Är du en plånboksliberal?

Något har gnagt i mitt medvetande sedan Centerpartiets förslag till nytt idéprogram presenterades strax före jul. Det har gnagt allt mer för varje ledare jag läst där skribenter jag tidigare beundrat fördummat sig själva genom att avfärda diskussionen om fri invandring som ”tokerier”. Det har gnagt allt mer av att politiker jag respekterat och sett som bundsförvanter en efter en med näbbar och klor försvarat ett migrationssystem fullt av brister. Det har gnagt som mest av alla de telefonsamtal jag fått från människor som säger sig vara liberaler i samma andetag som de förkunnar att islam inte är förenligt med svenska värderingar. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det varit, men nyligen deltog jag som åhörare vid ett heldagsseminarium om migration organiserat av Ax:son Johnson-stiftelsen och plötsligt föll allt på plats.

Dagen började med att vi blev hämtade med abonnerad buss vid Stureplan och skjutsade till den exklusiva Engelsbergs herrgård i Västmanland. Redan vid avfärd stod det klart att många av deltagarna kände varandra sedan tidigare och att jag dessutom befann mig i fint sällskap. Av deltagarlistan framgick att hela tretton namnkunniga skribenter, från några av landets största tidningar, fanns på plats. Övriga trettiotvå deltagare kom, liksom jag själv, från den politiska sfären, forskarvärlden och näringslivet. Det var lätt att utröna en borgerlig slagsida, men som den centerpartist jag är kände jag mig ganska hemma.

Efter en lång resa genom mellansvenska skogar kom vi så fram till den solbelysta herrgården, vackert renoverad med tidsenligt storslagen inredning. Väl på plats blev vi bjudna på en dignande lunchbuffé och satte oss sedan ned för att lyssna till de femton utlovade talarna, varav ett flertal inresta från omvärlden. Mina förväntningar var höga. Jag såg framemot spännande diskussioner med högt i tak där vi äntligen skulle få möjlighet att vrida och vända på argumenten för och emot fri migration. Efter två timmar kände jag mig så illa till mods att jag genast hade lämnat platsen om det inte var för att vi befann oss isolerade långt från civilisationen.

Efter ett inledande pass om migrationens historia äntrades scenen av holländaren René Cuperus som berättade för oss om Europas ”post-migration trauma”. Hans teori är att den politiskt korrekta eliten har tvingat fram en reaktion från medborgarna i form av nationalistiska partier genom att förespråka ett mångkulturellt samhälle. Känns resonemanget igen? Därefter steg britten David Goodhart fram och förklarade bland annat att deklarationen om universella mänskliga rättigheter är det värsta som hänt världen eftersom det urholkat medborgares egna rättigheter. I den korta efterföljande diskussionen gavs de båda stort utrymme att dunka varandra i ryggen, prata om hur homosexuella i Holland blir misshandlade av muslimer och att invandringen till västeuropeiska länder måste strypas snarast möjligt. Dessa två män utgjorde bara början på en rad manliga talare som helt bortsåg från det humanitära perspektivet men ivrigt redogjorde för vilka problem som finns kopplade till migration. Sällan gavs någon lösning, men när så gjordes var den att minska invandringen från de grupper som, med dagens oroshärdar, är i allra störst behov av platser att fly till. Visst fanns det några neutrala talare och ett par ljusglimtar, främst i form av den liberala debattören Fredrik Segerfeldt som pekade på migrationen som det starkaste redskapet för att bekämpa världsfattigdomen, men det bestående intrycket var att man främst valt att bjuda in talare med en kritisk inställning till invandring.

När dagen gick mot kväll och deltagarna fått champagneglas i händerna tog även diskussionerna fart. Den ena mer obehaglig än den andra. Tydligt var att just den här delen av eliten inte såg någon mening i att upprätthålla en ”politiskt korrekt anda”, i någon betydelse alls. Innan jag svalt sista tuggan av varmrätten, och diverse rökdon började tändas, hade jag fått nog och valde att smita ut till serveringspersonalen för att invänta transporten tillbaka till verkligheten. Många var nog lika glada att bli av med mig som jag var att ta mig därifrån. Centerpartiets långsiktiga vision om öppna gränser hade sannerligen inte gått hem i sällskapet och när jag äntligen gick ut genom portarna ropade talaren David Goodhart högt och tydligt efter mig ”Naughty girl, I hope your dream never comes true!”.

Det som blev tydligt för mig den här dagen var den skiljelinje som går mellan plånboksliberaler och frihetsliberaler, mellan punschpatrioter och kosmopoliter, mellan egoister och idealister, mellan bakåtsträvare och förnyare. Det är just denna skiljelinje som gjort att de människor som håller med mig i frågor om varors fria rörlighet, tycker att jag är ett UFO när människors fria rörlighet diskuteras. Min uppfattning är att de här självutnämnda liberalerna gärna vill ha lägre skatter för att det ger de själva mer pengar kvar. De vill ha fria marknader eftersom det gynnar företag i vars styrelser de själva eller deras bekanta sitter. Men de vill samtidigt kunna njuta av sitt välstånd i lugn och ro långt från påtryckningar från världens fattiga. Det är därför de vill minska invandringen, öka resurserna till försvaret och samtidigt bibehålla ett hjälpligt fungerande välfärdssystem som håller Sveriges fattiga borta från deras trappuppgångar och trädgårdar. Denna omtänksamma paternalism kombineras dessutom ofta med unken syn på kvinnor och minoriteter, oavsett typ. Vilket också avspeglades i att endast tio av fyrtiofem deltagare och endast en (1) av femton talare var kvinnor och varför ingen brydde sig om att fråga huruvida det fanns någon astmatiker i lokalen innan de tände sina cigarrer.

Jag själv är frihetlig idealist och jag anser att det finns vissa värden som står över nationsgränser, patriarkala strukturer och dåligt fungerande samhällssystems fortlevnad. Ett sådant värde är människors rätt att lämna odrägliga omständigheter för att bygga sig en bättre framtid på en ny plats. Huruvida utövandet av denna rättighet är ekonomiskt gynnsamt för mottagarländerna tvista de lärde. Men det finns värden som står över samhällsekonomin och om människors möjlighet att fly kräver en förändring av det svenska välfärdssystemet då tvekar jag inte en sekund om att det är rätt sak att göra. Om systemet dessutom ivrigast försvaras av självgoda gubbar i olika åldrar bör nog alla vi andra leta ugglor i mossen kring Engelsbergs herrgård.

Studier visar att unga människor världen över blir allt mer kosmopolitiska. Den tekniska utvecklingen gör att många idag finner att de har mer gemensamt med någon på andra sidan jordklotet än med grannen i lägenheten bredvid. Många är vi som under perioder byggt vårt bo utanför det land vi är medborgare i. Den här utvecklingen är en verklighet vi har att förhålla oss till oavsett om vi gillar den eller inte. Själv är jag övertygad om att vi om en inte alltför fjärran framtid kommer se på dagens hantering av fattiga migranter på samma vis som vi idag ser på sådant som apartheid och kvinnoförtryck. Så alla ni egoistiska, bakåtsträvande fegisar som kallar er liberaler. Tack för den här tiden, men det är dags för oss att gå åt varsitt håll.