Det gick!

Nu verkar det vara klart. Jag är alltså en av de 349 människor som valts till ledamöter av Sveriges riksdag kommande fyra år. Plötsligt är allt på riktigt och min mage är redan full av allvar. Det är nu det börjar.

För mindre än fyra år sen gick jag på mitt allra första möte med Centerpartiet. Nästa tisdag kommer jag finnas på plats vid riksmötets öppnande. Det har gått så himla fort allting och jag känner mig enormt ödmjuk inför den uppgift jag har framför mig.

Jag är hos hästarna i fjällen ett par dagar nu. För att landa. För att tänka. För att komma tillbaka till Stockholm med modet att göra saker annorlunda, att göra skillnad. För ett tag sen kallade fina Fredrick Federley mig för en politisk enhörning. Nu börjar kampen för att mitt horn inte ska slipas ner i riksdagens grå korridorer.

Enormt stort tack till alla som stöttat. Utan er hade jag aldrig någonsin fått den här chansen. Det enda jag vågar lova är att jag kommer göra mitt allra bästa.

Frivillig gemenskap

Den senaste tiden har jag funderat mycket kring ramar. När man diskuterar politik känns det ofta som att även de mest frisinnade människor har svårt att se förbi de strukturer och system som råkar finnas på plats idag. Själv är jag nästan besatt av att försöka föreställa mig hur jag egentligen skulle vilja att samhället såg ut om vi fick börja från noll. Det är den sortens politiska samtal som jag uppskattar allra mest, när man får vrida och vända på saker utan att riktigt behöva förhålla sig till verkligheten. Ibland kan jag önska att jag kände lika stort engagemang för mer vardagliga politiska sakfrågor, som badrumsstorleken på äldreboenden eller att bussarna ska gå på utsatt tid eller om det ska vara mer idrott i skolan. Men det är när jag får filosofera utan ramar som jag går igång på riktigt.

Häromkvällen hade jag ett samtal med en fin vän om tvånget att tillhöra en gemenskap. Eftersom världen är uppdelad i nationalstater har man ju ingen möjlighet att välja huruvida man vill vara med eller inte. Det man möjligen kan göra, om man haft turen att födas privilegierad, är att välja mellan olika nationalstater. Men man kan inte välja att helt stå utanför. Personligen älskar jag (just nu) gemenskap och vill verkligen inte alls stå utanför. Det är i mötet med andra jag mår som allra bäst och jag vill på alla sätt vara en människa som bryr mig om och stöttar andra. Det allra mesta, om inte allt, blir bättre när jag får göra det i någon form av gemenskap. Men grejen är att jag själv vill få välja vilka gemenskaper jag ska tillhöra och jag vill vara fri att byta när jag känner för det.

Är det något jag lärt mig i livet, både genom att själv gå igenom olika faser och genom att möta andra människor, så är det att folk är olika. Vi har olika preferenser, olika insikter, olika känslor, olika sätt att se på livet. Och det ändras konstant. För mig är det helt omöjligt att landa i någon annan slutsats än att varje människa själv i så stor utsträckning det bara är möjligt måste få välja sin egen väg. Jag kan inte på något sätt motivera vad som skulle ge mig rätt att bestämma över någon annans liv, oavsett om jag står själv eller om jag tillhör en majoritet. För vem är jag att påstå att jag vet bättre? Att det är mitt sätt att se på livet som är rätt? Att den fas jag för tillfället råkar befinna mig i är den bästa för alla och alltid?

I mitt idealsamhälle skulle allting handla om frivillig gemenskap. Den som ville skulle kunna gå ihop med andra människor, betala en avgift och gemensamt sköta grundläggande samhällsfunktioner medan den som inte alls ville vara med skulle få slippa. Personligen skulle jag gärna betala massor av det jag tjänar till en gemensam kassa om jag bara visste att det verkligen gick till sådant jag själv såg ett värde i, som att hjälpa den som ber om hjälp. Men jag vill inte alls tvinga någon annan att göra detsamma.

Jag upplever att människor ofta sätter likhetstecken mellan mindre statligt tvång och mindre gemenskap. Att inte vilja tvinga någon till någonting verkar automatiskt tolkas som att man inte skulle bry sig om andra, som att man är hård och kall och vill lämna folk till sitt eget öde. För mig är det jättekonstigt. Jag är snarare övertygad om att fler skulle engagera sig i sina gemenskaper om de var självvalda och inte påtvingade. Då tror jag att man skulle ta ett större ansvar för att göra det så bra som möjligt och om det inte skulle gå så skulle man byta. På så vis skulle den stelbenta byråkratin skäras ned till ett minimum och istället för att sätta våra medmänniskors väl och ve i händerna på en oinspirerad anställd kanske vi själva skulle lyfta blicken och se människorna omkring oss.

Det här kan jag fundera och samtala kring i timmar. Sedan kommer jag ut ur bubblan och blir påmind om att det inte finns någon resetknapp. Men förhoppningsvis är det ändå så att ett tydligt mål gör det lättare att i varje sakfråga se vilket beslut som innebär steg i rätt riktning.

Jag saknar min politiska glädje

Jag vet inte riktigt vad som hände. Tidigare när någon frågade mig varför jag lade så mycket tid på politik och på partiet svarade jag utan tvekan att det var det roligaste som fanns. Att det kändes som att jag hittat hem. Att mina personliga egenskaper uppskattades. Att jag äntligen fick möjlighet att göra skillnad på riktigt. Den känslan är till stor del borta och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den.

Det är ungefär tre år sedan jag blev partipolitiskt aktiv. Jag blev det för att jag ville träffa andra människor som brydde sig om samma saker som jag och för att jag någonstans ansåg att man förlorar sin rätt att gnälla om man inte också gör vad man kan för att förändra. I Stockholmscentern var det fullt av människor som diskuterade utan ramar. Ingen fråga var för knäpp för att bemötas med ett vettigt svar. Ingen åsikt var för konstig för att diskuteras på ett sansat och genomtänkt sätt. Det var inte så att alla tyckte likadant, verkligen inte, men däremot kändes det som att vi ville åt samma håll och hade samma utgångspunkt. Det var mellanvalsperiod och fokus låg på politik- och idéutvecklingen. Jag älskade att få vrida och vända på varenda fråga och jag fick ofta höra av folk att de uppskattade mitt ifrågasättande och min ärlighet. Sedan kom förslaget till nytt idéprogram och jag kastades plötsligt in i allt vad partistrategi innebär.

Såhär i efterhand har jag ärligt talat svårt att försvara att jag agerade som jag gjorde. Jag som länge talat vitt och brett om att man måste våga stå för det man tycker i alla situationer valde istället att lyssna på dem som ansåg att jag borde ligga lågt. Om jag gjorde det av feghet eller för att jag trodde det var rätt vet jag fortfarande inte riktigt. Antagligen var det en kombination av båda. Som ordförande för Stureplanscentern satt jag i intervju efter intervju och svarade så intetsägande som möjligt på alla frågor om månggifte, avskaffad skolplikt och partiledningens agerande. Oftast blev resultatet så meningslöst att det aldrig publicerades överhuvudtaget. Just då inbillade jag mig själv att det var för the greater good. Att idéprogrammet skulle ha större chans att gå igenom på stämman om det inte förknippades med Stureplanscentern. Och vi vet ju hur bra det gick. När alltför få försvarade förslagen fick istället bilden av att det var ogenomtänkta stolligheter stå oemotsagd och sätta sig hårt. Och även om vi på stämman antog ett helt ok idéprogram så känns det som att utrymmet för att ifrågasätta och komma med innovativa förslag har begränsats allt mer för varje opinionsmätning som presenterats sedan dess.

Ur min synvinkel har partiledningen tagit till sig alltför mycket av de ledarskribenter och kommunikationsstrateger som ropat efter mer piskor. De som verkar tycka att ett parti befolkat av enhetligt programmerade robotar skulle vara det bästa alternativet. Personligen har jag aldrig förstått det synsättet. Ett politiskt parti är en sammanslutning av människor. Människor med olika åsikter och värderingar. Om det utåt framstår som att alla i partiet hela tiden tycker exakt likadant så betyder det ju bara att vissa ljuger. Hur kan det vara eftersträvansvärt ur ett demokratiskt perspektiv? Jag kan förstå att man som väljare vill ha tydliga alternativ och att det till viss del motverkas av att olika företrädare säger olika saker, men det är inte skäl nog att försöka tysta dem som är obekväma. Det är snarare ett starkt skäl att ifrågasätta om partipolitik verkligen är det bästa alternativet. De signaler som sänds ut från ledningen påverkar givetvis vilka som får plats i partiet. Jag har hört om, och själv upplevt, alldeles för många situationer där olika påtryckningar använts för att förmå folk att rätta in sig i ledet. Det krävs enorm styrka för att orka stå på sig när ens partikollegor vänder en ryggen. När stödet är borta. När man inte längre känner sig välkommen. Och sållar man bort dem som vägrar vara maktstrategiskt tysta så är det ju rätt enkelt att räkna ut vilka som finns kvar. Är det den sortens politiker som vi vill ska styra? Som vi tror är bäst lämpade att anpassa systemen till den snabba utvecklingen? Som kommer komma med de bästa nya idéerna? Det kanske det är. Jag vet inte. Jag vet väldigt lite just nu.

Sedan vi gick in i valåret har det på alla nivåer blivit allt svårare att tränga igenom den där ytan av partistrategi. Inga idéer är längre särskilt viktiga om de inte passar in i den smala kommunikationsprofil som man bestämt kommer locka röster. Och i takt med det har jag känt att de egenskaper hos mig som tidigare uppskattades plötsligt snarare är problematiska. I det här skedet finns det inget utrymme att diskutera och ifrågasätta. Istället ska det kommuniceras. Plötsligt förväntas jag som toppkandidat prata om det partiet bestämt är viktigt, inte om det jag själv brinner för. Och nåde den som i det här läget står för att hen tycker annorlunda i någon profilfråga. Som kommunikatör kan jag förstå det här. Som människa kan jag inte förstå det överhuvudtaget. De som varit med i politiken ett tag verkar inte tycka att det är något konstigt alls. Det är ju liksom så det går till i alla partier. Spelreglerna ni vet. Men hur ska de någonsin kunna förändras om alla bara anpassar sig? För varje debatt jag ser där politiker slår varandra i huvudet med inövade oneliners och innehållslösa siffror, för varje retorikkurs jag går där vi blir lärda att behandla väljare som oförmögna att förstå någonting alls, för varje medieträning jag medverkar vid där vi blir drillade i att inte svara på journalisternas frågor, för varje debattartikel jag läser där partipropagandans upprepningsbehov överskuggar alla former av nytänkande så dör ännu en del av mitt engagemang och min lust.

För mig är det här saker jag tänker mycket på just nu. Kanske är det jag som trots allt hamnat på fel ställe. Kanske är jag för ömhudad. Kanske det bara ligger i min personlighet att aldrig vara nöjd. Kanske behöver jag lära mig att kompromissa och anpassa mig. Kanske borde jag lämna politiken till dem som tycker själva spelet är roligt. Eller så är jag precis där jag ska vara. Och kanske finns det fler som jag här, även om de just nu väljer att vara tysta för att de lärt sig att det är det enda sättet att få vara med och påverka. Hursomhelst vet jag med all säkerhet att jag måste hitta tillbaka till glädjen. Om det är i politiken eller inte är mindre viktigt.

Dags för mig att gå vidare

Efter en tids grubblande och många sömnlösa nätter har jag valt att säga upp mig från mitt jobb på Centerpartiets kommunikationsenhet i riksdagen. Som tjänsteman på nationell nivå förväntas man vara lojal med partiledningens alla beslut och jag har, efter vissa påtryckningar, insett att det är alltför svårt för mig att rätta in mig i ledet och samtidigt känna en glädje i det jag gör. För mig är politik så starkt sammankopplat med mina allra mest grundläggande värderingar att det är omöjligt för mig att lägga den delen åt sidan för karriärens skull. Om jag inte fullt ut använder mig av de fantastiska möjligheter jag för tillfället har, till att påverka samhället i den riktning jag tror är rätt, så är jag övertygad om att jag kommer att ångra mig senare i livet. Givetvis var det inte såhär jag tänkt mig att det skulle bli när jag i våras varmt välkomnades till en arbetsplats jag tidigare knappt vågat drömma om att jag skulle hamna på. Men omständigheter förändras och trots spännande arbetsuppgifter och fina kollegor vet jag att det här är rätt beslut.

Ett starkt politiskt engagemang till trots var jag under många år övertygad om att jag aldrig skulle kunna engagera mig partipolitiskt. Jag utgick ifrån att man behövde hålla med om allt, eller hålla tyst, för att vara välkommen i ett parti. Och det där med att hålla tyst har aldrig varit min starka sida. Det var först för några år sedan, efter att jag läst en intervju med en framgångsrik kvinnlig politiker, som jag vågade ta steget in i ett parti. Det hon klargjorde var hur hon från första början, både internt och externt, varit tydlig med att det fanns flera av partiets förslag som hon inte alls höll med om och som hon tänkte arbeta aktivt för att förändra. Hennes poäng var att ett parti är en sammanslutning människor som har en gemensam grund men som omöjligen kan tycka likadant om precis allt. Istället är det just de öppna diskussionerna som bidrar till att stärka demokratin och föra politiken och partiet framåt.

För mig har mina år i Stockholmscentern starkt bekräftat den här bilden av öppen partipolitik. På våra möten ryms väldigt olika åsikter i de flesta frågor och det är alltid oändligt högt i tak. Inga förslag är för konstiga för att bemötas med vettiga argument. Jag har dessutom hela tiden känt mig fri att uttrycka mig själv i alla sammanhang, både som medlem och under den tid jag arbetade för partiet i stadshuset. Därför är jag enormt glad över att jag nu får möjlighet att ännu en gång ansluta till det underbara gäng som jobbar med Per Ankersjö på stadsmiljöroteln. Samtidigt som jag återigen kommer vara fri att fullt ut stå för vad jag tycker – som Stureplanscenterns ordförande, som riksdagskandidat och som privatperson.

//Johanna

 

Den som undrar vilken gemensam grund som gör att jag ändå valt, och varje dag väljer, Centerpartiet kan med fördel läsa den portalparagraf som inleder vårt nyantagna idéprogram:

Alla människors lika rätt och värde är grunden för Centerpartiets politik.

Vi tror på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin egen framtid. Det är därför vi vill att makt ska finnas så nära människor som möjligt. Det är därför vi försvarar alla människors frihet från förmynderi och påtvingad kollektivism. Det är därför vi tror på ett gemensamt ansvar för att ge alla människor möjligheter att förverkliga sina liv och sina drömmar och utjämna de orättvisor som arv och uppväxt skapat. Det är därför vi vill bevara vår planet och ekosystemet, som är den långsiktiga grunden för frihet och välfärd. Det är därför vi tror på människors rätt att bygga en framtid varhelst i vårt land de vill bo, vart än de känner att de hör hemma.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs. När många får vara med och ta ansvar för tryggheten och solidariteten byggs en välfärd som är mycket starkare än vad staten ensam förmår.

Vi är en öppen folkrörelse som välkomnar alla som delar vår vision om en friare och bättre värld. Med en levande debatt och med det fria ordet som grund får vi ett samhällsklimat där människor kan göra sina röster hörda och påverka sin vardag. Centerpartiet ska vara Sveriges mest öppna politiska parti.

In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.