Krama en rasist

De flesta av oss har nog sett den där bilden från en nazistisk demonstration i Växjö där en tant slår sin handväska i huvudet på en av demonstranterna. Många är det som hyllat och gjort bilden till en symbol för den antirasistiska kampen. Som att allting skulle lösa sig om det bara fanns fler som vågade göra som tanten på bilden. Men vad är det egentligen hon gör? I mina ögon tar hon den lätta vägen.

Det finns en mängd stora och beundrade tänkare som alla på olika sätt sagt samma sak – hata synden men inte syndaren. Det här är något som ofta förmedlas som eftersträvansvärt, men av någon anledning inte verkar gälla när det kommer till rasister. Där är det plötsligt fullt legitimt, och nästan förväntat, att man ska fördöma, ta avstånd ifrån och högljutt idiotförklara den människa som uttryckt rasistiska åsikter. För mig är det här ett av de stora problemen med den kamp som förs för fortsatt öppenhet.

Det genomförs en mängd olika antirasistiska demonstrationer, manifestationer och evenemang. Det finns dessutom många olika forum på nätet för den som vill diskutera med andra antirasister. Det här är säkert givande sätt för människor att mötas och hämta ny energi, att få känna att det finns fler vid ens sida. Och det är bra att människor äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala. Men om man tror att det är den här sortens insatser som kommer göra att de mörka krafterna i samhället minskar så tror jag man är snett ute. Tyvärr används dessa tillfällen alltför ofta till att ytterligare spä på motsättningarna mellan ”de onda rasisterna” och ”oss goda antirasister”. Enkel psykologi säger att om man vill få någon att ändra uppfattning så måste man börja med att visa genuint intresse och vinna förtroende. Genom att använda slagord som ”Inga rasister på våra gator!”, förlöjliga någons argumentation eller håna deras förebilder så tror jag man snarare förvärrar situationen och knuffar människor ännu längre in i extremismen. På kort sikt kanske man kan få någon rädd stackare att hålla tyst. Men där självföraktet frodas kommer även hatet att gro. När det då dyker upp en person, eller ett helt parti, som med öppna armar säger att det är ok att känna hat och rädsla. Som till och med säger att det är fint. Då är det inte särskilt konstigt att den rädda stackaren kommer söka sig dit.

Vill man verkligen göra skillnad, och inte bara få bekräftelse från de redan frälsta, så krävs det klart mer energi, mod och vilja. Jag är av uppfattningen att en människa är formad av sin omgivning och i ständig utveckling. Det är min övertygelse att ingen människa föds ond och att den som begår onda handlingar närsomhelst kan sluta göra det. Jag önskar att det här synsättet skulle vara rådande även när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Ett första steg är att verkligen försöka lyssna och förstå. Vad är det den här människan är rädd för och vilken lösning kan jag erbjuda? Finns det något jag själv kan lära eller ta till mig? När en person är rädd är det helt lönlöst att försöka bevisa att det är en irrationell rädsla. Ändå är det precis så många hanterar just rasism. Genom att börja rabbla alla fördelar med mångkultur. Genom att slänga sig med statistik över hur mycket invandrare som grupp bidrar med till statskassan. Genom att säga att rädslan egentligen är ondska och något att skämmas för. Jag tror snarare att vi måste ta människors rädsla på största allvar och försöka bemöta den med konkreta lösningar. Men utan att ge vika en millimeter från våra egna grundläggande värderingar.

Den här kampen kommer inte att vinnas av dem som tydligast skriker ut sina egna ståndpunkter eller argt stormar ut från fester för att någon sagt något rasistiskt. Den här kampen kommer vinnas av alla som dag efter dag orkar föra en vänlig och respektfull dialog med dem som tycker tvärtemot. Den kommer vinnas av alla som vågar lyssna och bemöta argument utan att döma avsändaren. Den kommer vinnas av alla som i mötet med osäkra och rädda människor är starka nog att sträcka ut en hand, starka nog att erbjuda en annan väg, starka nog att visa alternativa lösningar på upplevda problem.

Hjältarna i den här kampen är inte de som bemöter våld med våld och hat med hat, oavsett om det är en liberal ledarskribent som skriver att rasister är ointelligenta, en arg vänsterextremist som hotar riksdagsledamöter eller en söt tant som slår nazister med sin handväska. Hjältarna är de som i sin vardag på tusen olika små sätt varsamt lotsar människor från misstänksam rädsla tillbaka till mänsklig tilltro. Det är sådana som Soran Ismail som lunchar med sverigedemokrater. Det är min vän i Dalarna som gång på gång förklarar för de andra gubbarna i jaktlaget varför neger är ett nedsättande ord. Det är tjejen jag känner som ringer upp sina Facebookvänner när de delat rasistiska länkar för att fråga om det kanske är dags för en fika. Det är de som gör skillnad på riktigt och det är på deras sätt jag vill föra den här kampen.

Den här texten kommer från boken Tolerans: 29 röster mot rasism som gavs ut av Hydra förlag i somras. Där finns även texter av Soran Ismail, Navid Modiri, Malena Ernman, Jan Guillou och många fler. Den finns att köpa här.

Om fri migration i Sörmlands Nyheter

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.