Debatt om integrationsmotioner

Igår hade jag min sista debatt i kammaren för det här riksdagsåret. Den handlade om de integrationsmotioner som lämnades in i höstas och fyra rapporter från Riksrevisionen om mottagande och etablering av nyanlända. Debatten finns att se här. Mitt anförande, på ett ungefär, kommer här:

Tack herr talman,

Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag står här. Jag skäms för att vi i Centerpartiet, utöver några motioner från enskilda ledamöter och den alliansgemensamma reservationen, bara har en enda punkt på listan över integrationsmotioner som vi debatterar idag. Och den punkten är dessutom väldigt luddigt uttryckt. Sanningen är att i höstas, när vi skrev fram och lämnade in de här motionerna, så hade vi ytterst lite politik på det här området. Vi hade prioriterat andra frågor och kanske inte riktigt hängt med i den utveckling som skett och de utmaningar som växt fram de senaste åren.

Men det har förändrats. Sedan i höstas har vi arbetat väldigt hårt för att kunna presentera förslag på lösningar. Utan att svika våra grundläggande värderingar om öppenhet mot omvärlden och en human migrationspolitik. Inte utifrån vad som ger bra rubriker i media. Inte utifrån vad som enklast lockar nya väljare. Inte utifrån en förenklad bild av verkligheten. Utan med fokus på konkreta förslag som faktiskt skulle göra skillnad. I januari presenterade vi en första rapport med 20 förslag för hur nyanlända snabbare ska kunna komma i jobb, hur vi ska få fram fler bostäder och hur vi kan ge kommunerna en ärlig chans att erbjuda ett bra mottagande. På vår stämma i höst ska vi utöver det fatta beslut om ett mer omfattande program med ännu fler förslag.

Ofta får jag höra saker i stil med ”Ja ja, när det gick så bra för SD i valet så fick ni minsann fart.” Men i grunden så handlar det ju inte om det. Det handlar om att det de senaste åren har kommit betydligt fler människor hit för att söka skydd. Och det sätter såklart press på våra migrations- och integrationssystem. 2010 när den senaste stora reformen av integrationspolitiken genomfördes så hade det året innan varit 24 194 personer som sökt asyl. Och det hade stadigt legat däromkring i flera år. Men sedan 2012 har vi sett en stark uppgång och förra året var det mer än tre gånger så många, 81 301 personer, som sökte asyl här. Det här är ingenting som Sverigedemokraterna har hittat på. De säger ju bara samma saker nu som de sa 2009. Det kommer för många. Och det får man väl tycka. Saken är bara den att med de ökande flyktingströmmarna i världen så är just det, hur många som kommer, väldigt svårt att påverka i någon större utsträckning. Inte ens Sverigedemokraterna säger ju något annat än att de vill skicka ut signaler som eventuellt ska göra att människor på flykt frivilligt väljer att åka någon annanstans. Vart de ska ta vägen är högst oklart. Med allra största sannolikhet så kommer det, oavsett vad man tycker om det, att komma väldigt många människor hit de närmsta åren. Och därför behöver vi alla lägga betydligt mer energi på att förstå oss på de utmaningar som finns och göra vad vi kan för att förbättra situationen.

Som ett led i vårt arbete med att ta fram nya förslag så har jag själv rest runt en hel del. Med mitt besök i Piteå förra veckan så är jag nu uppe i 48 kommuner och har då täckt in nästan alla regioner i Sverige. Jag har besökt asylboenden, HVB-hem för ensamkommande, språkcaféer, SFI-klasser, vuxenutbildningar, introduktionsverksamheter och väldigt många olika arbetsmarknadsprojekt. Jag har träffat flyktingsamordnare, kommunpolitiker, förvaltningschefer, ideellt engagerade, myndighetsföreträdare, intresseorganisationer, studieförbund, oroliga medborgare och väldigt många människor som själva kommit som asylsökande eller anhöriga.

Det som blivit allra tydligast under mina resor är att situationen ser olika ut i olika kommuner. Det som har lyfts mycket under senare tid är utmaningarna i de kommuner som tar ett väldigt stort ansvar. Dels de som har ett högt antal asylsökande på grund av att Migrationsverket upphandlat flera stora asylboenden just där, dels de som tar emot väldigt många som bosätter sig själva när de väl fått sitt uppehållstillstånd. Och det är bra att de får uppmärksamhet, för flera av de här kommunerna går verkligen på knäna. Problemet är bara att många kommit att tro att det är så det ser ut över hela Sverige. Något som det mer sällan talas om är de kommuner vars största utmaning är att folk flyttar därifrån, som jobbar med strategier för hur de ska kunna locka fler flyktingar att stanna. Eller alla de kommuner som har ett medellågt mottagande och vars ledande politiker knappt själva är medvetna om det. Ett jämnare mottagande måste till. Det är en av de allra viktigaste åtgärderna. Men det måste ske i samarbete med kommunerna. Att regeringen nu har valt att gå fram med lagförslag om att tvinga kommunerna att ta emot, utan att samtidigt se över den ekonomiska ersättningen och andra hinder som kommunerna flaggat för, riskerar istället att leda till ökade motsättningar.

Utöver mina resor så har jag även läst en himla massa utredningar och rapporter. Bland annat de fyra rapporter Riksrevisionen tagit fram och som vi diskuterar här idag. De rapporter som regeringen valt att avfärda med hänvisning till att man tillsatt ett antal nya utredningar. Utredningar som i flera fall ska pågå ett bra tag. Samtidigt som vi vet att situationen är akut på många håll. Med socialsekreterare som säger upp sig, enorm brist på SFI-lärare, extremt långa handläggningstider för asylsökande som sitter utan sysselsättning på trånga asylboenden, etableringshandläggare helt utan förutsättningar att klara sin uppgift, dålig samordning mellan olika aktörer, bostadsbrist, ensamkommande barn och ungdomar som far illa och starkt växande motsättningar mellan olika grupper. På regeringens hemsida kan man läsa om deras så kallade etableringspaket. Vissa saker är bra, som ökade resurser till civilsamhället och till Socialstyrelsen för snabbare validering. Men i övrigt är det mest tomma ord och fluffiga formuleringar. Jag har förståelse för att det kan ta lite tid att sätta sig in i ett såhär komplext område. Men om vi i Centerpartiet lyckades presentera en mängd konkreta förslag redan i januari så borde ju rimligen regeringen, med hundratals specialister på departementen till hands, kunna skaka fram mer än såhär.

Nu ska vi snart ha sommaruppehåll här i riksdagen och mitt Facebookflöde fylls just nu av glada vänner som visar upp sina trygga liv med vackra skolavslutningar, varma dagar på klippor, blommor, grillkvällar och spännande semesterresor. På asylboendet jag besökte i Långträsk i fredags märktes inget av det här. Där var folk livrädda. På riktigt livrädda. Över att skickas tillbaka. Över sina nära och kära. Samtidigt dör det fler än någonsin på sin väg in i Europa och någonstans runt en miljon människor sitter i Libyen och väntar på sin färd över Medelhavet. Vi vet att statistiken alltid går upp under sommaren. De allra flesta kommer att anlända till Sverige nu medan vi njuter som mest av livet. Jag vill därför ta chansen att be er, alla därute, att ta lite av den där tryggheten ni fått och göra vad ni kan för att fler ska få känna detsamma. Besök något asylboende, bli språkvän, bjud in till den där grillkvällen eller säg åtminstone hej och le när du möter folk. Det kan göra betydligt större skillnad än de flesta förstår.

Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 4 och avslag på övriga motioner.