Debatt om integrationsmotioner

Igår hade jag min sista debatt i kammaren för det här riksdagsåret. Den handlade om de integrationsmotioner som lämnades in i höstas och fyra rapporter från Riksrevisionen om mottagande och etablering av nyanlända. Debatten finns att se här. Mitt anförande, på ett ungefär, kommer här:

Tack herr talman,

Jag måste erkänna att jag skäms lite när jag står här. Jag skäms för att vi i Centerpartiet, utöver några motioner från enskilda ledamöter och den alliansgemensamma reservationen, bara har en enda punkt på listan över integrationsmotioner som vi debatterar idag. Och den punkten är dessutom väldigt luddigt uttryckt. Sanningen är att i höstas, när vi skrev fram och lämnade in de här motionerna, så hade vi ytterst lite politik på det här området. Vi hade prioriterat andra frågor och kanske inte riktigt hängt med i den utveckling som skett och de utmaningar som växt fram de senaste åren.

Men det har förändrats. Sedan i höstas har vi arbetat väldigt hårt för att kunna presentera förslag på lösningar. Utan att svika våra grundläggande värderingar om öppenhet mot omvärlden och en human migrationspolitik. Inte utifrån vad som ger bra rubriker i media. Inte utifrån vad som enklast lockar nya väljare. Inte utifrån en förenklad bild av verkligheten. Utan med fokus på konkreta förslag som faktiskt skulle göra skillnad. I januari presenterade vi en första rapport med 20 förslag för hur nyanlända snabbare ska kunna komma i jobb, hur vi ska få fram fler bostäder och hur vi kan ge kommunerna en ärlig chans att erbjuda ett bra mottagande. På vår stämma i höst ska vi utöver det fatta beslut om ett mer omfattande program med ännu fler förslag.

Ofta får jag höra saker i stil med ”Ja ja, när det gick så bra för SD i valet så fick ni minsann fart.” Men i grunden så handlar det ju inte om det. Det handlar om att det de senaste åren har kommit betydligt fler människor hit för att söka skydd. Och det sätter såklart press på våra migrations- och integrationssystem. 2010 när den senaste stora reformen av integrationspolitiken genomfördes så hade det året innan varit 24 194 personer som sökt asyl. Och det hade stadigt legat däromkring i flera år. Men sedan 2012 har vi sett en stark uppgång och förra året var det mer än tre gånger så många, 81 301 personer, som sökte asyl här. Det här är ingenting som Sverigedemokraterna har hittat på. De säger ju bara samma saker nu som de sa 2009. Det kommer för många. Och det får man väl tycka. Saken är bara den att med de ökande flyktingströmmarna i världen så är just det, hur många som kommer, väldigt svårt att påverka i någon större utsträckning. Inte ens Sverigedemokraterna säger ju något annat än att de vill skicka ut signaler som eventuellt ska göra att människor på flykt frivilligt väljer att åka någon annanstans. Vart de ska ta vägen är högst oklart. Med allra största sannolikhet så kommer det, oavsett vad man tycker om det, att komma väldigt många människor hit de närmsta åren. Och därför behöver vi alla lägga betydligt mer energi på att förstå oss på de utmaningar som finns och göra vad vi kan för att förbättra situationen.

Som ett led i vårt arbete med att ta fram nya förslag så har jag själv rest runt en hel del. Med mitt besök i Piteå förra veckan så är jag nu uppe i 48 kommuner och har då täckt in nästan alla regioner i Sverige. Jag har besökt asylboenden, HVB-hem för ensamkommande, språkcaféer, SFI-klasser, vuxenutbildningar, introduktionsverksamheter och väldigt många olika arbetsmarknadsprojekt. Jag har träffat flyktingsamordnare, kommunpolitiker, förvaltningschefer, ideellt engagerade, myndighetsföreträdare, intresseorganisationer, studieförbund, oroliga medborgare och väldigt många människor som själva kommit som asylsökande eller anhöriga.

Det som blivit allra tydligast under mina resor är att situationen ser olika ut i olika kommuner. Det som har lyfts mycket under senare tid är utmaningarna i de kommuner som tar ett väldigt stort ansvar. Dels de som har ett högt antal asylsökande på grund av att Migrationsverket upphandlat flera stora asylboenden just där, dels de som tar emot väldigt många som bosätter sig själva när de väl fått sitt uppehållstillstånd. Och det är bra att de får uppmärksamhet, för flera av de här kommunerna går verkligen på knäna. Problemet är bara att många kommit att tro att det är så det ser ut över hela Sverige. Något som det mer sällan talas om är de kommuner vars största utmaning är att folk flyttar därifrån, som jobbar med strategier för hur de ska kunna locka fler flyktingar att stanna. Eller alla de kommuner som har ett medellågt mottagande och vars ledande politiker knappt själva är medvetna om det. Ett jämnare mottagande måste till. Det är en av de allra viktigaste åtgärderna. Men det måste ske i samarbete med kommunerna. Att regeringen nu har valt att gå fram med lagförslag om att tvinga kommunerna att ta emot, utan att samtidigt se över den ekonomiska ersättningen och andra hinder som kommunerna flaggat för, riskerar istället att leda till ökade motsättningar.

Utöver mina resor så har jag även läst en himla massa utredningar och rapporter. Bland annat de fyra rapporter Riksrevisionen tagit fram och som vi diskuterar här idag. De rapporter som regeringen valt att avfärda med hänvisning till att man tillsatt ett antal nya utredningar. Utredningar som i flera fall ska pågå ett bra tag. Samtidigt som vi vet att situationen är akut på många håll. Med socialsekreterare som säger upp sig, enorm brist på SFI-lärare, extremt långa handläggningstider för asylsökande som sitter utan sysselsättning på trånga asylboenden, etableringshandläggare helt utan förutsättningar att klara sin uppgift, dålig samordning mellan olika aktörer, bostadsbrist, ensamkommande barn och ungdomar som far illa och starkt växande motsättningar mellan olika grupper. På regeringens hemsida kan man läsa om deras så kallade etableringspaket. Vissa saker är bra, som ökade resurser till civilsamhället och till Socialstyrelsen för snabbare validering. Men i övrigt är det mest tomma ord och fluffiga formuleringar. Jag har förståelse för att det kan ta lite tid att sätta sig in i ett såhär komplext område. Men om vi i Centerpartiet lyckades presentera en mängd konkreta förslag redan i januari så borde ju rimligen regeringen, med hundratals specialister på departementen till hands, kunna skaka fram mer än såhär.

Nu ska vi snart ha sommaruppehåll här i riksdagen och mitt Facebookflöde fylls just nu av glada vänner som visar upp sina trygga liv med vackra skolavslutningar, varma dagar på klippor, blommor, grillkvällar och spännande semesterresor. På asylboendet jag besökte i Långträsk i fredags märktes inget av det här. Där var folk livrädda. På riktigt livrädda. Över att skickas tillbaka. Över sina nära och kära. Samtidigt dör det fler än någonsin på sin väg in i Europa och någonstans runt en miljon människor sitter i Libyen och väntar på sin färd över Medelhavet. Vi vet att statistiken alltid går upp under sommaren. De allra flesta kommer att anlända till Sverige nu medan vi njuter som mest av livet. Jag vill därför ta chansen att be er, alla därute, att ta lite av den där tryggheten ni fått och göra vad ni kan för att fler ska få känna detsamma. Besök något asylboende, bli språkvän, bjud in till den där grillkvällen eller säg åtminstone hej och le när du möter folk. Det kan göra betydligt större skillnad än de flesta förstår.

Slutligen vill jag yrka bifall till reservation 4 och avslag på övriga motioner.

Du borde läsa detta svar

Jag råkade se ett inlägg som just nu sprids rätt rejält i sociala medier, det inleds ”DU BORDE LÄSA DETTA”. Jag hade gärna angett källa, men har tyvärr inte lyckats hitta ursprunget. Eftersom det är en ganska bra sammanställning av den typen av siffror och statistik som ofta förekommer i diskussioner om migration och integration så tänkte jag försöka göra bilden lite tydligare, gräva lite djupare. Som vanligt utgår jag ifrån att ni hojtar om ni hittar något som inte stämmer eller som behöver förtydligas ytterligare.

Vi tar det spridda inlägget bit för bit:

I Sverige finns nu ca 2.000.000 personer med invandrarbakgrund. Det är nästan en fjärdedel av vårt lands befolkning.

Statistiska centralbyrån för statistik över antal människor med utländsk bakgrund. Dit räknas de som är födda i ett annat land och inrikes födda med två föräldrar födda utomlands. För 2014 är antalet:

Utrikes födda: 1 603 551
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar: 488 655
Inrikes födda med en utrikes född förälder: 710 313
Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar: 6 944 836

Det är alltså helt korrekt att ungefär en fjärdedel av vårt lands befolkning är född utomlands eller har två föräldrar som är födda utomlands. Av de utrikes födda kommer ungefär hälften från Europa. De tjugo största födelseländerna för invånare i Sverige 2014 är:

Finland (158 488)
Irak (130 178)
Polen (81 697)
Iran (68 436)
Jugoslavien (67 892)
Syrien (67 671)
Somalia (57 906)
Bosnien och Hercegovina (57 289)
Tyskland (49 359)
Turkiet (46 146)
Danmark (42 374)
Norge (42 301)
Thailand (38 129)
Kina (28 699)
Afghanistan (28 443)
Chile (28 216)
Libanon (25 699)
Rumänien (24 666)
Storbritannien och Nordirland (24 399)
Indien (21 929)

 Om 25 år kommer svenskarna att vara en minoritet i Sverige. Det beror på att svenska kvinnor föder i genomsnitt endast 1,8 barn medan invandrade arabiska och afrikanska kvinnor föder i genomsnitt 6 – 10 barn i Sverige. Kvinnor från Afrika och Mellanöstern föder procentuellt fler barn i Sverige än i hemländerna (Statistiska Centralbyrån).

Det här stämmer inte riktigt – i själva verket får inrikes och utrikes födda ungefär lika många barn. Utrikes födda kvinnor har ett något högre fruktsamhetstal än inrikes födda, men det beror på att de har färre barn än inrikes födda när de kommer till Sverige. Kvinnor som invandrar till Sverige vid 30 års ålder har i genomsnitt 0,7 barn, medan inrikes födda kvinnor vid samma ålder i genomsnitt har 0,9 barn. De utrikes födda kvinnorna föder alltså något fler barn per år i Sverige, men på kortare tid.

För de som invandrar innan de får barn är skillnaden i princip obefintlig. SCB konstaterar: ”Perioden 2000–2011 var fruktsamhetstalet för utrikes födda som invandrade till Sverige innan de fyllt 17 år 1,76 barn per kvinna. För inrikes födda var fruktsamhetstalet 1,73 barn per kvinna.”

Om man räknar både barn innan och efter invandring har utrikes födda kvinnor i snitt 2,02 barn medan inrikes födda i snitt har 1,92 barn. Utrikes födda har alltså fler barn än inrikes födda, men skillnaden är mycket liten. Kvinnor födda i länder utanför Europa med låg HDI föder ännu något fler barn. De har i genomsnitt 2,6 barn, vilket alltså är mer än inrikes födda men mycket långt ifrån 6–10.

För att det skulle bli en majoritet på dessa 25 år skulle de utrikes födda behöva bli fler än de inrikes födda, alltså mer än 6 875 719. För det skulle det krävas en invandring på ungefär 211 000 personer varje år under en tjugofemårsperiod. Lite förenklat. 

På än längre sikt kommer Sverige kommer Sverige att bli ett land med muslimsk övervikt och då kommer också en anpassning att ske för att möta den muslimska majoritetens krav. I Malmö är redan nu människor med invandrarbakgrund över 50% av befolkningen. En stor andel är muslimer.  

Det finns väldigt lite som i dagsläget tyder på att Sverige skulle få en muslimsk majoritet. Ungefär en halv miljon människor i Sverige har sina rötter i länder med muslimsk majoritet. Det är en stor minoritet i Sverige, men ändå bara ungefär fem procent av befolkningen, och alla från dessa länder är givetvis inte muslimer. Utöver dessa finns det såklart personer från andra länder som är muslimer, men det är ändå inte på något vis i närheten av att bli en majoritet.

För Malmö är siffrorna för 2014:
Utrikes födda: 99 788
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar: 35 721
Inrikes födda med en utrikes född förälder: 26 539
Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar: 156 059

Personer med utländsk bakgrund motsvarar alltså 42,6 procent av befolkningen, vilket är en stor andel men mindre än 50 procent. Vi vet inte hur många som är muslimer eftersom det inte görs någon sådan registrering, men att det är en ”stor andel” är inte en orimlig gissning (det är ju ändå ett ganska relativt begrepp).

Det ska påpekas att den invandring vi haft från 60-talet fram till 90-talet i huvudsak bestod av mäniskor med kristen bakgrund och en vilja att assimilera sig i det svenska samhället. Det är en invandring som på många sätt bidragit till en positiv utveckling för Sverige.

Det här stämmer till största delen. (Att de ”i huvudsak hade en vilja att assimilera sig i det svenska samhället” är ett påstående som är knepigt att utreda närmare.) Man bör dock ha i åtanke att under 1990-talet när det kom stora flyktingströmmar från forna Jugoslavien så var väldigt många invandrare muslimer och samma kritiska toner om ovilja till integration m.m. som hörs idag hördes även då. Men merparten av den svenska invandringen innan 1990-talet var – utöver finnar – arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa.

Den invandring vi nu ser där cirka 95% är invandrare med muslimsk bakgrund, de flesta utan utbildning och en stor andel är analfabeter med andra värderingar än övriga befolkningen.

Bland de som invandrat under 2000-talet är lika stor andel högutbildade som bland jämnåriga inrikes födda. SCB konstaterar: ”När vi jämför inrikes och utrikes födda i åldern 25–44 år är andelen högutbildade nästan lika hög i båda grupperna. I den åldern är 32 procent av de inrikes födda högutbildade och motsvarande andel bland utrikes födda är 30 procent. Det är bland kvinnorna som andelen högutbildade är högre för de inrikes födda. I åldersgruppen 45–64 år är andelen högutbildade betydligt högre bland utrikes födda än bland inrikes födda, 27 respektive 19 procent. Totalt för åldersgruppen 25–64 år är andelen högutbildade större bland de utrikes födda som invandrat under 2000-talet än för de inrikes födda i samma ålder. Det förklaras till stor del av att andelen äldre är större bland de inrikes födda.”

Däremot är det en större spridning nedåt. Många fler utrikes födda än inrikes födda har bara förgymnasial utbildning, och färre har gymnasial. Bara 8 procent av de inrikes födda har förgymnasial utbildning medan 19 procent av de utrikes födda har det. 45 procent av de inrikes födda har gymnasial utbildning, medan 24 procent av de utrikes födda har det.

Man kan alltså säga att de invandrare som inte har en högre utbildning är lägre utbildade än de infödda som inte har en högre utbildning. Däremot är det lika många utrikes som inrikes födda som har en högre utbildning kortare än tre år (15 procent för båda grupperna) och som har en högre utbildning längre än tre år (32 procent för inrikes födda, 30 procent för utrikes födda).

Resultatet av detta ser vi bl a i Pisa undersökningarna som visar att skolresultaten med vikande kunskapsnivåer ökar för vart år som går.

De fallande utbildningsresultaten i bl.a. Pisa-rapporterna är en stor utmaning och har många bidragande orsaker. OECD konstaterar i sin rapport om det svenska utbildningssystemet att ”it is important to note that the increase in the share of immigrant students had only a small impact, and cannot explain the significant decline in Sweden’s overall results on PISA.” Om man jämför Sveriges resultat bara bland inrikes födda ser vi att även de ligger betydligt lägre än inrikes födda i t.ex. Finland – det är alltså inte bara utrikes födda som drar ned snittet.   Det är inte heller så att andelen utrikes födda sänker inrikes föddas resultat. Att utrikes födda skulle förklara Pisa-resultaten har alltså väldigt litet stöd.                                      

Förra året utvandrade 57 000 etniska svenskar med god utbildning och har som bekant ersatts med 116 000 invandrare i huvudsak utan utbildning.

2014 utvandrade 51 237 personer från Sverige. Det var något högre än 2013. Statistiken från 2013 visar att 60 % av de som utvandrade var utrikes födda som återutvandrade. Det finns ingen tydlig definition av vem som är ”etnisk svensk”, men man kan nog utgå ifrån att ytterligare några tusen av de utvandrade hade utländsk bakgrund. Huruvida de hade god utbildning framgår inte av statistiken.

2014 beviljades totalt 110 610 uppehållstillstånd, om man rensar bort förlängningar av tidigare tillstånd. Av dessa var 35 546 asylansökningar och 13 100 anhöriga till flyktingar (bred definition). Övriga var bl.a. arbetstagare, gäststuderande, adopterade osv. Det där om utbildningsnivå har vi ju redan gått igenom en gång, så jag skippar att upprepa det igen.

Löfven har tillsatte efter tillträdet som statsminister en arbetsgrupp med arbetsnamnet Integration och Invandring. Uppdraget för gruppen är att förbereda för en invandring på 400- till 500 000 under mandatperioden.

Den här uppgiften bygger troligtvis på en obekräftad artikel i Dagens industri om att regeringen har tillsatt en arbetsgrupp med namnet Mottagande och etablering, bestående av flera ansvariga statssekreterare. I artikeln anges att gruppen ska rusta Sverige för att ta emot 400 000 asylsökande under de kommande fem åren. Jag har inte sett gruppens direktiv, men med tanke på hur situationen i världen ser ut så är det inte helt osannolikt att uppemot 500 000 personer skulle invandra till Sverige under den här mandatperioden. Dock ska man ha klart för sig att de prognoser som tas fram på det här området hela tiden förändras beroende på en mängd faktorer. Migrationsverket räknade t.ex. i sin höstprognos med ca 95 000 asylsökande under 2015, men i den senaste prognosen ändrade man till ca 80 000. Framför allt p.g.a. vissa förändringar i Tyskland. Det är alltså väldigt svårt att beräkna hur många som ska komma.

Förra året kostade invandringen oss skattebetalare ca 250.000.000.000 kr (250 miljarder kr). (Jan Tullberg i boken Låsningen- en analys av svensk invandrarpolitik uppskattar kostnaden till ungefär 7% av BNP eller 250 miljarder kronor för år 2013).

Invandringens effekter på de svenska statsfinanserna är en svår fråga som debatterats flitigt, inte minst i forskarvärlden. Sverige har jämförelsevis heltäckande register men vi registrerar, av naturliga skäl, inte alla människors eventuella invandrarbakgrund och konsumtion av välfärdstjänster. Det är heller inte uppenbart hur kostnader som saknar tydlig koppling till det exakta antalet människor, som exempelvis för försvaret, ska behandlas när man försöker dela upp intäkter och utgifter på människor med och utan invandrarbakgrund. Alla beräkningar är således behäftade med relativt stor osäkerhet och beroende av vilka antaganden som görs.

I inlägget lyfts Jan Tullberg fram. Tullbergs beräkningar anses av många vara de absolut mest extrema. Den mest framträdande svenska forskaren på området, Jan Ekberg, riktar skarp kritik mot många av siffrorna i Låsningen för att vara orealistiska. (”Sammanfattningsvis: Tullbergs beräkningar framstår som alltför fantasifulla.”)

I OECD:s International Migration Outlook från 2013 undersöks kostnaderna för statens finanser. En av slutsatserna är att ” Beroende på vilka antaganden som görs och vilken metod som används varierar uppskattningar av de budgetmässiga konsekvenserna av invandring, men i de flesta länder tenderar påverkan att vara mycket små i termer av BNP och ligger i genomsnitt kring noll. Effekterna, vare sig positiva eller negativa, överstiger sällan 0,5 procent av BNP under ett givet år.”

Andra beräkningar har varit mer kritiska. Jan Ekberg har gjort ett antal studier, och menar att kostnaden motsvarar 1,5–2 % av BNP, alltså mellan ungefär 60 och 80 miljarder kronor.

I Löfvens budget för 2015 är cirka en fjärdedel av budgeten relaterad till kostnader för invandringen då samtliga kostnader räknats in.

Det är lite svårt att snabbt granska det här då det inte finns någon källa. Regeringens budgetproposition för 2015 omfattar utgifter på 886 miljarder kronor. En fjärdedel av detta innebär 222 miljarder kronor. De budgetposter i regeringens budget som direkt har bäring på invandring – utgiftsområde 8 migration och 13 integration – uppgår till 34 miljarder kronor, varav en relativt stor del finansieras genom avräkningar från biståndsbudgeten. Sedan tillkommer givetvis ytterligare direkta kostnader, men de är som sagt inte helt lätta att räkna ut. De initiala utgifterna är i många fall onödigt höga, och starkt ökande, men att de skulle uppgå till en fjärdedel av budgeten verkar orimligt.

Om man istället med invandring syftar på personer med utländsk bakgrund så klargjordes det ju redan i början att den gruppen utgör ca en fjärdedel av befolkningen. Att de då även står för en fjärdedel av budgeten är väl inte särskilt orimligt.

Varje arbetande svensk betalar ca två månadslöner i skatt varje år enbart för att finansiera asyl- och anhöriginvandringen.

Två medianlöner för en heltidsanställd i Sverige är cirka 58 500 kronor och det finns 2 825 000 heltidsanställda mellan 20 och 64 år. Om varje arbetande svensk betalade två månadslöner i skatt varje år skulle det bli totalt 165 miljarder kronor. Som vi sett ovan är det en orimlig uppskattning av kostnaderna. Och då har vi inte ens räknat med alla företagare, deltidsanställda eller personer under 20 eller över 64 som arbetar. Det är alltså en mycket kraftig överdrift. Man har här även valt att bortse från att en stor del av de förvärvsarbetande själva är personer med utländsk bakgrund.

Anhöriginvandrare som aldrig arbetat i Sverige har ofta mycket högre pension (äldreförsörjningsstöd) än svenskar som arbetat och betalt skatt i 45-50 år. En ensamstående invandrad pensionär kan få ut till 6.200 kr i månaden för bostadsrelaterade kostnader och utöver det 5.137 kr i månaden att leva på. Totalt kan anhöriginvandraren få ut 11.337 kr i månaden trots att han/hon inte bidragit med något i Sverige.

Påståendet om att invandrare får ”mycket högre pension” än inrikes födda stämmer inte. Pensionssystemet är uppbyggt av tre huvudsakliga delar: allmän pension, tjänstepension och privat pension. För personer som inte arbetat eller arbetat lite eller med låg lön finns garantipension, som är den lägsta standarden i den allmänna pensionen.

För att få full garantipension måste man ha bott i Sverige i 40 år. För att garantera en skälig lägsta levnadsstandard finns också äldreförsörjningsstöd med bostadstillägg. Det innebär att för vissa – mycket få – kan en nyanländ få lika mycket i pension som någon som arbetat med mycket låg lön. Att den nyanlända skulle få mer i pension stämmer dock inte. Och de allra flesta ”som arbetat och betalt skatt i 45–50 år” har så klart mycket högre pension än så.

Utöver det får invandaren ersättning för att lära sig svenska. Tidigare 12.000 kronor, från årsskiftet 6.000 kronor.

SFI-bonusen avskaffades sommaren 2014. Den infördes 2010 för att fler snabbare skulle lära sig svenska och på så vis snabbare kunna försörja sig själva. Regelverket var omfattande och innebar bl.a. att personer över 64 år inte var behöriga. Det gick alltså inte ens då att kombinera äldreförsörjningsstöd med SFI-bonus.

Enligt riksbankens sammanställning skickade invandrare tillbaka 18 000 000 000 kronor (18 miljarder) varav ett antal miljarder har gått till stöd för islamiska staten. D v s generösa bidrag i Sverige bidrar till IS verksamhet i Irak och Syrien.

Pengar som skickas till andra länder, remitteringar, är bland de bästa sätten som finns att minska fattigdom globalt. Men vi vet väldigt lite om hur det ser ut. Riksbankens statistik är från 2002, och dagens remitteringar vet vi varken vart de går eller hur stora de är. Det är inte omöjligt att pengar har gått till IS, men de främsta målen för remitteringar är familjer till fattiga. Det är alltså ett effektivt sätt att ge hjälp på plats.