De som fastnat i missbruk förtjänar bättre

Vart tar förmågan att tänka kritiskt vägen när droger diskuteras? Sedan CUF i fredags biföll en motion om legalisering av cannabis har vi återigen fått en havererad debatt där det är klart vanligare med personangrepp och förminskande påhopp än motargument och fakta. Och det är så himla tråkigt. För de som lider mest av denna låga diskussionsnivå är inte CUF:arna som får höra ”Väx upp, lilla gubben!” eller vi vanliga tyckare som blir utmålade som hårda, kalla partyknarkare. Det är de som fastnat i ett missbruk som är de äkta förlorarna när det kritiska tänkandet ger vika för moralismen.

Otaliga gånger sedan jag blev ordförande för Stureplanscentern har jag fått höra att jag bör låta bli att diskutera två frågor – droger och sexarbete. Beröringsskräcken är enorm i just dessa två frågor, det kan liksom aldrig bli rätt. Människor verkar totalt ointresserade av att ifrågasätta sina egna ståndpunkter och ofta bygger argumentationen på diffusa känslor mer än något annat. Samtidigt är det dessa två frågor som jag får allra flest kommentarer kring eftersom det är frågor som vår avdelning tidigare tagit tydlig ställning i, och det ställningstagandet har folk uppenbarligen en hel del åsikter om. Själv tycker jag det är synd att fokus på dessa frågor tenderar att kasta skugga över andra viktiga frågor som vi vill lyfta. Men trots alla välvilliga varningar kan jag inte låta bli att åtminstone försöka berätta hur jag ser på det som diskuterats de senaste dagarna.

Det finns bruk och det finns missbruk. Lagligt drogbruk är t.ex. det många av oss sysslar med när vi tar ett par glas vin på balkongen en ljummen vårkväll eller medvetet bestämmer oss för att gå ut och supa oss fulla för att vi blivit dumpade eller haft en tråkig vecka på jobbet. Lagligt drogbruk är även den där ciggen som vissa tar för att lugna ned sig efter ett gräl med partnern eller helt enkelt för att det är gott. Olagligt drogbruk kan vara kompisgänget som sitter hemma i köket, filosoferar och delar en joint. Det kan vara någon som lindrar sin ryggvärk med hjälp av några bloss cannabis. Det kan vara paret som odlar hemma för att deras sexliv blir lite roligare när de rökt på. Här handlar det alltså fortfarande om människor med förnuftet i bestånd som av egen fri vilja, efter övervägningar av de för- och nackdelar som de anser relevanta, använder droger. Det är givetvis fullt legitimt att påstå att ingen vid sina sinnens fulla bruk kan vilja göra något som är så osunt för kroppen som att röka eller dricka alkohol, men med den logiken faller ju även sådant som godis, pizza, balett och ridning inom kategorin ”Saker som bör förbjudas”. Inte bara är de trevliga, de är även beroendeframkallande och hälsofarliga. Ibland väljer vi människor att ta risker för att vi tycker det positiva uppväger det negativa. Det är en del i att leva.

Drogmissbruk däremot är en annan sak. Den som är fast i ett missbruk är inte längre fri. Många av oss har i sin närhet personer som gått allt djupare in i missbruk som förvandlat kärleksfulla, roliga och intelligenta människor till sådana som ständigt ljuger, sällan minns vad man berättat, som är avtrubbade, trötta och deprimerade. Personer som i åratal lagt stora summor pengar på sitt missbruk, blivit lämnade av sina livspartners och konstant riskerar sina relationer till nära och kära när de tar sin drog. Inga ”interventions”, inga krav, inga tårfyllda vädjanden, inga ultimatum, inga morötter, inga konsekvenser får de här människorna ur sitt missbruk. Ofta är drogen laglig och heter alkohol. Vem tror att en kriminalisering av det här missbruket skulle hjälpa dem att bli sig själva igen? När de redan har straffat sig själva på alla tänkbara sätt, tror någon verkligen att hotet om ett fängelsestraff skulle lösa problemet? Det de behöver är absolut inte ytterligare en sak att känna oro och skam över. Dessutom skulle de utan tvekan se till att få tag i sin drog alldeles oavsett hur svårtillgänglig den var. Och den ångest som en gång ledde dem in i missbruket skulle krävt sin bedövning oavsett om den var laglig eller inte. Det som behövs är att de här personerna får styrka och insikt nog att söka hjälp, styrka nog att våga visa sig svaga. För alkoholmissbruk finns det hjälp och stöd att få för att hitta en väg tillbaka, ändå är motståndet stort hos den som missbrukar. Föreställ er då situationen för de som stämplas som brottslingar ifall de blir påkomna eller söker hjälp, som fallet är om man missbrukar en olaglig drog. Det synsättet bidrar till att den som en gång tagit steget ”över kanten” ofta ser det som omöjligt att gå tillbaka igen.

Det finns en hel del forskning kring droger och den som letar kan allt som oftast hitta någon studie som stödjer de mest aparta åsikter i frågan. Något som vi dock kan säga med stor säkerhet är att den politik som förts i Sverige på det här området inte har fungerat. Inte bara har den lett till att tusentals människor dött i onödan och bidragit till att den grova brottsligheten fått starkt fäste, den har dessutom genom sina nolltolerans-kampanjer i skolorna och i samhället dödat alla möjligheter till sansade samtal om lösningar. Oavsett om vi gillar det eller inte så är både lagliga och olagliga droger redan en del av vår verklighet. Det minsta vi kan göra för de mest utsatta är att resonera utifrån den verkligheten. Sanningen är ju att vi egentligen har samma mål, att så få människor som möjligt ska fastna i drogmissbruk. Skillnaden är bara att vissa lägger fram förslag på möjliga lösningar medan en överväldigande majoritet hellre vill blunda, hålla för öronen och skrika ”Knark är bajs!”.