Debatt om integrationsmotioner

Igår hade jag min sista debatt i kammaren för det här riksdagsåret. Den handlade om de integrationsmotioner som lämnades in i höstas och fyra rapporter från Riksrevisionen om mottagande och etablering av nyanlända. Debatten finns att se här. Mitt anförande, på ett ungefär, kommer här:

Tack herr talman,

Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag står här. Jag skäms för att vi i Centerpartiet, utöver några motioner från enskilda ledamöter och den alliansgemensamma reservationen, bara har en enda punkt på listan över integrationsmotioner som vi debatterar idag. Och den punkten är dessutom väldigt luddigt uttryckt. Sanningen är att i höstas, när vi skrev fram och lämnade in de här motionerna, så hade vi ytterst lite politik på det här området. Vi hade prioriterat andra frågor och kanske inte riktigt hängt med i den utveckling som skett och de utmaningar som växt fram de senaste åren.

Men det har förändrats. Sedan i höstas har vi arbetat väldigt hårt för att kunna presentera förslag på lösningar. Utan att svika våra grundläggande värderingar om öppenhet mot omvärlden och en human migrationspolitik. Inte utifrån vad som ger bra rubriker i media. Inte utifrån vad som enklast lockar nya väljare. Inte utifrån en förenklad bild av verkligheten. Utan med fokus på konkreta förslag som faktiskt skulle göra skillnad. I januari presenterade vi en första rapport med 20 förslag för hur nyanlända snabbare ska kunna komma i jobb, hur vi ska få fram fler bostäder och hur vi kan ge kommunerna en ärlig chans att erbjuda ett bra mottagande. På vår stämma i höst ska vi utöver det fatta beslut om ett mer omfattande program med ännu fler förslag.

Ofta får jag höra saker i stil med ”Ja ja, när det gick så bra för SD i valet så fick ni minsann fart.” Men i grunden så handlar det ju inte om det. Det handlar om att det de senaste åren har kommit betydligt fler människor hit för att söka skydd. Och det sätter såklart press på våra migrations- och integrationssystem. 2010 när den senaste stora reformen av integrationspolitiken genomfördes så hade det året innan varit 24 194 personer som sökt asyl. Och det hade stadigt legat däromkring i flera år. Men sedan 2012 har vi sett en stark uppgång och förra året var det mer än tre gånger så många, 81 301 personer, som sökte asyl här. Det här är ingenting som Sverigedemokraterna har hittat på. De säger ju bara samma saker nu som de sa 2009. Det kommer för många. Och det får man väl tycka. Saken är bara den att med de ökande flyktingströmmarna i världen så är just det, hur många som kommer, väldigt svårt att påverka i någon större utsträckning. Inte ens Sverigedemokraterna säger ju något annat än att de vill skicka ut signaler som eventuellt ska göra att människor på flykt frivilligt väljer att åka någon annanstans. Vart de ska ta vägen är högst oklart. Med allra största sannolikhet så kommer det, oavsett vad man tycker om det, att komma väldigt många människor hit de närmsta åren. Och därför behöver vi alla lägga betydligt mer energi på att förstå oss på de utmaningar som finns och göra vad vi kan för att förbättra situationen.

Som ett led i vårt arbete med att ta fram nya förslag så har jag själv rest runt en hel del. Med mitt besök i Piteå förra veckan så är jag nu uppe i 48 kommuner och har då täckt in nästan alla regioner i Sverige. Jag har besökt asylboenden, HVB-hem för ensamkommande, språkcaféer, SFI-klasser, vuxenutbildningar, introduktionsverksamheter och väldigt många olika arbetsmarknadsprojekt. Jag har träffat flyktingsamordnare, kommunpolitiker, förvaltningschefer, ideellt engagerade, myndighetsföreträdare, intresseorganisationer, studieförbund, oroliga medborgare och väldigt många människor som själva kommit som asylsökande eller anhöriga.

Det som blivit allra tydligast under mina resor är att situationen ser olika ut i olika kommuner. Det som har lyfts mycket under senare tid är utmaningarna i de kommuner som tar ett väldigt stort ansvar. Dels de som har ett högt antal asylsökande på grund av att Migrationsverket upphandlat flera stora asylboenden just där, dels de som tar emot väldigt många som bosätter sig själva när de väl fått sitt uppehållstillstånd. Och det är bra att de får uppmärksamhet, för flera av de här kommunerna går verkligen på knäna. Problemet är bara att många kommit att tro att det är så det ser ut över hela Sverige. Något som det mer sällan talas om är de kommuner vars största utmaning är att folk flyttar därifrån, som jobbar med strategier för hur de ska kunna locka fler flyktingar att stanna. Eller alla de kommuner som har ett medellågt mottagande och vars ledande politiker knappt själva är medvetna om det. Ett jämnare mottagande måste till. Det är en av de allra viktigaste åtgärderna. Men det måste ske i samarbete med kommunerna. Att regeringen nu har valt att gå fram med lagförslag om att tvinga kommunerna att ta emot, utan att samtidigt se över den ekonomiska ersättningen och andra hinder som kommunerna flaggat för, riskerar istället att leda till ökade motsättningar.

Utöver mina resor så har jag även läst en himla massa utredningar och rapporter. Bland annat de fyra rapporter Riksrevisionen tagit fram och som vi diskuterar här idag. De rapporter som regeringen valt att avfärda med hänvisning till att man tillsatt ett antal nya utredningar. Utredningar som i flera fall ska pågå ett bra tag. Samtidigt som vi vet att situationen är akut på många håll. Med socialsekreterare som säger upp sig, enorm brist på SFI-lärare, extremt långa handläggningstider för asylsökande som sitter utan sysselsättning på trånga asylboenden, etableringshandläggare helt utan förutsättningar att klara sin uppgift, dålig samordning mellan olika aktörer, bostadsbrist, ensamkommande barn och ungdomar som far illa och starkt växande motsättningar mellan olika grupper. På regeringens hemsida kan man läsa om deras så kallade etableringspaket. Vissa saker är bra, som ökade resurser till civilsamhället och till Socialstyrelsen för snabbare validering. Men i övrigt är det mest tomma ord och fluffiga formuleringar. Jag har förståelse för att det kan ta lite tid att sätta sig in i ett såhär komplext område. Men om vi i Centerpartiet lyckades presentera en mängd konkreta förslag redan i januari så borde ju rimligen regeringen, med hundratals specialister på departementen till hands, kunna skaka fram mer än såhär.

Nu ska vi snart ha sommaruppehåll här i riksdagen och mitt Facebookflöde fylls just nu av glada vänner som visar upp sina trygga liv med vackra skolavslutningar, varma dagar på klippor, blommor, grillkvällar och spännande semesterresor. På asylboendet jag besökte i Långträsk i fredags märktes inget av det här. Där var folk livrädda. På riktigt livrädda. Över att skickas tillbaka. Över sina nära och kära. Samtidigt dör det fler än någonsin på sin väg in i Europa och någonstans runt en miljon människor sitter i Libyen och väntar på sin färd över Medelhavet. Vi vet att statistiken alltid går upp under sommaren. De allra flesta kommer att anlända till Sverige nu medan vi njuter som mest av livet. Jag vill därför ta chansen att be er, alla därute, att ta lite av den där tryggheten ni fått och göra vad ni kan för att fler ska få känna detsamma. Besök något asylboende, bli språkvän, bjud in till den där grillkvällen eller säg åtminstone hej och le när du möter folk. Det kan göra betydligt större skillnad än de flesta förstår.

Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 4 och avslag på övriga motioner.

Mitt anförande i migrationsdebatt med riksdagsledamot Staffan Danielsson (C)

Jag är alltså här idag för att försöka beskriva varför jag anser att Centerpartiet bör driva på för att Sverige så snart som möjligt skrotar de regleringar som begränsar människors rätt till fri rörlighet. För att det inte ska förekomma några missuppfattningar vill jag vara tydlig med att jag inte på något vis menar att vi bör avskaffa all gränskontroll och stänga igen migrationsverket imorgon bitti. Det krävs att vi först befriar Sverige från de strukturer och system som gör det svårt, om inte omöjligt, för människor att bygga sina liv här.

I Sverige idag finns det enligt beräkningar mellan 10 000 och 50 000 papperslösa. Människor som hellre väljer att leva helt utan grundläggande rättigheter än att skickas tillbaka till de omständigheter de kom ifrån. Omständigheter som av utomstående bedömare inte anses tillräckligt svåra för att få stanna i Sverige. Varje dag oroar de sig för att bli påkomna. Många saknar försörjning. Vissa har försörjning, men blir de lurade av en arbetsgivare har de inga möjligheter att kräva sin rätt. Detsamma om de blir misshandlade eller sjuka. Ändå ökar antalet papperslösa för var dag som går. Det här är verkligheten vi har att förhålla oss till idag.

Varje år drunknar minst 2000 människor när de vattenvägen försöker ta sig in i EU. Och det är bara de man hittar. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Och då pratar vi bara om vattenvägen. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar få sitta instängda i bensintankar eller fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Av dem som ändå överlever och tar sig i land sätts ett flertal i vidriga läger i Italien, Grekland och på Malta. Omständigheterna för dessa människor är oerhört inhumana och vi har väl alla sett bilderna på händer som sträcks ut genom galler. Det här är sådant som händer redan idag. Det här är verkligheten.

I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. Människors strävan efter att inte längre låta sig förtryckas har mötts av kulsprutor. Hundratusentals är på flykt. I Somalia har staten kollapsat och i Afghanistan har stridigheterna pågått i decennier. I Bangladesh är fattigdomen så utbredd att människor bokstavligen dör av svält liggandes på gatorna i huvudstaden Dhaka. Såhär ser det ut i världen idag.

I Sverige däremot pratar vi om konstnärslöner och barnfattigdom i termer av nya fotbollsskor. Moderaterna vill minska volymerna av asylsökande och försvåra för de som ändå fått asyl att återförenas med sina älskade. På grund av dåligt utformade system utnyttjas arbetskraftsinvandrare. Sossarnas lösning är inte att motarbeta att människor blir lurade av oseriösa arbetsgivare och är alltför beroende för att våga anmäla. Sossarnas lösning är istället att minska arbetskraftsinvandringen. Sverigedemokraterna lyckas rida på människors naturliga oro inför förändringar och inför det som är annorlunda. De lockar även väljare som är trötta på att mångfalden i det politiska samtalet är borta. Kvar är en grå geggig massa som oroligt anpassar sig efter vad som för dagen uppfattas som majoritetens åsikter, ofta filtrerade genom en förskönad svensk självbild. Det här är det politiska klimat vi har att förhålla, men inte anpassa, oss till. Och det är där jag ser att det finns utrymme för ett parti som tar tydlig ställning för förnyelse och globalisering. För alla människors lika rätt och värde oavsett vilka gränser man råkat födas innanför. Det viktiga nu är att ändra riktning och för det krävs det att någon vågar stå får att man tycker helt tvärtemot. Och här är det bråttom.

Personligen tycker jag att globalisering är bra, men jag respekterar samtidigt att det finns de som inte tycker det. Dock är jag övertygad om att det är omöjligt att stoppa utvecklingen. Världen förändras i ett rasande tempo, inte minst med hjälp av den nya teknik som bidrar till att människor runt om i världen får allt större tillgång till information. Det här måste Sverige, inte minst som demokrati, anpassa sig till.

Så, undrar vissa, ni som förespråkar fri migration ser alltså inga som helst problem i dagens samhälle kopplade till invandringen? Jag ser en mängd problem i dagens samhälle, men jag vägrar köpa att uppdelningen skulle vara mellan etniska svenskar och ”de där andra”. Det finns etniska svenskar som har stora problem att få in en fot på arbetsmarknaden, som begår brott, som bor trångt eller rent av inte har någon bostad alls. Många av dessa är ungdomar. En stor majoritet av de som invandrat till Sverige startar företag och anställer andra, många bidrar starkt till att svenskt näringsliv har tillgång till kompetent personal, många ser till att våra sjukhus har möjlighet att ta emot alla som behöver vård, många skjutsar sina barn till fotbollsträningen. Den viktiga uppdelningen är istället mellan det som nuförtiden brukar kallas insiders och outsiders. Det är det där första steget in på arbetsmarknaden som är alldeles för stort att ta idag och det är där vi måste börja. Det är den utsatta situationen som bör angripas och bästa sättet att göra det är genom att fler får möjlighet att arbeta. Ett väldigt viktigt steg här är sänkta ingångslöner.

Jag växte upp i en småstad i Dalarna. I nian slutade jag helt gå till skolan på grund av skvaller och rykten. Jag vantrivdes något alldeles enormt. I ett litet samhälle är möjligheterna att bygga sig en ny tillvaro begränsade. Att som sextonåring få heltidsjobb i någon svensk storstad är nästintill omöjligt. Så jag flyttade till Spanien. Där fick jag jobb som servitris på en liten restaurang. Sex dagar i veckan jobbade jag från klockan nio på morgonen till stängning någon gång mellan klockan tolv och klockan två på natten. På måndagar var jag ledig. Min betalning uppgick till ungefär 5000 svenska kronor och gratis mat. Önskar jag att någon hade kommit och satt stopp för detta slavarbete så att jag fått flytta hem till min småstad och den situation som hade fått mig att fly? Nej knappast. Poängen med den här berättelsen är givetvis inte att likställa min situation med den som upplevs av de som flyr från krig, hunger och förtryck. Poängen är att visa att även om den kris man flyr ifrån i det stora hela kan ses som en petitess så kan den för individen själv ändå vara klart värre än att behöva jobba några timmar mer för lite mindre pengar. Huruvida arbetsvillkoren är okej bör alltid sättas i relation till vilka andra alternativ den enskilda människan har. Och ytterst är det ändå bara individen själv som kan avgöra vilket alternativ han eller hon föredrar.

Så till de ”farhågor” som finns om att invandringen till Sverige skulle öka med tusentals procent om vi öppnade upp för fri migration innan all krig och hunger i världen övervunnits, alla stater övergått till demokrati och vi tillsammans i vacker enighet kan öppna våra gränser. Farhågorna om att demokratin då kommer kollapsa och ”välfärden monteras ned”. Jag vill börja med att säga att en starkt ökad invandring i sig inte nödvändigtvis behöver leda till ett sämre samhälle. Ekonomin är inte statisk och plats finns det utan tvekan. Det viktiga är insikten om att de system som finns på plats idag ju knappast är dem som allra bäst kan möta de utmaningar vi står inför. Om vi skulle få en starkt ökad ström av människor som behöver etableringsstöd så får man helt enkelt se över de systemen. I nuläget anser jag dock att dessa ”farhågor” är grymt överdrivna. Varför fick vi aldrig den sociala turism som Göran Persson förutspådde eller varför har invandringen från Grekland ökat så marginellt trots de stora svårigheter befolkningen där vittnar om i dagsläget eller varför har den gigantiska somaliska anhöriginvandringen som det pratades om inte blivit verklighet?

Det är ju ändå så att de allra flesta människor som tvingas fly har en önskan om att kunna återvända. Vid krig flyr man därför främst till närområdet. De som flyr av ekonomiska skäl har oftast sinnesnärvaro nog att planera för den första tiden antingen genom sparkapital eller genom att stöd från kontakter. Att se alla migranter som offer med starkt behov av samhällsstöd är heller inte konstruktivt. De allra flesta är driftiga människor med stor kämpaglöd. Det man kan fundera lite över är dock den effekt sådana uttalanden och uppmålade skräckscenarion har dels på den del av befolkningen som är oroade över att världen och Sverige förändras för snabbt, dels de människor som redan idag bor i Sverige och är en del av det ”skräckscenario” man målar upp. Jag tror inte att det bidrar till att minska motsättningar och bygga ett bättre samhälle.

Vissa menar att vi måste börja med att rätta till de utanförskapsproblem som finns i Sverige innan vi ens börjar diskutera nästa steg. Det tycker jag är ett underligt sätt att se på saken. Det ena utesluter inte det andra. De förändringar som måste till för att vi ska kunna uppnå äkta fri rörlighet är desamma som krävs för att minska dagens utanförskap. Många av dem som är emot fri migration, däribland Staffan, säger sig stå bakom dagens system med vad de kallar ”generösa” regler för invandring. Jag tror inte alla de som får avslag på sina asylansökningar eller Sveriges tusentals papperslösa skulle kalla systemet generöst.