EU-migranter är också individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

Behövs integrationspolitik?

I grunden är integration motsatsen till segregation och det låter ju bra. Begreppsdefinition i all ära men för mig klingar dock själva ordet integration illa. Att ”integreras”, att ”bli integrerad”, ”vi behöver integrera dem” o.s.v. Hur ofta hör man om någon som integrerat sig själv eller att två grupper integrerats med varandra? ”När jag kom till Stockholm valde jag att integrera mig med mina grannar” eller ”I början var Johanna lite konstig men nu har vi integrerat oss”. Integration handlar numera om att någon först definierar en norm och sedan ser till att den som faller utanför tvingas, eller med vänliga medel knuffas, in i den normen. Detta pågår konstant omkring oss. De flesta av oss har väl hamnat på någon fest där man känt att man inte passat in, att man skulle ha klätt sig annorlunda eller att ingen skrattar åt ens skämt. I skolan är det extra tydligt hur de som är annorlunda pressas på av omgivningen för att integreras i gruppen. Gå till närmaste park en solig sommarkväll och titta på kompisgängen som sitter där så ser du resultatet. De allra flesta kan man enkelt sortera in i olika fack, om man nu är lagd åt det hållet. De flesta människor vill helt enkelt helst ha folk omkring sig som är som de själva. Inget konstigt med det. Dock blir det djupt problematiskt när detta beteende omvandlas till politik. För medan vi i skolan anser att det hedervärda är att skydda den avvikande från majoritetens påtryckningar, och kräva majoritetens acceptans av den som är annorlunda, handlar integrationspolitik alltför ofta om att den avvikande minoriteten ska anpassa sig efter majoriteten för att passa in i samhället.

När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att jobba. I början jobbade jag på ett svenskt café och umgicks främst med andra svenskar. Vi höll oss för oss själva och hade väldigt lite med det spanska samhället att göra, trots att vi levde mitt i det. Visst kan man tycka det är fantasilöst och tråkigt men inte direkt ett stort samhällsproblem. När jag sedan tog jobb på en spansk restaurang gick det väldigt fort för mig att både lära mig spanska och börja umgås med spanjorer. Men ingenstans stötte jag på någon myndighet som ville integrera mig. Även under mina år i Förenade Arabemiraten tilläts jag och den grupp skandinaver jag främst umgicks med att leva våra liv utan att staten integrerade oss. Detta trots att vi på många sätt särskiljde oss rejält från emiratierna och kulturkrockar dagligen uppstod.

Det viktiga i ett samhälle måste vara att människorna som lever där i så stor utsträckning som möjligt kan försörja sig själva och sträva efter lycka på det sätt som de själva anser lämpligt. Om det innebär att man lever isolerad i skogen och odlar all sin mat själv, sitter instängd och spelar nätpoker hela nätterna eller väljer att driva ett träningscenter där man enbart träffar andra som gillar att träna, rör inte mig i ryggen. För mig är det enbart legitimt för samhället att ställa vissa krav på integration när en människa inte kan försörja sig själv. Då är det rimligt att man anpassar sig tillräckligt för att få ett jobb eller hitta en affärsidé som bär sig. Eller givetvis när man bryter mot lagar och regler. Det här utesluter självfallet inte att idéella krafter, som du och jag, arbetar aktivt för att ta kontakt med nya människor och erbjuda dem en social gemenskap, om de själva nu vill ha det. Och så länge arbetsmarknaden ser ut som den gör är detta även oerhört viktigt för att de som står utanför ska kunna skapa de kontakter som krävs för att ta sig in. Men för politikens del är det absolut viktigaste just att skapa förutsättningar för fler jobb genom att sänka trösklarna.

De ”kulturella” slitningar som finns i vårt samhälle idag mellan olika grupper beror inte i grunden på att vi är olika utan på att acceptansen för det som är annorlunda är så låg. (Kom gärna dragandes med den där undersökningen om hur toleranta vi svenskar är, så ska jag gladeligen förklara vad upplevd självbild innebär.) Alltså är det inte olikheten i sig som bör bearbetas utan acceptansen som måste öka. Jag är övertygad om att detta främst sker när vi faktiskt möter varandra och ser att det som är annorlunda inte nödvändigtvis behöver vara så himla läskigt. Den mest naturliga mötesplatsen är givetvis genom arbetet, oavsett om det är som anställda eller som kunder. Men även när vi inte möts är acceptansen större för de som är annorlunda om de anses bidra positivt till samhällsekonomin istället för tvärtom. Vi tenderar även att vara mer toleranta rent generellt när vi själva har allt på det torra och inte behöver oroa oss för vår egen försörjning.

Det som behövs är alltså jobb, jobb, jobb och viss utbildning om lagar och regler. I övrigt bör vi människor tillåtas leva våra liv som vi själva vill, oavsett om vi är födda inom Sveriges gränser eller någon annanstans.