Krama en rasist

De flesta av oss har nog sett den där bilden från en nazistisk demonstration i Växjö där en tant slår sin handväska i huvudet på en av demonstranterna. Många är det som hyllat och gjort bilden till en symbol för den antirasistiska kampen. Som att allting skulle lösa sig om det bara fanns fler som vågade göra som tanten på bilden. Men vad är det egentligen hon gör? I mina ögon tar hon den lätta vägen.

Det finns en mängd stora och beundrade tänkare som alla på olika sätt sagt samma sak – hata synden men inte syndaren. Det här är något som ofta förmedlas som eftersträvansvärt, men av någon anledning inte verkar gälla när det kommer till rasister. Där är det plötsligt fullt legitimt, och nästan förväntat, att man ska fördöma, ta avstånd ifrån och högljutt idiotförklara den människa som uttryckt rasistiska åsikter. För mig är det här ett av de stora problemen med den kamp som förs för fortsatt öppenhet.

Det genomförs en mängd olika antirasistiska demonstrationer, manifestationer och evenemang. Det finns dessutom många olika forum på nätet för den som vill diskutera med andra antirasister. Det här är säkert givande sätt för människor att mötas och hämta ny energi, att få känna att det finns fler vid ens sida. Och det är bra att människor äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala. Men om man tror att det är den här sortens insatser som kommer göra att de mörka krafterna i samhället minskar så tror jag man är snett ute. Tyvärr används dessa tillfällen alltför ofta till att ytterligare spä på motsättningarna mellan ”de onda rasisterna” och ”oss goda antirasister”. Enkel psykologi säger att om man vill få någon att ändra uppfattning så måste man börja med att visa genuint intresse och vinna förtroende. Genom att använda slagord som ”Inga rasister på våra gator!”, förlöjliga någons argumentation eller håna deras förebilder så tror jag man snarare förvärrar situationen och knuffar människor ännu längre in i extremismen. På kort sikt kanske man kan få någon rädd stackare att hålla tyst. Men där självföraktet frodas kommer även hatet att gro. När det då dyker upp en person, eller ett helt parti, som med öppna armar säger att det är ok att känna hat och rädsla. Som till och med säger att det är fint. Då är det inte särskilt konstigt att den rädda stackaren kommer söka sig dit.

Vill man verkligen göra skillnad, och inte bara få bekräftelse från de redan frälsta, så krävs det klart mer energi, mod och vilja. Jag är av uppfattningen att en människa är formad av sin omgivning och i ständig utveckling. Det är min övertygelse att ingen människa föds ond och att den som begår onda handlingar närsomhelst kan sluta göra det. Jag önskar att det här synsättet skulle vara rådande även när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Ett första steg är att verkligen försöka lyssna och förstå. Vad är det den här människan är rädd för och vilken lösning kan jag erbjuda? Finns det något jag själv kan lära eller ta till mig? När en person är rädd är det helt lönlöst att försöka bevisa att det är en irrationell rädsla. Ändå är det precis så många hanterar just rasism. Genom att börja rabbla alla fördelar med mångkultur. Genom att slänga sig med statistik över hur mycket invandrare som grupp bidrar med till statskassan. Genom att säga att rädslan egentligen är ondska och något att skämmas för. Jag tror snarare att vi måste ta människors rädsla på största allvar och försöka bemöta den med konkreta lösningar. Men utan att ge vika en millimeter från våra egna grundläggande värderingar.

Den här kampen kommer inte att vinnas av dem som tydligast skriker ut sina egna ståndpunkter eller argt stormar ut från fester för att någon sagt något rasistiskt. Den här kampen kommer vinnas av alla som dag efter dag orkar föra en vänlig och respektfull dialog med dem som tycker tvärtemot. Den kommer vinnas av alla som vågar lyssna och bemöta argument utan att döma avsändaren. Den kommer vinnas av alla som i mötet med osäkra och rädda människor är starka nog att sträcka ut en hand, starka nog att erbjuda en annan väg, starka nog att visa alternativa lösningar på upplevda problem.

Hjältarna i den här kampen är inte de som bemöter våld med våld och hat med hat, oavsett om det är en liberal ledarskribent som skriver att rasister är ointelligenta, en arg vänsterextremist som hotar riksdagsledamöter eller en söt tant som slår nazister med sin handväska. Hjältarna är de som i sin vardag på tusen olika små sätt varsamt lotsar människor från misstänksam rädsla tillbaka till mänsklig tilltro. Det är sådana som Soran Ismail som lunchar med sverigedemokrater. Det är min vän i Dalarna som gång på gång förklarar för de andra gubbarna i jaktlaget varför neger är ett nedsättande ord. Det är tjejen jag känner som ringer upp sina Facebookvänner när de delat rasistiska länkar för att fråga om det kanske är dags för en fika. Det är de som gör skillnad på riktigt och det är på deras sätt jag vill föra den här kampen.

Den här texten kommer från boken Tolerans: 29 röster mot rasism som gavs ut av Hydra förlag i somras. Där finns även texter av Soran Ismail, Navid Modiri, Malena Ernman, Jan Guillou och många fler. Den finns att köpa här.

EU-migranter är också individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.

Vi måste höja nivån i migrationsfrågan

Förra veckan hade jag den stora äran att få lyssna när Livia Fränkel berättade historien om sitt liv. Hon är en av få personer kvar som överlevt förintelsen och hennes berättelse var oerhört stark. Det som satte sig allra hårdast i mitt huvud var hennes beskrivning av hur små steg i fel riktning gjorde att det som borde vara helt omöjligt att acceptera blev till vardag, och hur det aldrig var någon utanför som sa ifrån. Hur klasskompisar började kalla henne konstiga saker. Hur hennes skola stängdes. Hur hon fick lämna in sin älskade röda cykel för konfiskering. Hur familjens radio försvann. Hur de satt hemma i köket och klippte till sina gula stjärnor för att fästa på bröstet. Hur de packade sina väskor för att flytta från sitt hus till ett litet rum i ghettot. Hur de gick genom den välkända parken på väg mot boskapsvagnarna som körde dem till Auschwitz där båda hennes föräldrar mördades. De godtog allt med tanken att det viktigaste ändå var att de fick vara tillsammans. Jag önskar att alla de som väljer att placera in folk i grupper och elda på motsättningar fick höra hennes berättelse och se hennes tårar. De som glatt delar länkar från Avpixlat på Facebook. De som upphetsat hävdar sin rätt att få säga neger. De som tycker att vi ändå måste ta hand om ”våra egna” först. De som lägger all sin energi på att i olika forum diskutera problemen med islam. De som tyvärr blivit fler och fler senaste tiden. Men även alla de som fortfarande väljer att vara tysta. De som hellre pratar om ”viktigare” frågor. De som känner att det inte riktigt är deras grej att lägga sig i vad andra tycker.

Jag har sedan i julas, när diskussionen kring fri invandring tog fart, fått många möjligheter att prata med människor som inte tycker som jag i den här frågan. Det är alltifrån arga gubbar som i förbifarten snäser saker när vi är ute och kampanjar, till människor i min närhet som när de druckit några öl för mycket gärna vill prata om något jag skrivit eller sagt. Det här har gett mig en massa chanser att testa olika sätt att föra ett samtal för att se vad som gör att de här människorna ändå öppnar öronen och åtminstone till viss del förstår mitt sätt att se på saken. Något jag verkligen har lärt mig är att det absolut viktigaste är att börja med att själv lyssna. Visst finns det äkta onda människor här i världen men jag är helt säker på att de allra flesta som just nu går runt och funderar på att rösta på SD snarare är rädda än onda. De läser tidningarna och känner med magen och de anser inte att något annat parti tar deras oro på allvar. Det värsta man kan göra när man möter en sådan person är att förstärka deras skamkänslor genom att kalla dem onda (läs främlingsfientliga/bruna/rasister). Det som kommer hända då är att de kommer stänga öronen, gå in i försvarsställning och söka trygghet hos det där partiet som säger att det är ok att känna som de gör. Det här är ju egentligen väldigt enkel psykologi, men av någon anledning används den alldeles för sällan i den här frågan.

Häromveckan var vi ute och kampanjade när en medelålders kvinna gick förbi och sa något om att vi var helt galna som vill ha månggifte och mer invandring och att hon minsann tänkte rösta på SD. Jag tog mig tid att fråga varför. Medan hon pratade hummade jag lite, höll med henne om att det verkligen inte är ok att arbetslösheten är så hög och att det är enormt viktigt att skolor, vård och omsorg fungerar. När hon började prata om allt det hemska som står i Koranen frågade jag vänligt om hon läst Bibeln. När hon pratade om hur inga kvinnor egentligen vill bära slöja utan blir tvingade av sina män berättade jag hur jag, medan jag bodde i Abu Dhabi, gärna drog på mig en slöja de dagar håret stod åt alla håll och så skrattade vi lite åt det. Men det viktigaste var att jag visade att jag tycker frågan är enormt viktig och att jag för varje fundering hon hade lugnt kunde beskriva hur jag tänker att en lösning skulle kunna se ut. Mot slutet av konversationen var det tydligt att jag åtminstone lyckats så några nya tankefrön i hennes huvud. Och när hon gick bad hon om mitt namn för att hon kanske ville kryssa mig i valet i nästa år.

Det jag tog med mig från det här mötet, och andra liknande möten, var en stark känsla av hopp. Tänk om vi alla kunde gå ut och känna oss trygga i att bemöta rädda människor på det här viset. Då tror jag verkligen att vi har betydligt större chans att vända utvecklingen. Min uppfattning är att man tar den enkla vägen om man bara går till angrepp och lägger större vikt vid att hävda sin egen position än att försöka få fler att öppna ögonen. Och det är ju klart lättare och mer bekvämt att på en middag säga ”Jag håller inte alls med, men jag tycker vi släpper ämnet så vi inte blir osams” än att med äkta intresse säga ”Hur tänker du då?” och sedan hantera svaret utan att bli arg eller dömande.

Jag har alltid trivts bättre i sällskap där det på allvar är riktigt högt i tak. Där tankar, känslor och idéer, hur knäppa de än må vara, bemöts med intresse, vilja att förstå och goda argument. I just den här frågan tror jag att det finns en hel del utrymme för förbättring och den är alldeles för viktig för att vi ska låta den fortsätta växa under ytan utan vettigt bemötande. Jag vägrar vara en av de där människorna Livia Fränkel såg stå tysta vid sidan av och jag är helt övertygad om att en majoritet i det här landet egentligen känner likadant.

Om fri migration i Sörmlands Nyheter

Hoten mot Mona Sahlin och Hanna Wagenius under Almedalsveckan gjorde mig så arg att jag skrev en text om fri migration. Vi måste ha målet klart för oss och hela tiden vara tydliga med vart vi ska, särskilt i dessa tider av ökande främlingsfientlighet. Det vi behöver göra för att nå målet är även detsamma som ändå måste till för att minska dagens utanförskap. Hela inlägget kan läsas här hos Sörmlands Nyheter.

Mitt anförande i migrationsdebatt med riksdagsledamot Staffan Danielsson (C)

Jag är alltså här idag för att försöka beskriva varför jag anser att Centerpartiet bör driva på för att Sverige så snart som möjligt skrotar de regleringar som begränsar människors rätt till fri rörlighet. För att det inte ska förekomma några missuppfattningar vill jag vara tydlig med att jag inte på något vis menar att vi bör avskaffa all gränskontroll och stänga igen migrationsverket imorgon bitti. Det krävs att vi först befriar Sverige från de strukturer och system som gör det svårt, om inte omöjligt, för människor att bygga sina liv här.

I Sverige idag finns det enligt beräkningar mellan 10 000 och 50 000 papperslösa. Människor som hellre väljer att leva helt utan grundläggande rättigheter än att skickas tillbaka till de omständigheter de kom ifrån. Omständigheter som av utomstående bedömare inte anses tillräckligt svåra för att få stanna i Sverige. Varje dag oroar de sig för att bli påkomna. Många saknar försörjning. Vissa har försörjning, men blir de lurade av en arbetsgivare har de inga möjligheter att kräva sin rätt. Detsamma om de blir misshandlade eller sjuka. Ändå ökar antalet papperslösa för var dag som går. Det här är verkligheten vi har att förhålla oss till idag.

Varje år drunknar minst 2000 människor när de vattenvägen försöker ta sig in i EU. Och det är bara de man hittar. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Och då pratar vi bara om vattenvägen. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar få sitta instängda i bensintankar eller fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Av dem som ändå överlever och tar sig i land sätts ett flertal i vidriga läger i Italien, Grekland och på Malta. Omständigheterna för dessa människor är oerhört inhumana och vi har väl alla sett bilderna på händer som sträcks ut genom galler. Det här är sådant som händer redan idag. Det här är verkligheten.

I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. Människors strävan efter att inte längre låta sig förtryckas har mötts av kulsprutor. Hundratusentals är på flykt. I Somalia har staten kollapsat och i Afghanistan har stridigheterna pågått i decennier. I Bangladesh är fattigdomen så utbredd att människor bokstavligen dör av svält liggandes på gatorna i huvudstaden Dhaka. Såhär ser det ut i världen idag.

I Sverige däremot pratar vi om konstnärslöner och barnfattigdom i termer av nya fotbollsskor. Moderaterna vill minska volymerna av asylsökande och försvåra för de som ändå fått asyl att återförenas med sina älskade. På grund av dåligt utformade system utnyttjas arbetskraftsinvandrare. Sossarnas lösning är inte att motarbeta att människor blir lurade av oseriösa arbetsgivare och är alltför beroende för att våga anmäla. Sossarnas lösning är istället att minska arbetskraftsinvandringen. Sverigedemokraterna lyckas rida på människors naturliga oro inför förändringar och inför det som är annorlunda. De lockar även väljare som är trötta på att mångfalden i det politiska samtalet är borta. Kvar är en grå geggig massa som oroligt anpassar sig efter vad som för dagen uppfattas som majoritetens åsikter, ofta filtrerade genom en förskönad svensk självbild. Det här är det politiska klimat vi har att förhålla, men inte anpassa, oss till. Och det är där jag ser att det finns utrymme för ett parti som tar tydlig ställning för förnyelse och globalisering. För alla människors lika rätt och värde oavsett vilka gränser man råkat födas innanför. Det viktiga nu är att ändra riktning och för det krävs det att någon vågar stå får att man tycker helt tvärtemot. Och här är det bråttom.

Personligen tycker jag att globalisering är bra, men jag respekterar samtidigt att det finns de som inte tycker det. Dock är jag övertygad om att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Världen förändras i ett rasande tempo, inte minst med hjälp av den nya teknik som bidrar till att människor runt om i världen får allt större tillgång till information. Det här måste Sverige, inte minst som demokrati, anpassa sig till.

Så, undrar vissa, ni som förespråkar fri migration ser alltså inga som helst problem i dagens samhälle kopplade till invandringen? Jag ser en mängd problem i dagens samhälle, men jag vägrar köpa att uppdelningen skulle vara mellan etniska svenskar och ”de där andra”. Det finns etniska svenskar som har stora problem att få in en fot på arbetsmarknaden, som begår brott, som bor trångt eller rent av inte har någon bostad alls. Många av dessa är ungdomar. En stor majoritet av de som invandrat till Sverige startar företag och anställer andra, många bidrar starkt till att svenskt näringsliv har tillgång till kompetent personal, många ser till att våra sjukhus har möjlighet att ta emot alla som behöver vård, många skjutsar sina barn till fotbollsträningen. Den viktiga uppdelningen är istället mellan det som nuförtiden brukar kallas insiders och outsiders. Det är det där första steget in på arbetsmarknaden som är alldeles för stort att ta idag och det är där vi måste börja. Det är den utsatta situationen som bör angripas och bästa sättet att göra det är genom att fler får möjlighet att arbeta. Ett väldigt viktigt steg här är sänkta ingångslöner.

Jag växte upp i en småstad i Dalarna. I nian slutade jag helt gå till skolan på grund av skvaller och rykten. Jag vantrivdes något alldeles enormt. I ett litet samhälle är möjligheterna att bygga sig en ny tillvaro begränsade. Att som sextonåring få heltidsjobb i någon svensk storstad är nästintill omöjligt. Så jag flyttade till Spanien. Där fick jag jobb som servitris på en liten restaurang. Sex dagar i veckan jobbade jag från klockan nio på morgonen till stängning någon gång mellan klockan tolv och klockan två på natten. På måndagar var jag ledig. Min betalning uppgick till ungefär 5000 svenska kronor och gratis mat. Önskar jag att någon hade kommit och satt stopp för detta slavarbete så att jag fått flytta hem till min småstad och den situation som hade fått mig att fly? Nej knappast. Poängen med den här berättelsen är givetvis inte att likställa min situation med den som upplevs av de som flyr från krig, hunger och förtryck. Poängen är att visa att även om den kris man flyr ifrån i det stora hela kan ses som en petitess så kan den för individen själv ändå vara klart värre än att behöva jobba några timmar mer för lite mindre pengar. Huruvida arbetsvillkoren är okej bör alltid sättas i relation till vilka andra alternativ den enskilda människan har. Och ytterst är det ändå bara individen själv som kan avgöra vilket alternativ han eller hon föredrar.

Så till de ”farhågor” som finns om att invandringen till Sverige skulle öka med tusentals procent om vi öppnade upp för fri migration innan all krig och hunger i världen övervunnits, alla stater övergått till demokrati och vi tillsammans i vacker enighet kan öppna våra gränser. Farhågorna om att demokratin då kommer kollapsa och ”välfärden monteras ned”. Jag vill börja med att säga att en starkt ökad invandring i sig inte nödvändigtvis behöver leda till ett sämre samhälle. Ekonomin är inte statisk och plats finns det utan tvekan. Det viktiga är insikten om att de system som finns på plats idag ju knappast är dem som allra bäst kan möta de utmaningar vi står inför. Om vi skulle få en starkt ökad ström av människor som behöver etableringsstöd så får man helt enkelt se över de systemen. I nuläget anser jag dock att dessa ”farhågor” är grymt överdrivna. Varför fick vi aldrig den sociala turism som Göran Persson förutspådde eller varför har invandringen från Grekland ökat så marginellt trots de stora svårigheter befolkningen där vittnar om i dagsläget eller varför har den gigantiska somaliska anhöriginvandringen som det pratades om inte blivit verklighet?

Det är ju ändå så att de allra flesta människor som tvingas fly har en önskan om att kunna återvända. Vid krig flyr man därför främst till närområdet. De som flyr av ekonomiska skäl har oftast sinnesnärvaro nog att planera för den första tiden antingen genom sparkapital eller genom att stöd från kontakter. Att se alla migranter som offer med starkt behov av samhällsstöd är heller inte konstruktivt. De allra flesta är driftiga människor med stor kämpaglöd. Det man kan fundera lite över är dock den effekt sådana uttalanden och uppmålade skräckscenarion har dels på den del av befolkningen som är oroade över att världen och Sverige förändras för snabbt, dels de människor som redan idag bor i Sverige och är en del av det ”skräckscenario” man målar upp. Jag tror inte att det bidrar till att minska motsättningar och bygga ett bättre samhälle.

Vissa menar att vi måste börja med att rätta till de utanförskapsproblem som finns i Sverige innan vi ens börjar diskutera nästa steg. Det tycker jag är ett underligt sätt att se på saken. Det ena utesluter inte det andra. De förändringar som måste till för att vi ska kunna uppnå äkta fri rörlighet är desamma som krävs för att minska dagens utanförskap. Många av dem som är emot fri migration, däribland Staffan, säger sig stå bakom dagens system med vad de kallar ”generösa” regler för invandring. Jag tror inte alla de som får avslag på sina asylansökningar eller Sveriges tusentals papperslösa skulle kalla systemet generöst.