En stark upplevelse

Häggen

Jag möttes av applåder när jag klev in i matsalen på asylboendet Häggen i Nybro. Ungefär sjuttio personer hade samlats för att få berätta om sina upplevelser. De hade skyltar i händerna.

I love all my teachers, I don’t want to leave.

Vi vill inte lämna våra vänner i Nybro.

The war in my country destroyed my school, now I have a school.

Vi är alla trötta från att resa.

I lost my city in the war, I don’t want to lose my city here.

Jag har väntat på mitt uppehållstillstånd i 300 dagar.

Det var inte vad jag hade förväntat mig. När vi häromdagen bokade in besöket var det visserligen utifrån att asylboendet skulle läggas ner och de asylsökande tvångsförflyttas. Men jag hade inte förstått att så många skulle komma och jag hade inte alls räknat med att det skulle vara såhär starka känslor. Person efter person berättade om sina upplevelser av flykten till Sverige, den långa väntan, oron för nära och kära, problemen längs vägen och hur de ändå hade funnit någon sorts trygghet i Nybro och hos varandra. Men hur man nu känner sig deprimerade, illa behandlade, oroliga och arga.

Asylboendet Häggen drivs i dagsläget av Attendo och många av människorna jag mötte har bott där i uppemot ett år. Det nuvarande avtalet med Migrationsverket löper ut 18 juni och i den senaste upphandlingsrundan fick Attendo besked om att de i underlaget missat något under punkten ”Underleverantörer” och att man därför inte gått vidare. Därför ska boendet stängas. Inte för att de som bor där vantrivs eller för att det är undermålig kvalitet eller för att det behövs färre boenden generellt. Istället är det så att två nya boenden i Nybro gick vidare. Men fint tänker man kanske då, i så fall borde ju de här människorna kunna flytta till de andra boendena så att de åtminstone får vara kvar i Nybro. Men icke. Migrationsverket måste nämligen tilldela entreprenörerna platser utifrån den ranking som avgörs i upphandlingen. Och boendena i Nybro ligger alltför långt ner på den listan. Det här är regler som Migrationsverket tyvärr bara har att följa och inte själva har hittat på, även om jag från andra håll hört många exempel på att man tolkat det hela lite mer flexibelt. Men alldeles oavsett så är det något som vi måste förändra. Det är totalt orimligt att människor drabbas såhär hårt av fyrkantiga och dåligt genomtänkta system.

Förutom själva flytten och att man vill vara kvar i Nybro så var man dock även väldigt upprörda över att man kände sig illa behandlade av Migrationsverket. Trots att flytten är nära förestående, vissa har redan förflyttats, så menar man att man inte fått någon information om när eller vart man ska flyttas. Vissa hade hört Kramfors, men det var inte klart. Häromdagen hade de ett möte inbokat med Migrationsverket för att diskutera saken, men ingen därifrån dök upp. Flera olika representanter, både för de asylsökande och för kommunen, har försökt få besked om varför och vad som händer nu men bara luddiga svar tillbaka. Den information man fått var via media.

Jag har stor respekt för att Migrationsverket har extremt hög belastning just nu och att enskilda anställda sliter hårt, men tyvärr är det inte första gången jag hör den här sortens berättelser. Människor behandlas respektlöst och flyttas hit och dit, utan förvarning eller information, med väldigt kort varsel. När de försöker behålla sin värdighet genom att säga ifrån så blir de betraktade som bråkstakar och ännu sämre behandlade. Det är verkligen inte ok. Självklart är det så att man i en såhär extrem situation behöver flytta människor ibland, men det minsta man då kan göra är att visa stor respekt för den svåra situation det innebär för de som tvingas flytta. För det är fortfarande människor det handlar om. Människor.

De senaste veckorna har jag haft många konversationer om att jag måste hitta sätt att hålla de enskilda fallen ifrån mig, att inte engagera mig så djupt, att inte känna så mycket. Och jag har nästan själv börjat tro att det är nödvändigt. För att jag ska orka. Men hur gör man det, rent konkret, när man kramar en liten flicka som gråter för att hon tvingas lämna sina klasskompisar och sina älskade lärare? Hur gör man det när en man försöker berätta om sin familj men mitt i en mening faller ihop över bordet hulkandes i gråt? Hur gör man det i ett rum där en efter en börjar gråta när de hör varandras berättelser? Hur gör man det när man ser hoppet tändas i människors ögon bara av att de för en gångs skull blir lyssnade på? Jag hoppas innerligt att den dag aldrig kommer när jag slutar bli starkt berörd av sådant här, för den dagen måste något på allvar ha gått sönder inuti.

Här kan man hör en direktsänd intervju som jag gjorde i P4 Kalmar direkt efter besöket: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6176733

OBS! En liten brasklapp här om att jag fortfarande väntar på mer info från Migrationsverket om det här. Det är alltid vanskligt att skriva om något när man inte hört alla sidor av saken, så jag kommer eventuellt få komplettera vissa delar av det här inlägget. Men det känns ändå viktigt att få dela med mig av dagens upplevelse.

Permanenta eller tillfälliga uppehållstillstånd

Nu har även M följt KD och FP i att föreslå en återgång till fler tillfälliga uppehållstillstånd, med lite olika utformning. Jag tycker inte det är så jättekonstigt. När jag i höstas på allvar förstod hur kritiskt läget är i många kommuner med stort mottagande, och när jag insåg hur oändligt djupa sprickorna i våra system är, så tänkte även jag att det kanske ändå kortsiktigt vore rimligt att förändra permanenta uppehållstillstånd (PUT) till tillfälliga (TUT). Så jag började gräva. Och det här är vad jag kom fram till.

När man för några år sedan bestämde sig för att förändra från TUT till PUT så gjorde man det för att man ville minska otryggheten hos människor som kommer hit och man ville signalera att Sverige behöver de här personerna. Man ville att människor som flytt, och ofta levt under hemska villkor under lång tid, snabbt skulle få besked om att de var välkomna att börja bygga sina liv här. Tanken var att den som slipper oroa sig, över huruvida man ska skickas tillbaka eller inte, tidigare kan lägga fokus på att komma in i samhället, lära sig svenska och hitta ett jobb. För mig känns det hela rätt logiskt. Inte minst nu när jag träffat så många människor i asylprocessen som med djup sorg i ögonen berättat om sin oro över att få avslag eller över hur det ska gå för anhöriga. I dagsläget tar det i stora drag ungefär ett år att få besked om ifall man får stanna och ytterligare ett år att få hit sin familj. Givetvis tar det betydligt längre tid om man tvingas överklaga. Det är inte bara en smärtsam och långdragen process för den asylsökande, processen innebär även stora ekonomiska kostnader för samhället. Att dra igång en ny sådan process var tredje år skulle givetvis öka kostnaderna ytterligare och dessutom förlänga handläggningstiderna än mer. I de allra flesta fall vet vi ju också, från länder som redan har TUT istället för PUT, att det sällan innebär att personer återvänder till sina hemländer. Istället omvandlas TUT till PUT efter ett visst antal år. Så var det även tidigare i Sverige. Har man till exempel sett bilder från vissa städer i Syrien, som totalt raserats, så förstår man hur osannolikt det är att människor på ett humant sätt i närtid ska kunna återvända dit i stor skala. Detsamma gäller de flesta ställen som flyktingar kommer ifrån.

Det finns egentligen två huvudsakliga skäl till att ändå, trots de negativa aspekterna, föreslå TUT. Det ena, som angetts av KD, FP och M, är att människors önskan om att få PUT kan användas som ett incitament för att de ska anstränga sig mer för att komma i jobb. Det andra handlar om att det eventuellt skulle innebära att något fler sökte sig till andra EU-länder istället för till Sverige.

Gällande den första delen måste man ställa sig frågan om det verkligen är bristande drivkrafter hos de nyanlända som är problemet. Min uppfattning, efter att ha satt mig in i och pratat med väldigt många kunniga människor om exakt det här, är att drivkrafterna att skaffa sig ett jobb är enormt stora hos de allra flesta. Ett jobb innebär att man slipper bo kvar på ett trångt, otryggt asylboende eller att man kan skaffa en större lägenhet. Det innebär att man kan betala av eventuella skulder och skicka mer pengar till familjen som är kvar i hemlandet. Det innebär att man kan ge sig själv och sina barn bättre förutsättningar. Men inte minst så innebär det att man kan behålla sin stolthet. I många kulturer ses det som väldigt skamligt att inte kunna försörja sig själv eller att vara beroende av staten. Det stora problemet är att våra system sätter så många hinder i vägen för människor att de efter ett tag börjar tappa orken att fortsätta kämpa. Även den väldokumenterade diskrimineringen spelar givetvis in. Det man därför främst bör lägga energin på är att förändra dessa två faktorer. Att ge människor ännu ett orosmoment i form av TUT är inte rätt väg. Om man även menar att man först vid PUT får möjlighet att återförenas med sin familj så är det rakt av kontraproduktivt. Det skulle med all sannolikhet leda till att högutbildade personer snabbt skulle ta vilket jobb som helst istället för att ta lite mer tid till att validera och komplettera sin kompetens för att kunna arbeta som exempelvis läkare. Det skulle även öka oron och den psykiska ohälsan monumentalt, vilket givetvis försvårar integrationen. Men värre är att det skulle göra att många, många fler barnfamiljer betalade människosmugglare för att riskera livet på båtar över Medelhavet. De allra flesta familjer till människor med skyddsskäl har också egna skyddsskäl. Att de passivt skulle sitta kvar i misär i många år och vänta på att eventuellt få komma efter är rätt osannolikt. Om man trots allt ändå menar att drivkrafterna att komma i jobb måste öka så finns det flera andra sätt, med klart färre negativa följder, än att ändra PUT till TUT. Det absolut enklaste vore ju såklart att förändra ersättningssystemen så att låga ersättningar blev ännu lägre. Så länge systemen är desamma och diskrimineringen fortgår så är nog tyvärr risken dock överhängande att det bara skulle leda till att fattiga människor blev ännu fattigare.

Så till den andra delen, att det skulle kunna leda till en jämnare fördelning inom EU. Det här argumentet tycker jag är betydligt rimligare och det var det jag själv funderade kring i höstas. För om vi genom att ändra till TUT kunde få fler att söka sig till exempelvis Norge, där mottagandet på många sätt är bra om inte till och med bättre än i Sverige, så skulle kanske de negativa effekterna av TUT ändå vägas upp. Det skulle ju dessutom i förlängningen kunna leda till att Sverige skulle kunna ta emot fler kvotflyktingar eller via andra lagliga vägar öka EU:s totala mottagande. Samtidigt som vi alltså tvingar andra att ta ett ökat ansvar. För visst är det så att människor i stor utsträckning väljer att söka asyl i just Sverige på grund av att man här får PUT. Även om det inte finns någon ordentlig forskning på området så är det inget snack om saken. Det är ju inte heller det minsta konstigt att det är så, med tanke på alla de positiva effekter det innebär för den enskilda personen att få PUT. Man slipper oroa sig för sin framtid, man får återförenas med sin familj, man kan snabbare bli medborgare, man kan resa mer fritt osv. Människor som kommer hit är i väldigt stor utsträckning pålästa och är väl medvetna om hur systemen ser ut i olika länder. Vi vet till exempel att när handläggningstiderna ökar här så väljer människor i högre grad länder med kortare handläggningstider. Det såg vi nu senast i Migrationsverkets nedräknade prognos för 2015. Det som skulle hända om vi ändrade till TUT är att människor skulle välja land utifrån andra faktorer. Viktigast skulle fortfarande vara att man vill till det land där man har kontakter, framför allt om det är släkt och vänner. Här skulle Sverige fortfarande hamna högt. Man skulle givetvis även väga in faktorer som hur väl man blir bemött, hur lätt det är att få stanna, villkor för anhöriginvandring, hur trygghetssystemen ser ut och så vidare. På alla dessa punkter ligger Sverige rätt bra till. Och jag skriver bra för det här är ju sådant vi ska vara stolta över, att Sverige anses vara ett bra land att bo i. Men säg då att det trots alla dessa faktorer skulle leda till att fler sökte sig till andra EU-länder. Tror ni verkligen att dessa länder, som ofta redan ansträngt sig för att så få som möjligt ska söka sig dit, glatt skulle välkomna den här ökningen? Det tror inte jag. Mer troligt är att de snabbt skulle hitta på nya sätt att styra om strömmarna genom att försämra mottagandet ytterligare. Och då skulle vi behöva välja om vi vill fortsätta den tävlingen om vem som kan behandla flyktingar sämst.

Min slutsats är således att nackdelarna med att ändra PUT till TUT är klart fler än fördelarna. Men jag anser framför allt att det är sorgligt hur mycket fokus den här frågan får. Alldeles för många som jag möter tror att det här skulle vara den där magiska lösningen som skulle fixa alla problem. Om vi bara gjorde den här lilla justeringen så skulle allt bli bra, för alla. Tyvärr är det ju inte i närheten av så enkelt och jag önskar att fler orkade ta sig tid att ordentligt sätta sig in i det här. För då kanske fokus äntligen kunde bli på sådana komplicerade, trista saker som till exempel hur vi på ett bra sätt ska få till en jämnare fördelning av mottagandet mellan Sveriges kommuner. Sådant önskar jag att fler skulle lägga sin begränsade tid och energi på. För alldeles oavsett så kommer det under flera år framöver att komma väldigt många flyktingar till det här landet och det kräver att vi snabbt fixar våra trasiga system. Annars kommer motsättningarna att öka och väldigt många människor kommer att fortsätta hamna i kläm.