En stark upplevelse

Häggen

Jag möttes av applåder när jag klev in i matsalen på asylboendet Häggen i Nybro. Ungefär sjuttio personer hade samlats för att få berätta om sina upplevelser. De hade skyltar i händerna.

I love all my teachers, I don’t want to leave.

Vi vill inte lämna våra vänner i Nybro.

The war in my country destroyed my school, now I have a school.

Vi är alla trötta från att resa.

I lost my city in the war, I don’t want to lose my city here.

Jag har väntat på mitt uppehållstillstånd i 300 dagar.

Det var inte vad jag hade förväntat mig. När vi häromdagen bokade in besöket var det visserligen utifrån att asylboendet skulle läggas ner och de asylsökande tvångsförflyttas. Men jag hade inte förstått att så många skulle komma och jag hade inte alls räknat med att det skulle vara såhär starka känslor. Person efter person berättade om sina upplevelser av flykten till Sverige, den långa väntan, oron för nära och kära, problemen längs vägen och hur de ändå hade funnit någon sorts trygghet i Nybro och hos varandra. Men hur man nu känner sig deprimerade, illa behandlade, oroliga och arga.

Asylboendet Häggen drivs i dagsläget av Attendo och många av människorna jag mötte har bott där i uppemot ett år. Det nuvarande avtalet med Migrationsverket löper ut 18 juni och i den senaste upphandlingsrundan fick Attendo besked om att de i underlaget missat något under punkten ”Underleverantörer” och att man därför inte gått vidare. Därför ska boendet stängas. Inte för att de som bor där vantrivs eller för att det är undermålig kvalitet eller för att det behövs färre boenden generellt. Istället är det så att två nya boenden i Nybro gick vidare. Men fint tänker man kanske då, i så fall borde ju de här människorna kunna flytta till de andra boendena så att de åtminstone får vara kvar i Nybro. Men icke. Migrationsverket måste nämligen tilldela entreprenörerna platser utifrån den ranking som avgörs i upphandlingen. Och boendena i Nybro ligger alltför långt ner på den listan. Det här är regler som Migrationsverket tyvärr bara har att följa och inte själva har hittat på, även om jag från andra håll hört många exempel på att man tolkat det hela lite mer flexibelt. Men alldeles oavsett så är det något som vi måste förändra. Det är totalt orimligt att människor drabbas såhär hårt av fyrkantiga och dåligt genomtänkta system.

Förutom själva flytten och att man vill vara kvar i Nybro så var man dock även väldigt upprörda över att man kände sig illa behandlade av Migrationsverket. Trots att flytten är nära förestående, vissa har redan förflyttats, så menar man att man inte fått någon information om när eller vart man ska flyttas. Vissa hade hört Kramfors, men det var inte klart. Häromdagen hade de ett möte inbokat med Migrationsverket för att diskutera saken, men ingen därifrån dök upp. Flera olika representanter, både för de asylsökande och för kommunen, har försökt få besked om varför och vad som händer nu men bara luddiga svar tillbaka. Den information man fått var via media.

Jag har stor respekt för att Migrationsverket har extremt hög belastning just nu och att enskilda anställda sliter hårt, men tyvärr är det inte första gången jag hör den här sortens berättelser. Människor behandlas respektlöst och flyttas hit och dit, utan förvarning eller information, med väldigt kort varsel. När de försöker behålla sin värdighet genom att säga ifrån så blir de betraktade som bråkstakar och ännu sämre behandlade. Det är verkligen inte ok. Självklart är det så att man i en såhär extrem situation behöver flytta människor ibland, men det minsta man då kan göra är att visa stor respekt för den svåra situation det innebär för de som tvingas flytta. För det är fortfarande människor det handlar om. Människor.

De senaste veckorna har jag haft många konversationer om att jag måste hitta sätt att hålla de enskilda fallen ifrån mig, att inte engagera mig så djupt, att inte känna så mycket. Och jag har nästan själv börjat tro att det är nödvändigt. För att jag ska orka. Men hur gör man det, rent konkret, när man kramar en liten flicka som gråter för att hon tvingas lämna sina klasskompisar och sina älskade lärare? Hur gör man det när en man försöker berätta om sin familj men mitt i en mening faller ihop över bordet hulkandes i gråt? Hur gör man det i ett rum där en efter en börjar gråta när de hör varandras berättelser? Hur gör man det när man ser hoppet tändas i människors ögon bara av att de för en gångs skull blir lyssnade på? Jag hoppas innerligt att den dag aldrig kommer när jag slutar bli starkt berörd av sådant här, för den dagen måste något på allvar ha gått sönder inuti.

Här kan man hör en direktsänd intervju som jag gjorde i P4 Kalmar direkt efter besöket: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=86&artikel=6176733

OBS! En liten brasklapp här om att jag fortfarande väntar på mer info från Migrationsverket om det här. Det är alltid vanskligt att skriva om något när man inte hört alla sidor av saken, så jag kommer eventuellt få komplettera vissa delar av det här inlägget. Men det känns ändå viktigt att få dela med mig av dagens upplevelse.