Rädda normen!

1795710_10151837891406326_1084382791_n

Häromdagen lärde jag mig av Tele2:s presschef att vi kvinnor måste sätta upp håret för att tas på allvar. Därför har jag idag ansträngt mig lite extra och gjort just det. Man vill ju liksom inte framstå som flickaktig.

Kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt

Häromdagen skickade jag och Fredrick Federley en debattare till SvD om att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt. De tackade nej, men har idag publicerat två andra artiklar på samma tema. Det är glädjande att vi är flera som kan driva frågan och här kan ni ta del av vårt resonemang.

Efter domen i det uppmärksammade fallet där en man häromveckan frikändes från ett våldtäktsåtal eftersom han ”trodde” att kvinnan var med på det, trots att båda parter uppgett att hon upprepade gånger sade nej och försökte knuffa bort honom, har många röster höjts om att införa samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen. Vi i Centerpartiet är för en sådan förändring, men anser samtidigt att det behövs fler åtgärder. En sådan åtgärd skulle kunna vara att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt.

Det har under en längre tid varit tydligt att den våldtäktslagstiftning som finns på plats idag inte tillräckligt väl stämmer överens med de flesta människors uppfattning om vad som är ok och inte när det kommer till sex. På senare tid har detta diskuterats allt flitigare efter ett antal uppmärksammade fall där förövare friats trots grova övergrepp eftersom något uppsåt inte kunnat bevisas. Det nämnda fallet exemplifierar problemet med lagstiftningen tydligt eftersom båda parter enligt domen är överens om att mannen dominerat kvinnan med både kvävning och örfilar. Men trots att hon aldrig gav sitt uttryckliga samtycke till den typen av sex, och upprepade gånger bad honom sluta, så kommer han undan med att han misstolkat hennes signaler. Tingsrätten menar att en våldtäkt har skett, men mannen döms inte eftersom det inte kunnat bevisas att han haft något uppsåt att våldta henne. Det är en sak att det i ett rättssamhälle tyvärr aldrig helt går att undkomma problematiken med att folk ljuger, men om vi i det här fallet utgår ifrån att båda parter talat sanning är det ändå svårt att fullt ut känna förståelse för domslutet. Om upprepande av nej och sluta inte i rätten anses vara tillräckligt för att någon ska förstå att man inte vill fortsätta, vad har man då som offer för möjligheter kvar att hävda att man tydliggjort att man inte ville?

I Norge finns sedan år 2000 en lag som innebär att den gärningsman som utför ett sexuellt umgänge vid ett tillfälle då det för gemene man hade varit uppenbart att den andra partnern inte samtyckte ska kunna dömas till ansvar. Liknande lagstiftning finns redan inom andra områden i Sverige såsom exempelvis vårdslöshet i trafik. Den kritik som förts fram mot ett sådant införande i våldtäktslagstiftningen är att det skulle kunna sätta mer fokus på offret än dagens lagstiftning. I Norge verkar man dock inte ha sett den typen av utveckling. Det som skulle vara bra med en sådan lag är att den skulle minska möjligheten för förövare att komma undan med att man inte förstod att nej betydde nej. Den skulle även ge en möjlighet för rätten att döma till offrets fördel i sådana fall där två års fängelse, som är minimistraffet vid våldtäkt idag, kan anses vara en orimlig åtgärd men där ett mildare straff anses lämpligt. Det är dock på intet vis ämnat att leda till att straffen för sexualbrott generellt sänks.

Under helgen möttes flera tusen människor på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sitt stöd för att samtycke ska vara en självklarhet vid sex. Det är viktigt att den här kraftsamlingen också mynnar ut i något som leder till verklig förbättring. Vi menar inte att varken ett införande av samtyckeskrav eller oaktsamhetslagstiftning skulle lösa hela problemet, men det skulle vara några pusselbitar. Det allra viktigaste är att vi alla i vår vardag tar ett ansvar för att förändra rådande normer i rätt riktning så att det självklara blir att man i sexuella situationer är lyhörd och visar respekt för sin partner, oavsett vilken sorts sex man vill ägna sig åt.

Fredrick Federley (C), kandidat till EU-parlamentet och riksdagsledamot
Johanna Jönsson (C), kandidat till riksdagen och ordförande Stureplanscentern

Är du en plånboksliberal?

Något har gnagt i mitt medvetande sedan Centerpartiets förslag till nytt idéprogram presenterades strax före jul. Det har gnagt allt mer för varje ledare jag läst där skribenter jag tidigare beundrat fördummat sig själva genom att avfärda diskussionen om fri invandring som ”tokerier”. Det har gnagt allt mer av att politiker jag respekterat och sett som bundsförvanter en efter en med näbbar och klor försvarat ett migrationssystem fullt av brister. Det har gnagt som mest av alla de telefonsamtal jag fått från människor som säger sig vara liberaler i samma andetag som de förkunnar att islam inte är förenligt med svenska värderingar. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det varit, men nyligen deltog jag som åhörare vid ett heldagsseminarium om migration organiserat av Ax:son Johnson-stiftelsen och plötsligt föll allt på plats.

Dagen började med att vi blev hämtade med abonnerad buss vid Stureplan och skjutsade till den exklusiva Engelsbergs herrgård i Västmanland. Redan vid avfärd stod det klart att många av deltagarna kände varandra sedan tidigare och att jag dessutom befann mig i fint sällskap. Av deltagarlistan framgick att hela tretton namnkunniga skribenter, från några av landets största tidningar, fanns på plats. Övriga trettiotvå deltagare kom, liksom jag själv, från den politiska sfären, forskarvärlden och näringslivet. Det var lätt att utröna en borgerlig slagsida, men som den centerpartist jag är kände jag mig ganska hemma.

Efter en lång resa genom mellansvenska skogar kom vi så fram till den solbelysta herrgården, vackert renoverad med tidsenligt storslagen inredning. Väl på plats blev vi bjudna på en dignande lunchbuffé och satte oss sedan ned för att lyssna till de femton utlovade talarna, varav ett flertal inresta från omvärlden. Mina förväntningar var höga. Jag såg framemot spännande diskussioner med högt i tak där vi äntligen skulle få möjlighet att vrida och vända på argumenten för och emot fri migration. Efter två timmar kände jag mig så illa till mods att jag genast hade lämnat platsen om det inte var för att vi befann oss isolerade långt från civilisationen.

Efter ett inledande pass om migrationens historia äntrades scenen av holländaren René Cuperus som berättade för oss om Europas ”post-migration trauma”. Hans teori är att den politiskt korrekta eliten har tvingat fram en reaktion från medborgarna i form av nationalistiska partier genom att förespråka ett mångkulturellt samhälle. Känns resonemanget igen? Därefter steg britten David Goodhart fram och förklarade bland annat att deklarationen om universella mänskliga rättigheter är det värsta som hänt världen eftersom det urholkat medborgares egna rättigheter. I den korta efterföljande diskussionen gavs de båda stort utrymme att dunka varandra i ryggen, prata om hur homosexuella i Holland blir misshandlade av muslimer och att invandringen till västeuropeiska länder måste strypas snarast möjligt. Dessa två män utgjorde bara början på en rad manliga talare som helt bortsåg från det humanitära perspektivet men ivrigt redogjorde för vilka problem som finns kopplade till migration. Sällan gavs någon lösning, men när så gjordes var den att minska invandringen från de grupper som, med dagens oroshärdar, är i allra störst behov av platser att fly till. Visst fanns det några neutrala talare och ett par ljusglimtar, främst i form av den liberala debattören Fredrik Segerfeldt som pekade på migrationen som det starkaste redskapet för att bekämpa världsfattigdomen, men det bestående intrycket var att man främst valt att bjuda in talare med en kritisk inställning till invandring.

När dagen gick mot kväll och deltagarna fått champagneglas i händerna tog även diskussionerna fart. Den ena mer obehaglig än den andra. Tydligt var att just den här delen av eliten inte såg någon mening i att upprätthålla en ”politiskt korrekt anda”, i någon betydelse alls. Innan jag svalt sista tuggan av varmrätten, och diverse rökdon började tändas, hade jag fått nog och valde att smita ut till serveringspersonalen för att invänta transporten tillbaka till verkligheten. Många var nog lika glada att bli av med mig som jag var att ta mig därifrån. Centerpartiets långsiktiga vision om öppna gränser hade sannerligen inte gått hem i sällskapet och när jag äntligen gick ut genom portarna ropade talaren David Goodhart högt och tydligt efter mig ”Naughty girl, I hope your dream never comes true!”.

Det som blev tydligt för mig den här dagen var den skiljelinje som går mellan plånboksliberaler och frihetsliberaler, mellan punschpatrioter och kosmopoliter, mellan egoister och idealister, mellan bakåtsträvare och förnyare. Det är just denna skiljelinje som gjort att de människor som håller med mig i frågor om varors fria rörlighet, tycker att jag är ett UFO när människors fria rörlighet diskuteras. Min uppfattning är att de här självutnämnda liberalerna gärna vill ha lägre skatter för att det ger de själva mer pengar kvar. De vill ha fria marknader eftersom det gynnar företag i vars styrelser de själva eller deras bekanta sitter. Men de vill samtidigt kunna njuta av sitt välstånd i lugn och ro långt från påtryckningar från världens fattiga. Det är därför de vill minska invandringen, öka resurserna till försvaret och samtidigt bibehålla ett hjälpligt fungerande välfärdssystem som håller Sveriges fattiga borta från deras trappuppgångar och trädgårdar. Denna omtänksamma paternalism kombineras dessutom ofta med unken syn på kvinnor och minoriteter, oavsett typ. Vilket också avspeglades i att endast tio av fyrtiofem deltagare och endast en (1) av femton talare var kvinnor och varför ingen brydde sig om att fråga huruvida det fanns någon astmatiker i lokalen innan de tände sina cigarrer.

Jag själv är frihetlig idealist och jag anser att det finns vissa värden som står över nationsgränser, patriarkala strukturer och dåligt fungerande samhällssystems fortlevnad. Ett sådant värde är människors rätt att lämna odrägliga omständigheter för att bygga sig en bättre framtid på en ny plats. Huruvida utövandet av denna rättighet är ekonomiskt gynnsamt för mottagarländerna tvista de lärde. Men det finns värden som står över samhällsekonomin och om människors möjlighet att fly kräver en förändring av det svenska välfärdssystemet då tvekar jag inte en sekund om att det är rätt sak att göra. Om systemet dessutom ivrigast försvaras av självgoda gubbar i olika åldrar bör nog alla vi andra leta ugglor i mossen kring Engelsbergs herrgård.

Studier visar att unga människor världen över blir allt mer kosmopolitiska. Den tekniska utvecklingen gör att många idag finner att de har mer gemensamt med någon på andra sidan jordklotet än med grannen i lägenheten bredvid. Många är vi som under perioder byggt vårt bo utanför det land vi är medborgare i. Den här utvecklingen är en verklighet vi har att förhålla oss till oavsett om vi gillar den eller inte. Själv är jag övertygad om att vi om en inte alltför fjärran framtid kommer se på dagens hantering av fattiga migranter på samma vis som vi idag ser på sådant som apartheid och kvinnoförtryck. Så alla ni egoistiska, bakåtsträvande fegisar som kallar er liberaler. Tack för den här tiden, men det är dags för oss att gå åt varsitt håll.