Omtumlad

Den senaste tiden har varit väldigt intensiv och jag känner mig rätt sliten. Förra veckan inleddes med bråk och gråt och uppgivenhet, men avslutades med att jag blev kärleksbombad under vår partistämma i Falun. Det var en helt overklig upplevelse för mig att känna så starkt stöd för mitt arbete. Finns att läsa om här och här och här bland annat. Mitt inledningsanförande i debatten om migration och integration kan ni se här nedan.

Samtidigt pågår nu arbetet med att skriva fram budgetmotion och övriga riksdagsmotioner, som snart ska vara inne. Personligen har jag helt valt att fokusera på mina områden migration och integration. Förra året lämnade jag ju in en rad enskilda motioner om allt möjligt, men efter att ha sett hur behandlingen faktiskt går till så känns det mest som bortkastad tid och energi. Ytterst få, nästan inga, enskilda motioner går igenom och i övrigt handlar det mest om att försöka lura till sig media. De motioner jag skriver under i år om migration och integration står hela Centerpartiet bakom och det gör att det är betydligt större chans att delar av dem faktiskt blir verklighet. Det känns betydligt bättre.

Annars sitter jag nu och funderar på om jag verkligen kan vara ledig nästa vecka, som jag hade tänkt, eller om jag istället ska åka antingen till Serbien eller Grekland för att stötta de volontärorganisationer som är där och arbetar. Den stora frågan är inte vad jag vill utan hur mycket jag faktiskt orkar.

Mitt tal på dagens stora manifestation

Nyss talade jag inför tusentals människor här i Malmö på manifestationen Refugees Welcome. Det här är vad jag sa:

I förrgår stod jag på en strand i Turkiet. Solen lyste starkt, vattnet var klarblått och bara tre kilometer bort, på andra sidan, kunde man tydligt se de vita husen i de grekiska byarna. En bit bort låg turister och solade. I sanden vid mina fötter låg det en mockasko med blå skosnören. En stickad tröja med leopardkrage. En grå kofta. En blå tröja med skinndetaljer. En liten svart filt. Jag grät när jag stod där.

Strax innan hade vi varit i stadsdelen Basmane i kuststaden Izmir. Överallt på gator och torg satt det människor och väntade. Alla hade varsin ryggsäck och varsin sopsäck med flytväst i. Alla var på väg att riskera sina liv för drömmen om ett bättre liv i Europa. På bara några månader har antalet flyktingar i Izmir ökat från ungefär 100 000 till nästan 400 000. En plats i en överfull gummibåt kostar ungefär 15 000 kronor.

Som svensk skulle jag hur lätt som helst kunna köpa en billig biljett på någon av turistbåtarna som trafikerar sträckan. Men för de som allra bäst behöver det så är vägen stängd. Den här korta resan är livsfarlig för dem endast på grund av att den är förbjuden. Berättelserna är många om hur grekiska kustbevakningen bogserat båtar tillbaka in på turkiskt vatten, sänkt motorn, tagit årorna eller till och med skurit sönder gummibåtar. Majoriteten av flyktingarna kan inte simma. Att EU nu planerar att stärka gränsskyddet innebär ingenting annat än att vägen kommer bli ännu farligare. Det är en skam för oss alla att vi låter det här ske.

Senare samma dag satt jag med en syrisk kvinna som berättade om sin situation. Hennes familj har befunnit sig i Turkiet i 1,5 år. De bor i ett litet rum och har svårt att få ihop pengar till hyra och mat. Det har inte råd att låta de fyra barnen gå i skolan. När hon sa det här, om barnen, så bröt hon ihop i tårar. Medan hon grät förklarade hon att det enda hon vill är att få se sina barn leka och skratta igen. Som innan kriget. Hade hon haft pengar så skulle hon utan att tveka sätta sig på en av de där båtarna. För sina barns skull.

Förändringarna vi står inför är enorma. Det måste vi förstå. Det kommer inte räcka att vrida lite här och vrida lite där. Det behövs mycket, mycket mer. Min utgångspunkt i alltihop är att det inte går att stoppa människor från att fly. Har man den utgångspunkten så blir det meningslöst att diskutera om det är bra eller dåligt att människor kommer hit. Fokus nu måste nämligen flyttas till att diskutera hur vi kan se till att den här förändringen sker på allra bästa sätt. Jag är så enormt glad att se alla människor som nu har rest sig ur sina soffor och börjat agera. Det är helt fantastiskt. Men det räcker inte. Även vi politiker måste göra vår del. Inte minst för att människor tryggt och lagligt ska kunna ta sig ut ur hopplöshet. För min del lovar jag att göra allt jag kan och jag känner mig så enormt stärkt av att se er alla här.

Tack!

Två grejer att fundera över

Jag ser att många nu delar Joakim Lamottes artikel som ifrågasätter varför det är så hög andel män bland de asylsökande. En anledning är att många av kvinnorna väntar i flyktingläger eller i billiga boenden i Turkiet på att kunna komma efter som anhöriginvandrare. De flesta familjer har bara råd att betala resan för en person och då är det säkrast för mannen att åka. Även om man har pengar är det många som tycker det är säkrare för kvinnor och barn att inte sätta sig i båtarna. Det här är en viktig anledning till att vi behöver införa humanitära visum för anhöriga, så att de snabbare kan resa lagligt hit.

En annan sak. Tydligen diskuterar nu folk huruvida Alans pappa var människosmugglare eftersom en kvinna uppgett att han körde båten. Jag vet såklart inte hur det ligger till, men två saker som kan vara bra att fundera på.

Det vanligaste nu är att smugglarna fyller relativt billiga gummibåtar med folk och låter någon av flyktingarna köra. Så de inte själva riskerar att åka fast. Skulle flyktingen erkänna att hen kört kan hen straffas för människosmuggling.

Skulle verkligen en människosmugglare som kör fram och tillbaka ta med sig sin fru och sina tre barn?

Medskick

På väg till flygplatsen åker jag förbi flera parker fulla med väntande flyktingar. Några medskick från eldsjälarna som jobbar på flyktingcentret är:

1. Skicka inga pengar eller vapen till någon av grupperna involverade i konflikten i Syrien. Medla istället.
2. Om fler fick rätt att jobba i Turkiet skulle de flesta vilja stanna här. Då skulle man också ha råd att låta barnen gå i skolan, vilket är det allra viktigaste.
3. Sverige och övriga EU-länder bör fundera mer över skillnaden mellan migranter och flyktingar. Betydligt mer resurser och möjligheter till vidarebosättning borde gå till de mest ömmande fallen.
4. Även om förhållandena i Turkiet eller Syrien förbättras så kommer det vara en stor grupp som vill ta chansen i EU. Starkare gränsskydd kommer inte att hindra dem. Det här måste EU-länderna förbereda sig på.
5. EU bör kontrollera hur grekiska kustbevakningen sköter sig och se till att de genast slutar utsätta människor för stora risker med sina push backs.

Det finns väldigt mycket att smälta efter den här resan. Tack för att ni har följt mig!

Riktiga möten

Under eftermiddagen har jag lyssnat på berättelser från syriska flyktingar. De flesta jag mött här är rädda för att vara med på bild och vill inte att jag skriver ut deras namn. De två kvinnorna på bilden tillhör den turkmeniska minoriteten.

Kvinnan till vänster gifte sig som 16-åring och har nu fyra små barn. Den äldsta är nio år. Hennes man är skomakare och hade en egen affär i Aleppo. Idag tar han enkla dagsjobb på fälten, när han hittar något. Det räcker precis till att betala för ett litet rum och mat. Det räcker inte till skolmaterial och skolskjuts för barnen, så de kan inte gå i skolan. De har varit i Turkiet i 1,5 år nu.

Flera gånger under vårt långa samtal bröt hon ihop i tårar. Varje gång hon pratade om sina barn och när jag frågade om de skulle återvända till Aleppo ifall kriget tog slut imorgon. Hon sa att det enda hon önskar av sitt liv är att få leva som hon gjorde innan kriget, se sina barn gå i skolan och leka, slippa vara rädd. Om hon hade minsta chans så skulle hon utan att tveka riskera sitt liv för att ta sig in i EU, men hennes familj kan inte spara ihop pengarna till resan.

Det hon visste om Sverige var att människor där är vänliga mot flyktingar. Det hade hon hört av flera som kommit fram. Att man inte blir illa behandlad.

Den här dagen och de här mötena har förändrat mitt liv. Jag kan inte sätta ord på de känslor som kommit upp när jag sett en medmänniska i ögonen samtidigt som hon satt ord på sin totala hopplöshet. Hennes tårar och mina tårar har blandats och jag kommer aldrig någonsin glömma hennes eller de andras berättelser.

Izmir

Mycket ny kunskap

Igår gick allt i ett. Förmiddagen ägnades åt att besöka en romsk community för att få ökad kunskap om deras utmaningar. Det finns någonstans mellan 0,5 och 5 miljoner romer i Turkiet och det är en utsatt grupp här precis som på de flesta ställen. Många av de vuxna tigger eller säljer blommor på gatorna, medan barnen lämnas att ta hand om sig själva. En hel del barn tigger också. De barn som trots allt går i skolan sätts ofta i särskolor och det är väldigt ovanligt att man läser vidare på universitet. Bostadsområdet var väldigt likt det område i Ankara som jag besökte häromdagen, där de syriska flyktingarna bodde. Husen var mer som skjul och det var mycket skräp. Men här var människorna välkomnande på ett annat sätt. Lite mindre misstänksamma. Det berodde säkert till stor del på att besöket var organiserat och att vi togs emot av ledare för de romska organisationerna i området.

 

Efter besöket åkte vi vidare till borgmästaren i den kommun i Istanbul dit romernas område hör. Han beskrev hur de gör vad de kan för att alla som bor i staden ska känna sig inkluderade. Bland annat jobbar man mycket med mångfald inom alla områden. Det gav rätt mycket hopp att lyssna på honom, samtidigt som hans bild av läget till viss del gick isär från den bild vi fått av romerna. Vi pratade även om de syriska flyktingarna och här blev det återigen tydligt att man inte kan lita på vad någon säger. När vi besökte myndigheterna som är ansvariga för flyktingfrågan så hävdade de att kommunerna får rejält med pengar för att kunna ge socialt stöd till flyktingar. Trots att de flesta befinner sig i just Istanbul så menade borgmästaren att det inte är kommunens ansvar utan statens, men att man ändå nyligen startat ett litet center för att hjälpa. Det mesta sköts dock av välgörenhetsorganisationer. Nu på morgonen när jag åkte till flygplatsen så låg det fortfarande fullt med folk i parkerna och sov.

 

På eftermiddagen träffade vi först en företrädare för en organisation som arbetar för flyktingarnas rättigheter. En oerhört insatt och vältalig man. Jag hade kunnat lyssna på honom hur länge som helst och jag bubblade verkligen av tusen frågor. Han menade bland annat att mörkertalet här i Turkiet är stort eftersom många flyktingar inte vill registrera sig. Han beskrev också hur flyktingar på pappret har rätt till vård, men hur det i praktiken fungerar ganska dåligt. Det som kanske blev allra tydligast var när han beskrev den enorma ökningen av människor som nu, efter några år i Turkiet, väljer att röra sig vidare. Fram till nyligen var det många som valde att vänta här för att man trodde att kriget i Syrien snart skulle vara slut. Men nu inser fler och fler att det inte går att vänta längre. Barnen måste få gå i skolan och de sparade pengarna är på väg att ta slut. Dessutom är många, inte minst kurder, rädda efter den senaste tidens utveckling här. Bara på några dagar har våldet mot kurder ökat avsevärt.

 

Vi fick även lyssna på en professor som beskrev hur en islamisering skett i den turkiska staten de senaste åren. Många exempel fanns. Något som gjorde mig illamående var att man förbjudit smärtstillande vid aborter för att få färre att göra abort. Dock menade professorn att det är enormt viktigt att man inte avbryter samarbetsprojekt och den process som pågår för att Turkiet en dag ska kunna gå med i EU. Han menade att den påverkar hela regionen positivt och att det just nu verkligen krävs att Turkiet inte ”tippar över”. Det man behöver ha klart för sig är att situationen härnere är extremt komplex. Det finns många aktörer och alla har olika lojaliteter. Jag hör nu fler och fler därhemma som tycker saker i stil med att Väst bara borde gå in och bomba bort IS, men det är väldigt mycket svårare än så. Det professorn också påpekade var att USA kommer ha väldigt svårt att göra något vettigt i regionen eftersom ilskan mot USA är stor även hos ”vanligt folk”. Han menade att EU är den allra viktigaste aktören och den han tror kommer kunna bidra till en lösning. Men att vi i så fall måste sluta bråka internt och inte låta debatten enbart handla om det fåtal flyktingar som tar sig över gränsen.

 

Jag stannar

Nu är det klart att jag kommer förlänga min vistelse här i Turkiet till söndag. Imorgon när övriga åker hem så åker jag till kuststaden Izmir, varifrån de allra flesta flyktingbåtar till Grekland utgår. Där kommer jag hjälpa till på det stora flyktingcenter som drivs av bland andra International Medical Corps och jag kommer följa med deras anställda och volontärer under arbetet, inte minst på stränderna. Jag utgår ifrån att det kommer bli väldigt tufft, men jag kan omöjligen åka härifrån just nu. Jag måste ta chansen att se med egna ögon och lyssna på dem som bestämt sig för att riskera sina liv. Jag är säker på att det är det absolut viktigaste just nu.

Allt förändras nu

Något som blivit extremt tydligt här i Turkiet är att kunskapsnivån kring de här frågorna måste höjas i Sverige om vi ska ha minsta chans att hantera det händelseförlopp som nu utvecklar sig. Den rörelse vi hittills sett är bara en pytteliten början. Häromveckan försökte jag i ett inlägg beskriva att min utgångspunkt är att det inte går att stoppa människor från att fly, oavsett skäl för flykten. Den uppfattningen har stärkts betydligt under den här resan. Låt mig ge er några exempel på de utmaningar som finns för den som vill hålla människor borta.

I mitt tidigare inlägg beskrev jag hur svårt det är att utvisa människor som saknar dokument/pass om deras misstänkta hemländer är ovilliga att samarbeta. Så är fallet med ett flertal länder. Vill man utvisa folk dit får man försöka släppa dem med fallskärm över landets territorium, men då passa sig för att få planet nedskjutet när man går in i deras luftrum. Så fort personer landar på marken kommer de med högsta trolighet straffas. Det här kan knappast ses som ett rimligt alternativ av någon vettigt funtad människa.

Den som förespråkar att båtar med flyktingar ska bogseras eller knuffas tillbaka dit de kom ifrån behöver förklara hur man ska få t.ex. Turkiet eller Libyen, där de flesta båtar kommer ifrån, att återta en mängd flyktingar som inte är medborgare i deras länder. Även här finns ett stort problem i att man inte hursomhelst kan gå in på ett annat lands territorium. Det gäller även vatten. I Turkiet, med ungefär 80 miljoner invånare, finns redan ungefär 2 miljoner flyktingar. Givetvis vill de att fler länder tar ett större ansvar. Att de då skulle ta tillbaka människor som redan gett sig av är rätt osannolikt.

Ett annat sätt att ta sig in i EU är med falska pass. Det här är det väldigt svårt att göra något åt. Dels säljs pass en masse. Enligt en person jag pratade med igår som jobbar på tyska ambassaden i Ankara så har ansökningarna från människor som säger sig ha tappat eller fått sitt pass stulet ökat enormt under sommaren. De allra flesta är män i 20-30-årsåldern. På den öppna marknaden ska man kunna få ca 1200 dollar för sitt pass. Som ni förstår hjälper det då föga att höja avgifterna för att få hämta ut ett nytt pass. Inte heller krav om att man först måste anmäla hos polisen har förändrat situationen. Men saken är den att man inte ens behöver anmäla att man blivit av med sitt pass. Det är även vanligt att medborgare i EU-länder lånar ut sina pass och skickar dem med någon som åker till Turkiet. När personerna, deras look alikes, väl anlänt i EU så lämnas passen tillbaka och ingen vet att de varit borta. Det här handlar inte heller bara om pengar. Många gör det av humanitära skäl, för att hjälpa nära och kära. Har man ett EU-pass så slipper man riskera livet.

Något som ibland påstås är att om vi bara gör situationen mer dräglig i flyktingläger eller i närområdet så skulle färre komma till EU. Det stämmer nog till viss del, under begränsad tid. Ju värre situationen är i närområdet, desto fler kommer vara desperata nog att riskera livet. Om vi ser på utvecklingen i exempelvis Libanon där inbördeskriget i princip redan är igång, så kommer den otryggheten såklart göra att fler försöker ta sig därifrån. Detsamma kan hända i Turkiet där säkerhetsläget just nu snabbt blir allt sämre. Samtidigt fylls det på med tusentals nya flyktingar varje dag och flyktingarna i sig bidrar till ännu mer spänningar i området. Så även om man skulle försöka göra tillvaron lite drägligare, så behöver människor kunna ta sig vidare.

Det man också måste komma ihåg är hur stora risker många människor faktiskt utsätter sig för av andra skäl än enbart flykt från krig och förtryck. Massor med människor världen runt rör nu på sig för att få bättre möjligheter till jobb och utbildning för sina barn. Det är en följd av att de har mycket mer information och lite mer pengar. Jag har till exempel vänner i Kenya som har både universitetsexamen, mat i magen och okej lägenheter att bo i. De är ändå beredda att gå väldigt långt för att utöka sina möjligheter till ett bättre liv. Det här måste man ha klart för sig. Det är alltså rätt osannolikt att människor snällt kommer sitta i flyktingläger år efter år efter år och vänta på att eventuellt någon dag kunna åka tillbaka till sitt söndertrasade land. Människor fungerar inte så. Även om de skulle ha både skolor, tält och tillräckligt med ris för att överleva.

Vi behöver ha beredskap för att väldigt många flyktingar och fattiga människor kommer att söka sig till EU och till Sverige under de närmaste åren. Och vi behöver prata betydligt mer om hur det ska gå till på bästa möjliga sätt.

Vem kan man lita på?

Den här dagen har vi hunnit med besök hos det departement och den myndighet som är ansvariga för flyktingfrågor. Det är väldigt svårt att veta vad man ska tro på. Debatten här är väldigt polariserad. Man ber om mer pengar för att kunna tillhandahålla vård, skola och mat. Bara 20 % av barnen går i skolan nu. Samtidigt åkte vi förbi det gigantiska nybyggda presidentpalatset som ska ha kostat overkliga belopp.

De mest utsatta flyktingarna är de ca 1,7 miljoner som inte bor i flyktingläger. Ca 300 000 bor där. Nu vill man bygga enklare läger på fält utanför storstäderna. På så vis kan man enklare få till skola för barnen. Det stöd man får är, förutom vård, mat från hjälporganisationer (som till viss del stöds av staten). Äldre, personer med funktionsnedsättning och ensamma barn får även hjälp med tak över huvudet.

Nu har vi dragningar av fyra olika ”kunniga” personer. Det alla här är ense om är att läget är extremt allvarligt, både humanitärt och säkerhetsmässigt. Och att vi i EU inte kommer kunna fortsätta ducka. Annars kommer ”den här elden bränna oss alla” som en person sa.