Människorna bakom Arbetsförmedlingen

Idag har verkligheten gett mig en rejäl påminnelse om att man som politiker, men framför allt medmänniska, behöver tänka till lite extra kring hur man uttrycker sig om saker och ting. Jag har för vana att gnälla en hel del på Arbetsförmedlingen. Och det är ju inte så konstigt med tanke på att det är där en väldigt stor del av ansvaret ligger för att leda nyanlända rätt. Något som i dagsläget fungerar riktigt dåligt. Saken är ju bara den att det är så lätt att slänga ordet Arbetsförmedlingen omkring sig i hårda ordalag och då samtidigt glömma bort att det såklart bakom ordet döljer sig en mängd hårt arbetande människor som varje dag gör sitt allra yttersta för att göra ett bra jobb. Människor som kämpat hårt för att försöka förändra strukturer, system och arbetssätt. Människor som i många år bett om extra resurser, extra tid, flexiblare regelverk, mindre pappersarbete, fler kollegor, andra lokaler och så vidare. Allt för att kunna göra sitt arbete bättre, för att kunna stötta de där personerna på andra sidan skrivbordet bättre. Det finns såklart en rad enskilda etableringshandläggare som går långt utanför sin yrkesroll för att täcka upp där systemen brister, för att hindra att människor faller igenom. Jag känner en enorm respekt för de här personerna. För hur mycket engagemang, vilja och kompetens man än har så är det givetvis enormt svårt att hinna göra ens det mest grundläggande när varje handläggare är ansvarig för uppemot 90 personer. Och det blir ju knappast lättare att orka när man från politiker får höra hur kass man är på sitt jobb. Att skilja det ena från det andra är inte alltid lätt.

Idag har jag varit hos Arbetsförmedlingen på ett långt möte med två av cheferna på etableringsenheten. Och jag blev starkt påmind om att framöver vara lite mer ödmjuk i mina uttalanden.

Besök i Östergötland

Igår talade jag i Linköping inför en engagerad grupp. Idag började dagen med ett besök hos Studieförbundet Vuxenskolan i Valdemarsvik och en grupp asylsökande vårdakademiker som pluggar svenska där. SV kan inte söka något ekonomiskt stöd för verksamheten eftersom eleverna inte fått uppehållstillstånd och därmed inte heller något personnummer. Med ideella krafter kommer man långt, men väldigt mycket mer skulle kunna göras till en låg kostnad.

Därefter mötte vi upp den så kallade vandringsgruppen på hembygdsgården. Där berättade både kommunens samordnare, Svenska kyrkans anställda och flera ideellt engagerade om det fantastiska arbete man gör. Är det något jag lärt mig det senaste halvåret så är det att hela vårt mottagningssystem i dagsläget är totalt beroende av eldsjälar, som ofta hittar vägar att kringgå de trasiga systemen. En sak, bland många, som väckte frustration här var att Arbetsförmedlingen inte har lokala handläggare som jobbar med de nyanlända. Istället försöker man sköta alltihop från Norrköping.

Efter lunch åkte vi till just Norrköping för ett väldigt intressant besök på servicekontoret. I lite över hundra kommuner runt om i landet har man servicekontor som sköts gemensamt av Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. Norrköping är en av fyra kommuner som nu genomför ett pilotprojekt där även Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och kommunens personal finns på plats för att stötta nyanlända. Jag lärde mig en massa nya grejer och fick riktig förståelse för hur sjukt krångligt det är att folkbokföra sig i Sverige, söka bidrag och få hit sin familj bland mycket annat. Om man som jag aldrig egentligen behövt ha med de här myndigheterna att göra i någon särskild utsträckning så kan det vara lite svårt att förstå varför allt tar sådan tid. Nu förstår jag. Och jag tycker oändligt synd om alla som inte har turen att landa i en av de här pilotkommunerna. Samordning är ett torrt ord, men ack så nödvändigt att vi förbättrar den.