Ensamhetens töcken

Lite då och då, oftare nuförtiden, kommer det dagar när allting bara känns grått och meningslöst. Dagar när jag bara vill fly, när jag bara vill låtsas som att jag inte finns. Dagar när alla tankar handlar om hur onödigt mitt liv är och när tårarna är omöjliga att få stopp på. Dagar när jag hatar mig själv och allt jag gör och allt jag är. Dagar när det känns som att jag är helt ensam i världen och som att det inte finns någonting alls som jag någonsin kommer kunna göra för att ändra på det. Den känslan förlamar både min hjärna och det som folk kallar hjärta. Oftast försöker jag bara ta mig igenom det genom att stänga av hjärnan på olika sätt. Det gjorde jag igår. Hela dagen satt jag bara där i soffan och glodde på film. Men idag behövde jag få en massa saker gjorda, jag behövde jobba, så jag tänkte att jag skulle bryta känslan genom att ta med datorn och sätta mig bland folk. Som om det skulle få mig att känna mig mindre ensam. Det har inte funkat. Efter många timmar på ett café är det fortfarande helt svart i huvudet. Jag vill bara att det ska gå över nu. Det brukar gå snabbare än såhär.