Det första misslyckandet

Jag tycker att jag brukar ha rätt bra koll på saker och ting, men de senaste dagarna har allt bara snurrat. Det kan nog vara frånvaron av rutiner som gör det. Hursomhelst råkade jag idag missa introduktionstillfället för nya ledamöter och känner mig nu rätt misslyckad.

De första dagarna har ju egentligen börjat riktigt soft. I söndags hade vi ett tre timmar långt möte med riksdagsgruppen som mest gick ut på att var och en berättade lite om hur man upplevt valrörelsen. Trevlig mjukstart. Måndagen började med fotografering kl. 10, sen lite fika, upprop kl. 11, la ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, la ännu ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, tomt papper i kuvert, snabb lunch, lyssnade på resultatet av voteringen. Hämtade efter det ut trevligheter i form av mobil, padda och dator. Lekte med dem en stund och avslutade dagen med mingel. Igår hängde jag en stund i Storkyrkan, grät till Peter Jöback i kammaren, drack vin, lyssnade på fantastisk musik i Konserthuset, reste mig för Kungen sex gånger och sjöng nationalsången två gånger. All in all en inte alltför betungande arbetsdag.

Så med dessa förutsättningar tycker man ju kanske att jag rimligen borde ha kunnat se till att faktiskt göra rätt för mitt arvode idag. Men nej. Istället sov jag till kl. 10, kollade lite lägenheter på Hemnet, läste ett par SD-analyser, bokade biljetter till Stockholm Burlesque Festival och blev hungrig. Så när jag stod där och stekte pyttipanna, iklädd nattlinne fast klockan var nästan två, börjde jag fundera på hur sjutton det är tänkt att jag ska lära mig hur själva arbetet i riksdagen går till. Jag vet inte hur man skriver en motion, jag vet inte hur man ber om ordet i kammaren, jag vet inte hur man hittar, jag vet knappt någonting. Och plötsligt kom jag på att jag någon gång i förra veckan fick ett brev från Riksdagsförvaltningen med info om den första tiden. Rotade fram kuvertet och insåg att jag missat intron. Blev arg på mig själv för klantigheten. Men så slog det mig. Jag är alldeles oavsett inte ledig idag. Jag är aldrig ledig. Inte bara för att det fanns något jag egentligen borde ha varit på, utan för att det är så mitt uppdrag ser ut. Jag får en enorm lön och en massa förmåner för att jobba så mycket jag bara kan. Och en sådan här dag, när jag trodde att jag inte hade några möten, borde jag egentligen ha ägnat så mycket tid som möjligt åt att bli en bättre riksdagsledamot. Jag borde ha läst rapporter, hållit koll på nyheter, skrivit debattartiklar, gått på seminarier, bokat möten med spännande organisatoner, åkt runt i stan och pratat med folk.

Det här är nytt för mig. Nu finns det inte längre någon som kommer säga åt mig vad jag borde göra eller som märker ifall jag gör alldeles för lite. Och det kommer inte heller finnas någon som ger mig beröm för att jag strävar på. Förutom möjligen ni därute när ni råkar märka det. Från och med nu måste jag hitta den drivkraften i mig själv. Och det börjar i denna stund. Jag börjar med att läsa Ledamotens lathund, för att försöka ta igen det jag missade i morse. För visst skulle jag kunna komma undan med att göra så lite som möjligt. Men jag skulle utan tvekan börja hata mig själv för det. Så förlåt skattebetalare. Jag lovar verkligen att skärpa mig!

image

Hatar Sverige företagare?

Förra helgen var jag uppe hos mina föräldrar i Orsa och ett samtal jag hade med min mamma fick mig att fundera lite. Hon berättade om hur hon, som småföretagare inom kultursektorn, blivit bemött av olika myndighetspersoner genom åren och hur hon ofta känt sig misstänkliggjord och motarbetad. Den attityd som verkar råda är att alla typer av företagare är onda kapitalister som försöker lura staten. Att det finns ett utbrett förakt mot bankdirektörer som plockar ut miljonbonusar och företagsledningar som ger sig själva allt högre lön är ju ingen nyhet. Men det jag inte tänkt så mycket på är hur det föraktet även smittar av sig på modiga entreprenörer och småföretagare som min mamma.

För ett tag sedan läste jag i någon bok en jämförelse mellan hur man i olika länder ser på eget företagande kopplat till status, alltså hur hög status man anser att det ger att starta och driva ett framgångsrikt företag. I andra länder låg det högt upp på listan medan det i Sverige låg väldigt långt ned. Kan det vara så att sossarnas och fackens långvariga kamp för arbetares rättigheter även fört med sig en misstro mot allt som har med företagande att göra? Och vad kan vi i så fall göra för att bryta denna djupt ohälsosamma samhällsanda?

Eller är det helt enkelt samma gamla vanliga Jante som är problemet? En person som tror på sig själv och kämpar hårt för att komma någonvart kan ju ses som att hen anser sig vara ”för mer” än andra. Redan i skolan lär vi oss att det absolut viktigaste är att se de som har det svårt och att vara ödmjuka. Väldigt fina egenskaper det där, men hur mycket lär vi oss att se upp till och respektera dem som faktiskt lyckas? De som kämpar på mot alla odds? Nu för tiden är det ju fullt möjligt att ta sig hela vägen dit man vill av egen kraft. Men vad händer med viljan att starta företag om man tidigt lär sig att det mest handlar om tur och lyckosamma omständigheter om man råkar lyckas? Och vad händer med drivkraften om man från tidig ålder upplever att företagare ses som skattesmitare och egoister i hårt arbete för att lura staten?

Företag startas eller drivs ju inte av sig själva utan det krävs att någon vågar satsa och kasta sig ut i osäkerheten. Ofta tar det lång tid innan ett nystartat företag bär sig och för vissa är det en ständig kamp att hålla det hela flytande. Framgångsrika företag har ytterst sällan blivit det av en slump och de som åstadkommit det hela borde hyllas som hjältar. För inte bara har de hittat något som människor efterfrågar och är beredda att betala för, många gånger kan de även erbjuda jobb till andra som inte är lika modiga eller drivna som de själva. Och det är ju det här som hela vårt samhälle bygger på, utan företag inga jobb.

På ytan kan det verka som att denna insikt redan finns. Politiker talar ständigt om företagens värde och konstant hör man hur kommunerna slåss om att ses som mest företagsvänliga. Men när jag hör mammas historier så undrar jag verkligen hur det ser ut under ytan. För visst kan en upplyst kommunledning utropa hur viktiga företagen är, men så länge det synsättet inte återspeglas i tjänstemäns och medmänniskors egna attityder så tjänar det nog inte mycket till. Idag krävs det inte bara att man har en bra idé, och en plan för hur man ska kunna förverkliga den, utan det krävs även att man är en person som orkar slåss mot fyrkantig byråkrati, omgivningens förakt (med tillhörande skadeglädje ifall man skulle misslyckas) och enskilda tjänstemäns misstänksamhet. Man kan ju verkligen undra hur många bra idéer som aldrig förverkligas på grund av denna företagarfientlighet.