Riksdagen har röstat igenom id-krav

Idag har vi i riksdagen debatterat och voterat om id-krav, alltså att giltiga id-handlingar ska krävas för att man ska få åka in i Sverige med tåg, båt eller buss. Något som enbart handlar om att göra det så svårt som möjligt för människor att söka skydd här. Sorgligt nog kommer nu kravet att införas 4 januari med stor majoritet. Från Centerpartiet var vi flera som gick upp i debatten och försökte, ur olika perspektiv, förklara varför det här är ett dåligt förslag. Här kan ni se och läsa mitt anförande:

 

Herr talman,

Zari och hennes familj kom till Sverige som flyktingar 1986. De flydde från Iran och regimen som hade jagat, fängslat och torterat Zaris man till oigenkännlighet. De tog sig ut ur Iran via smugglare, utan att veta vart de var på väg eller i vilket land de skulle hamna. Zari var gravid i femte månaden och med sig hade de den fyraåriga dottern. Smugglaren stal passen. Men nu arbetar Zari som lärare på en mottagningsenhet och båda barnen är läkare.

Fusun flydde till Sverige från Turkiet för 34 år sedan. Hon hade inga id-handlingar eftersom hon var efterlyst av den turkiska militärjuntan, som tidigare hade torterat henne. Därför kunde hon inte be om ett pass. Idag jobbar hon som verksamhetschef i en mellanstor kommun.

Ryad flydde från Irak efter att ha blivit fängslad och torterad. Först till Syrien, vidare mot Sverige via bland annat Ryssland och med båt från Lettland. Nu har han varit här i över tjugo år och driver eget företag. Han hade inget pass med sig när han kom.

Mehdis familj flydde från Afghanistan till Iran när han var fem år gammal. I Iran levde de fattigt och barnen fick aldrig några id-handlingar. Nu jobbar Mehdi på en förskola här i Stockholm och på fritiden hjälper han ensamkommande flyktingbarn.

Hassan och hans familj flydde från Syrien. Resten av familjen hade pass, men inte Hassan eftersom risken var stor att han skulle bli tvångsrekryterad till militären om han lämnade in en passansökan. Idag går Hassan i svensk skola precis som sina syskon.

Alireza från Afghanistan kom till Sverige för två år sedan. Han hade inga id-handlingar. Sedan dess har han lärt sig svenska, startat ensamkommandes förbund, arrangerat stora demonstrationer och är en aktiv debattör i flyktingfrågor.

Shivan är kurd från Syrien och han kom utan pass till Sverige förra hösten. Många kurder har haft problem med att få ut pass i Syrien. Nu har han precis fått uppehållstillstånd och jobbar sedan ett halvår tillbaka på ett snickeri.

Tre bröder 14, 9 och 4 år gamla. De är afghaner, men alla utom den äldsta är födda i exil i Iran. 14-åringen fick sluta skolan för något år sedan och börja arbeta, när pappan skadade sig på jobbet och inte kunde fortsätta. I somras gav sig familjen av mot Europa. Det blev skottlossning vid gränsen mellan Iran och Turkiet och föräldrarna sa åt barnen att springa utan att vända sig om. De tre bröderna tog sig vidare på egen hand och anlände till Sverige för några månader sedan. De har inga id-handlingar.

En nioåring från Syrien kom nyligen till Sverige med sin äldre bror. Föräldrarna är döda, men två äldre bröder bor här sedan tidigare. Nioåringen har inget id.

Mohammed från Eritrea som jobbar med IT.
Abir från Irak som jobbar som projektledare.
Anthony från Nigeria som jobbar på bilprovningen.
Sakina från Irak som jobbar med marknadsföring.

Fatma
Bahat
Sevda
Ismael
Najib
Miriam
Ahmed

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Ingen av dem hade giltiga id-handlingar när de sökte asyl. Men alla bedömdes de ha skyddsskäl. Det ansågs inte säkert för dem att återvända till sina ursprungsländer. Och därför fick de stanna här.

 Samma personer hade drabbats enormt hårt av det id-krav som vi nu debatterar och som en majoritet härinne anser är rätt och riktigt. När man gör det omöjligt att lagligt resa via tåg, buss eller båt så kommer det innebära att de personer som saknar giltiga id-handlingar istället hänvisas till farliga och olagliga vägar. Det kommer göda kriminella organisationer och leda till att människor gömmer sig under lastbilar för att ta sig över gränsen från Danmark till Sverige. Eller sätter sig i livsfarliga båtar över vattnet från Tyskland till Sverige. Eller vandrar över fjällen från Norge till Sverige.

 Om de tar sig så långt vill säga. Det som nu sker är ju snarare att land efter land längs flyktingarnas väg förändrar sina regler för att hålla människor ute. När övriga länder gör som Danmark redan har aviserat och följer det svenska exemplet så kommer de allra mest utsatta att helt förlora möjligheten att söka skydd. Redan nu ser vi hur länderna som gränsar till Syrien hittar på alla möjliga skäl till att inte låta människor ta sig ut ur det land som vi här i Sverige bedömer är en enda stor krigszon.

 Det här är vad som idag kommer att röstas igenom i det här rummet. Samma politiker som för bara någon månad sedan beklagade sig över att människor dog i Medelhavet väljer nu att sätta upp exakt samma livsfarliga hinder runt Sverige. Det är en skam och var och en som trycker på den där ja-knappen här idag är medskyldig.

Konferens i Rom

Under hösten har jag varit på olika internationella konferenser i Turkiet, Mexiko, Ungern och i Bryssel två gånger. För varje möte och varje samtal har jag blivit allt mer övertygad om att världen är på väg i en farlig riktning. Tyvärr har dagens sammankomst i Rom förstärkt den bilden. Det finns en konservativ grundsyn som verkar få allt större genomslag. Många kommentarer handlar om att olika kulturer bör hållas isär, att terrorismen är ett resultat av migration och att EU:s yttre gränser och gemensamma värderingar (vilka de nu är) måste skyddas, till vilket pris som helst. Visst finns det ljusglimtar, inte minst samtal med flera vettiga parlamentariker, men i det stora hela känns det tyvärr mörkt. Själv fokuserade jag i mitt tal på globaliseringen och dess, till stor del oundvikliga, konsekvenser. Och behovet av att anpassa systemen till den nya verkligheten. Plus behovet av att höja kunskapsnivån och sänka konfliktnivån.

11 dec

Vissa dagar orkar jag inte

Många frågar hur jag orkar. Det enkla svaret är att det gör jag inte. Idag fick jag i tårar gå ut från ett möte för att jag inte längre orkade. Jag orkade inte höra hur människor med skyddsskäl, som bedöms riskera döden i sina ursprungsländer, nu kommer tvångsutvisas. Jag orkade inte höra frågorna från en annan ledamot om hur man kan göra för att utvisa fler fattiga och ensamma barn trots att det saknas ett ordnat mottagande. Jag orkade inte höra hur de där fallen som brukar tas upp i media, de där extremt utsatta människorna som inte passar in i mallen, nu kommer bli av med sin enda möjlighet att få stanna. Jag orkade inte höra mer om regler, upphandlingar, bygglov, försäkringsbolag och annat som gör att Migrationsverket inte får göra mer, trots att man både kan och vill.

Och jag orkade inte höra kommunalrådet, i en av de kommuner som under många år gjort allra mest, berätta om sin ilska över att alla dem som aldrig tagit sitt ansvar nu tillåts avgöra att det är fullt i Sverige. Eller den höga företrädaren för en myndighet beskriva att hen nästan sagt upp sig efter regeringens pressträff, eftersom hen inte vill medverka till det som nu sker.

Men när jag hade gråtit en stund gick jag in igen. För det finns inget annat alternativ. Inte för mig, inte för kommunalrådet, inte för myndighetsföreträdaren. Att ge upp är inte ett alternativ. Och efter de senaste dagarnas inflöde av mail och kommentarer så känner jag mig som en pytteliten del av något stort. Det finns alldeles uppenbarligen enormt många fler som är beredda att kämpa.

Utvecklingen

Antalet människor som kommer med båt från Turkiet över till Grekland har återigen ökat efter att under några dagar minskat rejält, jämfört med när det var som flest. Här i Sverige har antalet asylsökande minskat, från ca 9000-10 000 i veckan till 6100 de senaste sju dagarna. Troliga orsaker är vinterkyla, brist på sovplatser, längre handläggningstider, skärpt gränsbevakning (inte minst på Balkan där enbart bevisade syrier, irakier och afghaner släpps förbi) och striktare asylregler i flera EU-länder.

En svår fråga är vad som kommer ske i Grekland nu när många tusentals blir fast där och fler fortsätter komma. Något annat som måste följas nära är hur både den grekiska och turkiska gränsbevakningen utvecklas utifrån den här situationen. Personligen är jag djupt oroad.

För den som är intresserad så finns det bra statistik hos IMO och Migrationsverket.

Vinklat i SVT Agenda

I kvällens SVT Agenda fick alltså Fridolin från MP och Svantesson från M gott om utrymme att förklara varför de anser att det är rätt och rimligt att göra det svårare för människor att söka skydd i Sverige. Vi i C gjorde vårt bästa för att få vara med och säga emot, men icke. Public service när det är som sämst.

Även Åkesson från SD skulle ha varit med, men hoppade av till redaktörens stora besvikelse. Allt för att regeringens extremt långtgående förslag skulle få framstå som så mjuka, snälla och humana som möjligt i jämförelse med de två partier som vill gå ännu längre.

En rätt ok intervju

Som jag uttryckt tidigare så känner jag ofta rätt stor frustration över vilka frågor journalister väljer att ställa. Häromdagen fick jag dock ett samtal från en riktigt vettig och påläst journalist på DN. Här är resultatet. Lite störigt dock att hen som satt rubriken valt att försöka få det att framstå som att vi och V gjort någon typ av gemensamt uttalande. Så typiskt. http://www.dn.se/nyheter/sverige/c-och-v-naivt-tro-att-eu-tar-ansvar-nar-vi-stanger/