Frivillig gemenskap

Den senaste tiden har jag funderat mycket kring ramar. När man diskuterar politik känns det ofta som att även de mest frisinnade människor har svårt att se förbi de strukturer och system som råkar finnas på plats idag. Själv är jag nästan besatt av att försöka föreställa mig hur jag egentligen skulle vilja att samhället såg ut om vi fick börja från noll. Det är den sortens politiska samtal som jag uppskattar allra mest, när man får vrida och vända på saker utan att riktigt behöva förhålla sig till verkligheten. Ibland kan jag önska att jag kände lika stort engagemang för mer vardagliga politiska sakfrågor, som badrumsstorleken på äldreboenden eller att bussarna ska gå på utsatt tid eller om det ska vara mer idrott i skolan. Men det är när jag får filosofera utan ramar som jag går igång på riktigt.

Häromkvällen hade jag ett samtal med en fin vän om tvånget att tillhöra en gemenskap. Eftersom världen är uppdelad i nationalstater har man ju ingen möjlighet att välja huruvida man vill vara med eller inte. Det man möjligen kan göra, om man haft turen att födas privilegierad, är att välja mellan olika nationalstater. Men man kan inte välja att helt stå utanför. Personligen älskar jag (just nu) gemenskap och vill verkligen inte alls stå utanför. Det är i mötet med andra jag mår som allra bäst och jag vill på alla sätt vara en människa som bryr mig om och stöttar andra. Det allra mesta, om inte allt, blir bättre när jag får göra det i någon form av gemenskap. Men grejen är att jag själv vill få välja vilka gemenskaper jag ska tillhöra och jag vill vara fri att byta när jag känner för det.

Är det något jag lärt mig i livet, både genom att själv gå igenom olika faser och genom att möta andra människor, så är det att folk är olika. Vi har olika preferenser, olika insikter, olika känslor, olika sätt att se på livet. Och det ändras konstant. För mig är det helt omöjligt att landa i någon annan slutsats än att varje människa själv i så stor utsträckning det bara är möjligt måste få välja sin egen väg. Jag kan inte på något sätt motivera vad som skulle ge mig rätt att bestämma över någon annans liv, oavsett om jag står själv eller om jag tillhör en majoritet. För vem är jag att påstå att jag vet bättre? Att det är mitt sätt att se på livet som är rätt? Att den fas jag för tillfället råkar befinna mig i är den bästa för alla och alltid?

I mitt idealsamhälle skulle allting handla om frivillig gemenskap. Den som ville skulle kunna gå ihop med andra människor, betala en avgift och gemensamt sköta grundläggande samhällsfunktioner medan den som inte alls ville vara med skulle få slippa. Personligen skulle jag gärna betala massor av det jag tjänar till en gemensam kassa om jag bara visste att det verkligen gick till sådant jag själv såg ett värde i, som att hjälpa den som ber om hjälp. Men jag vill inte alls tvinga någon annan att göra detsamma.

Jag upplever att människor ofta sätter likhetstecken mellan mindre statligt tvång och mindre gemenskap. Att inte vilja tvinga någon till någonting verkar automatiskt tolkas som att man inte skulle bry sig om andra, som att man är hård och kall och vill lämna folk till sitt eget öde. För mig är det jättekonstigt. Jag är snarare övertygad om att fler skulle engagera sig i sina gemenskaper om de var självvalda och inte påtvingade. Då tror jag att man skulle ta ett större ansvar för att göra det så bra som möjligt och om det inte skulle gå så skulle man byta. På så vis skulle den stelbenta byråkratin skäras ned till ett minimum och istället för att sätta våra medmänniskors väl och ve i händerna på en oinspirerad anställd kanske vi själva skulle lyfta blicken och se människorna omkring oss.

Det här kan jag fundera och samtala kring i timmar. Sedan kommer jag ut ur bubblan och blir påmind om att det inte finns någon resetknapp. Men förhoppningsvis är det ändå så att ett tydligt mål gör det lättare att i varje sakfråga se vilket beslut som innebär steg i rätt riktning.

Hatar Sverige företagare?

Förra helgen var jag uppe hos mina föräldrar i Orsa och ett samtal jag hade med min mamma fick mig att fundera lite. Hon berättade om hur hon, som småföretagare inom kultursektorn, blivit bemött av olika myndighetspersoner genom åren och hur hon ofta känt sig misstänkliggjord och motarbetad. Den attityd som verkar råda är att alla typer av företagare är onda kapitalister som försöker lura staten. Att det finns ett utbrett förakt mot bankdirektörer som plockar ut miljonbonusar och företagsledningar som ger sig själva allt högre lön är ju ingen nyhet. Men det jag inte tänkt så mycket på är hur det föraktet även smittar av sig på modiga entreprenörer och småföretagare som min mamma.

För ett tag sedan läste jag i någon bok en jämförelse mellan hur man i olika länder ser på eget företagande kopplat till status, alltså hur hög status man anser att det ger att starta och driva ett framgångsrikt företag. I andra länder låg det högt upp på listan medan det i Sverige låg väldigt långt ned. Kan det vara så att sossarnas och fackens långvariga kamp för arbetares rättigheter även fört med sig en misstro mot allt som har med företagande att göra? Och vad kan vi i så fall göra för att bryta denna djupt ohälsosamma samhällsanda?

Eller är det helt enkelt samma gamla vanliga Jante som är problemet? En person som tror på sig själv och kämpar hårt för att komma någonvart kan ju ses som att hen anser sig vara ”för mer” än andra. Redan i skolan lär vi oss att det absolut viktigaste är att se de som har det svårt och att vara ödmjuka. Väldigt fina egenskaper det där, men hur mycket lär vi oss att se upp till och respektera dem som faktiskt lyckas? De som kämpar på mot alla odds? Nu för tiden är det ju fullt möjligt att ta sig hela vägen dit man vill av egen kraft. Men vad händer med viljan att starta företag om man tidigt lär sig att det mest handlar om tur och lyckosamma omständigheter om man råkar lyckas? Och vad händer med drivkraften om man från tidig ålder upplever att företagare ses som skattesmitare och egoister i hårt arbete för att lura staten?

Företag startas eller drivs ju inte av sig själva utan det krävs att någon vågar satsa och kasta sig ut i osäkerheten. Ofta tar det lång tid innan ett nystartat företag bär sig och för vissa är det en ständig kamp att hålla det hela flytande. Framgångsrika företag har ytterst sällan blivit det av en slump och de som åstadkommit det hela borde hyllas som hjältar. För inte bara har de hittat något som människor efterfrågar och är beredda att betala för, många gånger kan de även erbjuda jobb till andra som inte är lika modiga eller drivna som de själva. Och det är ju det här som hela vårt samhälle bygger på, utan företag inga jobb.

På ytan kan det verka som att denna insikt redan finns. Politiker talar ständigt om företagens värde och konstant hör man hur kommunerna slåss om att ses som mest företagsvänliga. Men när jag hör mammas historier så undrar jag verkligen hur det ser ut under ytan. För visst kan en upplyst kommunledning utropa hur viktiga företagen är, men så länge det synsättet inte återspeglas i tjänstemäns och medmänniskors egna attityder så tjänar det nog inte mycket till. Idag krävs det inte bara att man har en bra idé, och en plan för hur man ska kunna förverkliga den, utan det krävs även att man är en person som orkar slåss mot fyrkantig byråkrati, omgivningens förakt (med tillhörande skadeglädje ifall man skulle misslyckas) och enskilda tjänstemäns misstänksamhet. Man kan ju verkligen undra hur många bra idéer som aldrig förverkligas på grund av denna företagarfientlighet.