade universitet, förarlösa bilar, digitala valutor, ja till och med något så simpelt som food trucks är alla fenomen som utmanar rådande system och därför motarbetas. Det här ställer såklart helt nya krav på politiken. Den som är van vid att det är politiken som styr utvecklingen kommer behöva inse att vi politiker nu har mindre makt än någonsin. Visst kan vi försvåra, fördyra och fördröja, men vi kommer inte kunna stoppa utvecklingen. Istället borde vi förenkla det hela genom att plocka bort så många hinder som möjligt. Och det gäller såklart även globaliseringen. Vi driver företag, pluggar, jobbar, kommunicerar och blir kära över de påhittade nationsgränserna. Snart är var femte person som bor i Sverige född utomlands och förra året flyttade fler än 50 000 personer härifrån för att bosätta sig någon annanstans. På samma sätt som vi tidigare flyttat mellan olika städer inom ett land flyttar vi nu mellan städer i olika länder.

Personligen tycker jag det är helt fantastiskt att få vara med om allt det här. Möjligheterna är oändliga. Tänk bara på allt som hänt de senaste tio åren och föreställ er vad vi har att vänta oss. Men det innebär också stora påfrestningar för väldigt många människor. Inte minst dem som av olika anledningar inte riktigt hängt med i utvecklingen. Och det gör mig rejält orolig. För om vi inte lyckas integrera de här människorna på ett bra sätt så kommer vi antagligen både få se ökad ohälsa och allt våldsammare reaktioner. Många kommer inte bara lugnt anpassa sig till de nya förutsättningarna, utan göra allt de kan för att kämpa emot utvecklingen och krampaktigt hålla fast vid sådant som får dem att känna sig trygga. Oavsett om det är fanatisk religionsutövning, någon luddig svenskhet eller förtryckande könsnormer som de tror är räddningen. Det här är en grupp som borde få betydligt större utrymme när vi diskuterar integration framöver.

Men idag är vi ju här för att prata om det utgiftsområde i budgeten som handlar om integrationen av utrikes födda. Och här finns det också saker att göra. Dels behöver vi motverka det långvariga utanförskapet som slår hårt mot många utrikes födda. Men det mest akuta på just det här utgiftsområdet är att snabbt se till att alla de människor som nu söker skydd i Sverige får en bra start. Att under lång tid sitta sysslolös på ett trångt asylboende är såklart förödande för en människas drivkrafter. Med ett ökande antal asylsökande så ökar nu även handläggningstiderna rejält. Vi måste därför ställa fler krav i upphandlingarna så att det blir lättare att läsa svenska och validera sina kunskaper under tiden som asylsökande. Men vi måste även se till att den som fått uppehållstillstånd snabbt får en kommunplacering och på så vis kan komma igång med att bygga sin vardag. Vi behöver stötta kommunerna så att de kan ta emot fler och det allra viktigaste här är att byggandet kommer igång på allvar. På kort sikt behöver vi göra det enklare att snabbt bygga små tillfälliga modullägenheter. På så vis kan ingen kommun längre skylla det låga mottagandet på bostadsbristen. Vi tar några steg i den här budgeten för att få igång byggandet och det är bra. Men det är inte tillräckligt.

Vi gör även en del justeringar som är tänkta att göra det lättare att lära sig svenska samtidigt som man gör praktik, jobbar eller startar företag. Så att människor så fort som möjligt ska komma ut på en arbetsplats istället för att stängas in i ett SFI-klassrum under alltför lång tid. Dessutom avsätter vi resurser för att korta handläggningstiderna för den som behöver få sin utbildning eller sin yrkeskunskap validerad. På vissa håll i landet fungerar det här redan ganska bra, men det finns alldeles för stora variationer.

Och så är det lite överlag. Det är stora variationer över landet i hur mottagandet av nyanlända ser ut. Här är det viktigt att samverkan mellan olika aktörer förstärks och att idéutbytet blir bättre. Det här kan låta som klyschor, men det är enormt viktigt. Just nu pågår till exempel ett framgångsrikt projekt i Jämtland med integrationskoordinatorer, anställda av kommunerna men finansierade av Arbetsförmedlingen. Det finns många andra exempel på bra projekt som behöver spridas och i vissa fall permanentas. Detsamma gäller de ideella krafterna som gör ett jättejobb. Utan dem skulle det aldrig gå och deras förutsättningar behöver vara så goda som möjligt. Jag skulle nog säga att det allra viktigaste just nu är att fler människor involverar sig i att välkomna alla nyanlända och öppna sina nätverk för dem. På så vis kan vi både motverka fördomar och hjälpa folk in på arbetsmarknaden.

Jag har en lång lista över små och stora förändringar som behöver göras. Våra trasiga system får inte stå i vägen för människors drivkrafter. Det behöver bli lättare att starta och driva företag och att anställa. Den som vill jobba ska aldrig hindras från att göra det. Men med en överbelastad Arbetsförmedling ser det tyvärr inte särskilt ljust ut. För någon vecka sedan var generaldirektören hos oss i utskottet och berättade att dem som jobbar med nyanlända nu är uppe i 60 sökande per förmedlare. Prognosen är att man snart når 90. När etableringsreformen genomfördes 2010 var det tänkt att vara 30. Det här skapar såklart problem. Inte bara för de jobbsökande, som inte får tillräckligt med stöd, utan även för alla hårt arbetande förmedlare som inte ges förutsättningar att göra ett bra jobb. Det visar sig också i att etableringsplanerna inte fylls med relevant och individanpassat innehåll. Här behövs det radikal förändring och där har vi ju fler förslag.

Men när vi pratar om integration så måste vi komma ihåg att det inte bara handlar om hur vi politiker bygger systemen. Det handlar också i allra högsta grad om attityder. Här behöver vi fundera mer på hur vi ska kunna stötta ute i kommunerna, inte minst på mindre ställen, så att man hinner med det som behöver göras för att lugna den oro som väcks när saker snabbt förändras.

Jag fick ett brev

De senaste månaderna har mitt liv nästan uteslutande cirkulerat kring frågor om migration och integration, och hur jag på bästa sätt ska kunna använda den plattform jag nu fått. Jag pratar om det med allt och alla. När jag träffat vänner har jag många gånger fått be om ursäkt för att mitt fokus just nu är någon annanstans. Jag drömmer om politik och vaknar ofta på nätterna med nya tankar i huvudet. Inte sällan är tankarna åtföljda av riktigt jobbig hjärtklappning. Alla möten jag har, allt jag läser, allt jag ser på tv, allt jag tänker på är kopplat till de här frågorna. Jag har inget känslomässigt filter som gör att jag kan hålla saker ifrån mig. Och det tär på mig. Jag tänker inte låtsas som något annat.

I veckan hade jag ett möte där vi pratade om min personliga säkerhet, så att både jag och Säpo är förberedda när de riktiga hoten väl börjar komma. För det lär de göra. Jag tänkte på hur säker min lägenhet egentligen är och på hur det kommer kännas om jag behöver ha personskydd och jag tänkte på dem jag älskar. Och jag funderade återigen på om det är värt det. Många gånger varje dag funderar jag på om det inte ändå är så att jag tagit mig vatten över huvudet. För vilken skillnad kan just jag egentligen göra för att stoppa den utveckling så många är så rädda för? Men mitt i hopplösheten dyker det alltid upp något som ger mig ny energi att kämpa vidare. Något som får mig att känna mig mindre ensam och mindre uppgiven. Något som får det svåra att kännas så himla mycket lättare. Just idag var detta något ett brev:

Hej Johanna!

Tack för ditt besök hos oss på XXXXskolan i XXXX. Helt plötsligt så blev Sveriges riksdag något annat för mina vuxenelever än kostymherrarna som vi sett i tidningar och på teve. När det nu i veckan blev aktuellt med omröstningen om budgeten kändes det nu verkligare i och med att eleverna träffat en riksdagsledamot. Mina elever var mycket intresserade.

Här kommer några brev från SFI-gruppen som du besökte för några veckor sedan. Eleverna har diskuterat och ville skriva och berätta för dig  hur det är att vara flykting eller invandrare i XXXX.

Jag önskar att de människor som är avogt inställda till invandrare skulle få chansen att lära känna de här människorna. De är så tacksamma för allt vi gör för dem och att de gratis får lära sig det svenska språket, men de känner sig också uppgivna när de märker hur svårt det är att få jobb. De vill inget hellre än att lära sig svenska, jobba och göra rätt för sig.

Jag som har förmånen att få arbeta med och lära känna dessa människor lär mig hela tiden nya saker. Världen har kommit till XXXX och det ser jag som oerhört positivt.

Du får gärna besöka oss igen eller höra av dig om du undrar över något.

Lycka till med ditt arbete!

Ensamhetens töcken

Lite då och då, oftare nuförtiden, kommer det dagar när allting bara känns grått och meningslöst. Dagar när jag bara vill fly, när jag bara vill låtsas som att jag inte finns. Dagar när alla tankar handlar om hur onödigt mitt liv är och när tårarna är omöjliga att få stopp på. Dagar när jag hatar mig själv och allt jag gör och allt jag är. Dagar när det känns som att jag är helt ensam i världen och som att det inte finns någonting alls som jag någonsin kommer kunna göra för att ändra på det. Den känslan förlamar både min hjärna och det som folk kallar hjärta. Oftast försöker jag bara ta mig igenom det genom att stänga av hjärnan på olika sätt. Det gjorde jag igår. Hela dagen satt jag bara där i soffan och glodde på film. Men idag behövde jag få en massa saker gjorda, jag behövde jobba, så jag tänkte att jag skulle bryta känslan genom att ta med datorn och sätta mig bland folk. Som om det skulle få mig att känna mig mindre ensam. Det har inte funkat. Efter många timmar på ett café är det fortfarande helt svart i huvudet. Jag vill bara att det ska gå över nu. Det brukar gå snabbare än såhär.

Krama en rasist

De flesta av oss har nog sett den där bilden från en nazistisk demonstration i Växjö där en tant slår sin handväska i huvudet på en av demonstranterna. Många är det som hyllat och gjort bilden till en symbol för den antirasistiska kampen. Som att allting skulle lösa sig om det bara fanns fler som vågade göra som tanten på bilden. Men vad är det egentligen hon gör? I mina ögon tar hon den lätta vägen.

Det finns en mängd stora och beundrade tänkare som alla på olika sätt sagt samma sak – hata synden men inte syndaren. Det här är något som ofta förmedlas som eftersträvansvärt, men av någon anledning inte verkar gälla när det kommer till rasister. Där är det plötsligt fullt legitimt, och nästan förväntat, att man ska fördöma, ta avstånd ifrån och högljutt idiotförklara den människa som uttryckt rasistiska åsikter. För mig är det här ett av de stora problemen med den kamp som förs för fortsatt öppenhet.

Det genomförs en mängd olika antirasistiska demonstrationer, manifestationer och evenemang. Det finns dessutom många olika forum på nätet för den som vill diskutera med andra antirasister. Det här är säkert givande sätt för människor att mötas och hämta ny energi, att få känna att det finns fler vid ens sida. Och det är bra att människor äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala. Men om man tror att det är den här sortens insatser som kommer göra att de mörka krafterna i samhället minskar så tror jag man är snett ute. Tyvärr används dessa tillfällen alltför ofta till att ytterligare spä på motsättningarna mellan ”de onda rasisterna” och ”oss goda antirasister”. Enkel psykologi säger att om man vill få någon att ändra uppfattning så måste man börja med att visa genuint intresse och vinna förtroende. Genom att använda slagord som ”Inga rasister på våra gator!”, förlöjliga någons argumentation eller håna deras förebilder så tror jag man snarare förvärrar situationen och knuffar människor ännu längre in i extremismen. På kort sikt kanske man kan få någon rädd stackare att hålla tyst. Men där självföraktet frodas kommer även hatet att gro. När det då dyker upp en person, eller ett helt parti, som med öppna armar säger att det är ok att känna hat och rädsla. Som till och med säger att det är fint. Då är det inte särskilt konstigt att den rädda stackaren kommer söka sig dit.

Vill man verkligen göra skillnad, och inte bara få bekräftelse från de redan frälsta, så krävs det klart mer energi, mod och vilja. Jag är av uppfattningen att en människa är formad av sin omgivning och i ständig utveckling. Det är min övertygelse att ingen människa föds ond och att den som begår onda handlingar närsomhelst kan sluta göra det. Jag önskar att det här synsättet skulle vara rådande även när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Ett första steg är att verkligen försöka lyssna och förstå. Vad är det den här människan är rädd för och vilken lösning kan jag erbjuda? Finns det något jag själv kan lära eller ta till mig? När en person är rädd är det helt lönlöst att försöka bevisa att det är en irrationell rädsla. Ändå är det precis så många hanterar just rasism. Genom att börja rabbla alla fördelar med mångkultur. Genom att slänga sig med statistik över hur mycket invandrare som grupp bidrar med till statskassan. Genom att säga att rädslan egentligen är ondska och något att skämmas för. Jag tror snarare att vi måste ta människors rädsla på största allvar och försöka bemöta den med konkreta lösningar. Men utan att ge vika en millimeter från våra egna grundläggande värderingar.

Den här kampen kommer inte att vinnas av dem som tydligast skriker ut sina egna ståndpunkter eller argt stormar ut från fester för att någon sagt något rasistiskt. Den här kampen kommer vinnas av alla som dag efter dag orkar föra en vänlig och respektfull dialog med dem som tycker tvärtemot. Den kommer vinnas av alla som vågar lyssna och bemöta argument utan att döma avsändaren. Den kommer vinnas av alla som i mötet med osäkra och rädda människor är starka nog att sträcka ut en hand, starka nog att erbjuda en annan väg, starka nog att visa alternativa lösningar på upplevda problem.

Hjältarna i den här kampen är inte de som bemöter våld med våld och hat med hat, oavsett om det är en liberal ledarskribent som skriver att rasister är ointelligenta, en arg vänsterextremist som hotar riksdagsledamöter eller en söt tant som slår nazister med sin handväska. Hjältarna är de som i sin vardag på tusen olika små sätt varsamt lotsar människor från misstänksam rädsla tillbaka till mänsklig tilltro. Det är sådana som Soran Ismail som lunchar med sverigedemokrater. Det är min vän i Dalarna som gång på gång förklarar för de andra gubbarna i jaktlaget varför neger är ett nedsättande ord. Det är tjejen jag känner som ringer upp sina Facebookvänner när de delat rasistiska länkar för att fråga om det kanske är dags för en fika. Det är de som gör skillnad på riktigt och det är på deras sätt jag vill föra den här kampen.

Den här texten kommer från boken Tolerans: 29 röster mot rasism som gavs ut av Hydra förlag i somras. Där finns även texter av Soran Ismail, Navid Modiri, Malena Ernman, Jan Guillou och många fler. Den finns att köpa här.

Min kropp är fantastisk

När jag var liten avskydde jag idrotten i skolan. Jag var rädd för bollar, rädd för att bli hånad, rädd för att vara långsammast, rädd för att bli vald sist. Jag låtsades vara sjuk, jag grät, jag glömde gympakläderna. Till slut fick jag tillåtelse att istället gå promenader på egen hand och så fortsatte det skoltiden ut.

Även om jag under de senaste tio åren tränat en del har min syn på mig själv som tjock, lat och klumpig bestått. Utan att överdriva kan jag säga att det påverkat mitt liv. Jag har tackat nej till promenaddejter med människor jag gillat, av rädsla att de ska höra mitt flåsande. Jag har undvikit fester där det funnits risk för brännboll. Jag har skippat mer än en jobb-kickoff för att det planerats gemensamma sportaktiviteter. Jag har fejkat ont i foten på löjligt många midsommarfester med femkamp. Jag har avstått att följa med på spännande resor.

Men i morse sprang min fantastiska kropp för allra första gången 5 km på mindre än 30 minuter. Något jag trott var omöjligt för mig att uppnå. Och ikväll har jag tackat ja till att klättra med ett gäng halvt okända människor. Visst är jag sjukt nervös men det är så värt det. För jag tänker inte tillåta min egen elaka syn på mig själv begränsa mitt liv en endaste sekund till. Det är nog nu.

Mitt löfte till mig själv

För ungefär ett år sedan gick jag en ledarskapsutbildning där vi blev ombedda att fundera på, och skriva ner, våra viktigaste grundvärderingar, vad vi vill sträva mot, utifrån vilka vi vill leva våra liv. Eftersom jag de senaste åren befunnit mig i en process där jag gradvis försökt förstå mer och mer om mig själv så valde jag att ta uppgiften på största allvar. Under en vacker cykelsemester i Frankrike med min älskade mamma tänkte, diskuterade och konkretiserade jag. De fem saker som till slut fanns kvar var: mod, äkthet, omtänksamhet, ödmjukhet och pålitlighet.

Under hösten upplevde jag några av de absolut mest omtumlande sakerna hittills i mitt liv och det känns som att väldigt lite av det som innan dess var jag finns kvar. Men de fem grundvärderingarna står underligt nog fast. De har funnits med genom alla tårar, all ångest, all glädje och alla utmaningar. Och de har hjälpt mig att våga.

Sedan jag skrev mitt uppgivna blogginlägg förra veckan har jag fått så många fina reaktioner. Människor både inne i och utanför politiken har låtit mig ta del av sina känslor och gett mina ord vingar. Det har värmt min själ och stärkt mig i min uppfattning om att jag bara kan göra det här om jag tillåter mig att vara jag fullt ut. Det har gett mig nytt engagemang och ny glädje. Jag är inte ensam. Inte alls. Och jag tror att jag kan göra något bra av den här möjligheten.

Samtidigt finns det personer som tycker att mitt inlägg var dumt, att det splittrar partiet, att man som någon typ av ledarfigur ska vara stark inför andra, att jag som toppkandidat har en skyldighet att inte ”svika” dem som röstat mig dit. För mig är de här sakerna tunga att höra. Jag vill inte att någon ska känna sig sviken av mig. Men samtidigt kan jag inte hålla med. För mig vore det största sveket att inte våga visa mig svag, att inte våga stå för vad jag tycker, att inte våga gå min egen väg. Och jag hoppas verkligen att de som röstade fram mig gjorde det för att de ville se mer av just de egenskaperna. Jag tycker jag har varit tillräckligt tydlig om att det är vad man får. Men oavsett vad så är det den jag vill och kommer att vara.

Så mitt löfte till mig själv är att stå fast vid mina grundvärderingar så mycket jag bara kan, rakt igenom hela den här processen. Det kommer kanske innebära slitningar, tvivel och uppbrott. Men det kommer ändå vara rätt. Både mot mig själv och alla andra.

Jag saknar min politiska glädje

Jag vet inte riktigt vad som hände. Tidigare när någon frågade mig varför jag lade så mycket tid på politik och på partiet svarade jag utan tvekan att det var det roligaste som fanns. Att det kändes som att jag hittat hem. Att mina personliga egenskaper uppskattades. Att jag äntligen fick möjlighet att göra skillnad på riktigt. Den känslan är till stor del borta och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den.

Det är ungefär tre år sedan jag blev partipolitiskt aktiv. Jag blev det för att jag ville träffa andra människor som brydde sig om samma saker som jag och för att jag någonstans ansåg att man förlorar sin rätt att gnälla om man inte också gör vad man kan för att förändra. I Stockholmscentern var det fullt av människor som diskuterade utan ramar. Ingen fråga var för knäpp för att bemötas med ett vettigt svar. Ingen åsikt var för konstig för att diskuteras på ett sansat och genomtänkt sätt. Det var inte så att alla tyckte likadant, verkligen inte, men däremot kändes det som att vi ville åt samma håll och hade samma utgångspunkt. Det var mellanvalsperiod och fokus låg på politik- och idéutvecklingen. Jag älskade att få vrida och vända på varenda fråga och jag fick ofta höra av folk att de uppskattade mitt ifrågasättande och min ärlighet. Sedan kom förslaget till nytt idéprogram och jag kastades plötsligt in i allt vad partistrategi innebär.

Såhär i efterhand har jag ärligt talat svårt att försvara att jag agerade som jag gjorde. Jag som länge talat vitt och brett om att man måste våga stå för det man tycker i alla situationer valde istället att lyssna på dem som ansåg att jag borde ligga lågt. Om jag gjorde det av feghet eller för att jag trodde det var rätt vet jag fortfarande inte riktigt. Antagligen var det en kombination av båda. Som ordförande för Stureplanscentern satt jag i intervju efter intervju och svarade så intetsägande som möjligt på alla frågor om månggifte, avskaffad skolplikt och partiledningens agerande. Oftast blev resultatet så meningslöst att det aldrig publicerades överhuvudtaget. Just då inbillade jag mig själv att det var för the greater good. Att idéprogrammet skulle ha större chans att gå igenom på stämman om det inte förknippades med Stureplanscentern. Och vi vet ju hur bra det gick. När alltför få försvarade förslagen fick istället bilden av att det var ogenomtänkta stolligheter stå oemotsagd och sätta sig hårt. Och även om vi på stämman antog ett helt ok idéprogram så känns det som att utrymmet för att ifrågasätta och komma med innovativa förslag har begränsats allt mer för varje opinionsmätning som presenterats sedan dess.

Ur min synvinkel har partiledningen tagit till sig alltför mycket av de ledarskribenter och kommunikationsstrateger som ropat efter mer piskor. De som verkar tycka att ett parti befolkat av enhetligt programmerade robotar skulle vara det bästa alternativet. Personligen har jag aldrig förstått det synsättet. Ett politiskt parti är en sammanslutning av människor. Människor med olika åsikter och värderingar. Om det utåt framstår som att alla i partiet hela tiden tycker exakt likadant så betyder det ju bara att vissa ljuger. Hur kan det vara eftersträvansvärt ur ett demokratiskt perspektiv? Jag kan förstå att man som väljare vill ha tydliga alternativ och att det till viss del motverkas av att olika företrädare säger olika saker, men det är inte skäl nog att försöka tysta dem som är obekväma. Det är snarare ett starkt skäl att ifrågasätta om partipolitik verkligen är det bästa alternativet. De signaler som sänds ut från ledningen påverkar givetvis vilka som får plats i partiet. Jag har hört om, och själv upplevt, alldeles för många situationer där olika påtryckningar använts för att förmå folk att rätta in sig i ledet. Det krävs enorm styrka för att orka stå på sig när ens partikollegor vänder en ryggen. När stödet är borta. När man inte längre känner sig välkommen. Och sållar man bort dem som vägrar vara maktstrategiskt tysta så är det ju rätt enkelt att räkna ut vilka som finns kvar. Är det den sortens politiker som vi vill ska styra? Som vi tror är bäst lämpade att anpassa systemen till den snabba utvecklingen? Som kommer komma med de bästa nya idéerna? Det kanske det är. Jag vet inte. Jag vet väldigt lite just nu.

Sedan vi gick in i valåret har det på alla nivåer blivit allt svårare att tränga igenom den där ytan av partistrategi. Inga idéer är längre särskilt viktiga om de inte passar in i den smala kommunikationsprofil som man bestämt kommer locka röster. Och i takt med det har jag känt att de egenskaper hos mig som tidigare uppskattades plötsligt snarare är problematiska. I det här skedet finns det inget utrymme att diskutera och ifrågasätta. Istället ska det kommuniceras. Plötsligt förväntas jag som toppkandidat prata om det partiet bestämt är viktigt, inte om det jag själv brinner för. Och nåde den som i det här läget står för att hen tycker annorlunda i någon profilfråga. Som kommunikatör kan jag förstå det här. Som människa kan jag inte förstå det överhuvudtaget. De som varit med i politiken ett tag verkar inte tycka att det är något konstigt alls. Det är ju liksom så det går till i alla partier. Spelreglerna ni vet. Men hur ska de någonsin kunna förändras om alla bara anpassar sig? För varje debatt jag ser där politiker slår varandra i huvudet med inövade oneliners och innehållslösa siffror, för varje retorikkurs jag går där vi blir lärda att behandla väljare som oförmögna att förstå någonting alls, för varje medieträning jag medverkar vid där vi blir drillade i att inte svara på journalisternas frågor, för varje debattartikel jag läser där partipropagandans upprepningsbehov överskuggar alla former av nytänkande så dör ännu en del av mitt engagemang och min lust.

För mig är det här saker jag tänker mycket på just nu. Kanske är det jag som trots allt hamnat på fel ställe. Kanske är jag för ömhudad. Kanske det bara ligger i min personlighet att aldrig vara nöjd. Kanske behöver jag lära mig att kompromissa och anpassa mig. Kanske borde jag lämna politiken till dem som tycker själva spelet är roligt. Eller så är jag precis där jag ska vara. Och kanske finns det fler som jag här, även om de just nu väljer att vara tysta för att de lärt sig att det är det enda sättet att få vara med och påverka. Hursomhelst vet jag med all säkerhet att jag måste hitta tillbaka till glädjen. Om det är i politiken eller inte är mindre viktigt.

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.