Extravalet inställt

Va? Lättad? Jag? Nej nej nej, ni har helt missuppfattat. Jag såg ju verkligen fram emot att sätta upp affischer med stelfrusna fingrar, prata om komplicerade frågor i enkelspårigt rubrikformat, diskutera vem eller vad eller hur som gynnar SD och i månader få djupdyka i frågan om vems fel alltihop var. Jag var så redo att återigen leva på kampanjgodis och sova med en bunt flygblad som kudde. Hur ska jag någonsin kunna gå vidare?!

En jobbig helg och en integrationsdebatt

Den här helgen har varit svart. Jag har ju beskrivit det där tidigare här på bloggen, hur jag ibland bara fastnar i meningslöshet och självförakt. Den här helgen var en sådan helg. I timmar har jag suttit i soffan och stirrat in i väggen (eller på mobilen). Allt bara stannade av. Jag avbokade allt jag hade tänkt göra och lyckades bara precis släpa mig iväg till affären för att köpa något att äta. Jag läste långa artiklar om nationalism, kriget i Syrien, nanorobotar och alldeles för många Facebooktrådar där folk spydde hat. Och jag skrev ett galet anförande om allt som är fel med världen och hur meningslöst det är att vi ens försöker göra något. Som tur var hade jag dock sinnesnärvaro nog att tidigt, tidigt i morse sätta mig och skriva ihop något aningen mer nyanserat att säga i dagens budgetdebatt om integration. Ibland är det tur att jag har något slags stark inbyggd självbevarelsedrift. Nästa gång får den dock gärna kicka in lite tidigare.

Här kan man se debatten.

Mitt anförande (på ett ungefär):

Tack herr talman,
Världen förändras just nu väldigt fort. Globaliseringen och digitaliseringen innebär att vi står mitt i en helt ny verklighet och det enda vi vet är att vi inte har en aning om hur ens den närmsta framtiden kommer se ut. Vi kan bara gissa. En sådan gissning, som väl ändå får sägas vara rätt välgrundad, är att väldigt många av de system vi har på plats idag kommer behöva förändras i grunden. Och det måste gå fort. För redan idag ser vi hur det nya fastnar i det gamla. Fantastiska saker som crowd funding, nätbaserade universitet, förarlösa bilar, digitala valutor, ja till och med något så simpelt som food trucks är alla fenomen som utmanar rådande system och därför motarbetas. Det här ställer såklart helt nya krav på politiken. Den som är van vid att det är politiken som styr utvecklingen kommer behöva inse att vi politiker nu har mindre makt än någonsin. Visst kan vi försvåra, fördyra och fördröja, men vi kommer inte kunna stoppa utvecklingen. Istället borde vi förenkla det hela genom att plocka bort så många hinder som möjligt. Och det gäller såklart även globaliseringen. Vi driver företag, pluggar, jobbar, kommunicerar och blir kära över de påhittade nationsgränserna. Snart är var femte person som bor i Sverige född utomlands och förra året flyttade fler än 50 000 personer härifrån för att bosätta sig någon annanstans. På samma sätt som vi tidigare flyttat mellan olika städer inom ett land flyttar vi nu mellan städer i olika länder.

Personligen tycker jag det är helt fantastiskt att få vara med om allt det här. Möjligheterna är oändliga. Tänk bara på allt som hänt de senaste tio åren och föreställ er vad vi har att vänta oss. Men det innebär också stora påfrestningar för väldigt många människor. Inte minst dem som av olika anledningar inte riktigt hängt med i utvecklingen. Och det gör mig rejält orolig. För om vi inte lyckas integrera de här människorna på ett bra sätt så kommer vi antagligen både få se ökad ohälsa och allt våldsammare reaktioner. Många kommer inte bara lugnt anpassa sig till de nya förutsättningarna, utan göra allt de kan för att kämpa emot utvecklingen och krampaktigt hålla fast vid sådant som får dem att känna sig trygga. Oavsett om det är fanatisk religionsutövning, någon luddig svenskhet eller förtryckande könsnormer som de tror är räddningen. Det här är en grupp som borde få betydligt större utrymme när vi diskuterar integration framöver.

Men idag är vi ju här för att prata om det utgiftsområde i budgeten som handlar om integrationen av utrikes födda. Och här finns det också saker att göra. Dels behöver vi motverka det långvariga utanförskapet som slår hårt mot många utrikes födda. Men det mest akuta på just det här utgiftsområdet är att snabbt se till att alla de människor som nu söker skydd i Sverige får en bra start. Att under lång tid sitta sysslolös på ett trångt asylboende är såklart förödande för en människas drivkrafter. Med ett ökande antal asylsökande så ökar nu även handläggningstiderna rejält. Vi måste därför ställa fler krav i upphandlingarna så att det blir lättare att läsa svenska och validera sina kunskaper under tiden som asylsökande. Men vi måste även se till att den som fått uppehållstillstånd snabbt får en kommunplacering och på så vis kan komma igång med att bygga sin vardag. Vi behöver stötta kommunerna så att de kan ta emot fler och det allra viktigaste här är att byggandet kommer igång på allvar. På kort sikt behöver vi göra det enklare att snabbt bygga små tillfälliga modullägenheter. På så vis kan ingen kommun längre skylla det låga mottagandet på bostadsbristen. Vi tar några steg i den här budgeten för att få igång byggandet och det är bra. Men det är inte tillräckligt.

Vi gör även en del justeringar som är tänkta att göra det lättare att lära sig svenska samtidigt som man gör praktik, jobbar eller startar företag. Så att människor så fort som möjligt ska komma ut på en arbetsplats istället för att stängas in i ett SFI-klassrum under alltför lång tid. Dessutom avsätter vi resurser för att korta handläggningstiderna för den som behöver få sin utbildning eller sin yrkeskunskap validerad. På vissa håll i landet fungerar det här redan ganska bra, men det finns alldeles för stora variationer.

Och så är det lite överlag. Det är stora variationer över landet i hur mottagandet av nyanlända ser ut. Här är det viktigt att samverkan mellan olika aktörer förstärks och att idéutbytet blir bättre. Det här kan låta som klyschor, men det är enormt viktigt. Just nu pågår till exempel ett framgångsrikt projekt i Jämtland med integrationskoordinatorer, anställda av kommunerna men finansierade av Arbetsförmedlingen. Det finns många andra exempel på bra projekt som behöver spridas och i vissa fall permanentas. Detsamma gäller de ideella krafterna som gör ett jättejobb. Utan dem skulle det aldrig gå och deras förutsättningar behöver vara så goda som möjligt. Jag skulle nog säga att det allra viktigaste just nu är att fler människor involverar sig i att välkomna alla nyanlända och öppna sina nätverk för dem. På så vis kan vi både motverka fördomar och hjälpa folk in på arbetsmarknaden.

Jag har en lång lista över små och stora förändringar som behöver göras. Våra trasiga system får inte stå i vägen för människors drivkrafter. Det behöver bli lättare att starta och driva företag och att anställa. Den som vill jobba ska aldrig hindras från att göra det. Men med en överbelastad Arbetsförmedling ser det tyvärr inte särskilt ljust ut. För någon vecka sedan var generaldirektören hos oss i utskottet och berättade att dem som jobbar med nyanlända nu är uppe i 60 sökande per förmedlare. Prognosen är att man snart når 90. När etableringsreformen genomfördes 2010 var det tänkt att vara 30. Det här skapar såklart problem. Inte bara för de jobbsökande, som inte får tillräckligt med stöd, utan även för alla hårt arbetande förmedlare som inte ges förutsättningar att göra ett bra jobb. Det visar sig också i att etableringsplanerna inte fylls med relevant och individanpassat innehåll. Här behövs det radikal förändring och där har vi ju fler förslag.

Men när vi pratar om integration så måste vi komma ihåg att det inte bara handlar om hur vi politiker bygger systemen. Det handlar också i allra högsta grad om attityder. Här behöver vi fundera mer på hur vi ska kunna stötta ute i kommunerna, inte minst på mindre ställen, så att man hinner med det som behöver göras för att lugna den oro som väcks när saker snabbt förändras.

Budgetdebatt om migration

Idag var det återigen debatt i kammaren. Finns att se här.

Mitt anförande:

Tack fru talman,
Häromdagen fick jag ett meddelande på Facebook från min kenyanska expojkvän. Han berättade att hans lilla företag i Nairobi inte gått så bra på senare tid och han frågade hur arbetsmarknaden ser ut i Sverige. Om det kanske vore värt att söka jobb här. Och såhär är det. Världen idag är inte densamma som den en gång var. Vi driver företag, pluggar, jobbar, kommunicerar och blir kära över de utritade statsgränserna. Globaliseringen och den fantastiska teknikutvecklingen har gjort att människor flyttar runt som aldrig förr. Folk runt om i världen har rätt bra koll och kan numera enkelt jämföra sina egna livsvillkor med andras. Det är mer regel än undantag att man har vänner eller släktingar som bor i andra länder. Och det är ofta hos dem man söker skydd när man tvingas fly.

Det senaste året har ungefär 3400 människor drunknat när de vattenvägen försökt ta sig in i EU. Och det är bara dem man hittat. Hur många som dör i tysthet ute på havet och aldrig hittas är omöjligt att säga. Många andra dör när de betalar människosmugglare stora summor för att i dagar sitta instängda i bensintankar, fastbundna under lastbilar eller instängda utan mat och vatten i fraktcontainers. Allt för att vi i EU bygger murar och taggtrådsstängsel och tar ifrån flyende människor möjligheten att komma hit på ett säkert och lagligt sätt. I Syrien mördar regimen sina egna medborgare. I Somalia, Afghanistan, Eritrea och många andra länder har förtrycket och stridigheterna pågått länge. Och ingen har nog missat Daesh, IS, vidrigheter. Såhär ser det ut i världen idag. Det här är verkligheten som vi behöver förhålla oss till. Varje samtal om migration måste börja där.

Här i Sverige pratar vi nu om att ungefär 95 000 människor beräknas söka asyl i Sverige under nästa år. Jämfört med andra EU-länder är det en hög siffra och även historiskt är det exceptionellt. Dessutom sitter det just nu fast ungefär 13 000 personer med uppehållstillstånd på asylboenden som väntar på en kommunplacering. Samtidigt fortsätter Migrationsverkets system att fyllas på med nästan 2000 personer i veckan. Man undersöker nu möjligheterna att placera människor i tält för att de alls ska ha någonstans att ta vägen. Det främsta hindret för att öka kommunplaceringarna är bristen på bostäder.

Att människor sitter fast på asylboenden trots att de fått uppehållstillstånd är också en viktig anledning till att det nu poppar upp nya asylboenden runt om i landet. Ofta med så kort varsel att det i princip är omöjligt att fixa mottagandet på ett bra sätt. Kommunerna har ansvar att fixa skolplatser till alla barn, landstingen ska fixa med hälsoundersökningar och i samarbete med ideella krafter behöver man hinna involvera grannarna i det som händer. Många kommuner har dessutom höga ambitioner när det kommer till att få ut folk i praktik och in i olika föreningar. Men även det kräver förberedelser. Det här är enorma utmaningar på många platser. Inte minst dem där det öppnats stora boenden mitt ute i skogen långt från närmsta samhälle. Och föreställ dig själv hur det måste kännas för den enskilda människan att i många, många månader sitta sysslolös på ett trångt asylboende. De allra flesta vill ju direkt få komma igång med språk och jobb, men det här är ett stort hinder.

Det finns väldigt mycket att säga om hur de här utmaningarna ska lösas. Både i det lilla och i det stora finns det saker som behöver rättas till. I den här budgeten tar vi några steg i rätt riktning. Vi föreslår flera förändringar som ska göra det enklare och billigare att bygga bostäder, driva företag och anställa. Vi tillför mer resurser för att korta handläggningstiderna för validering av kunskap och vi gör det lättare att individanpassa SFI. Men eftersom vi ska ha en debatt om integration på måndag så skulle jag nu vilja fokusera på de saker som hör hemma på just det här utgiftsområdet, migration.

Gällande svårigheterna att hitta boende till alla som söker asyl ger vi nu Migrationsverket möjlighet att driva anläggningsboenden i egen regi. Något som tidigare inte varit tillåtet. Det här är bra och kan förhoppningsvis leda till en bättre dialog med många kommuner och ideella organisationer. Men det behöver även följas av ökade krav i upphandlingarna på kvalitet och aktiviteter till de boende. Man ska inte behöva sitta sysslolös.

Vi tillsätter dessutom en utredning för att hitta sätt att öka mottagandet i kommunerna och på så vis få till en jämnare fördelning. Här är det väldigt viktigt att fokus blir på hur vi kan förändra systemen för att stötta kommunerna. För oss i Centerpartiet är ytterligare tvång inte ett alternativ. Det är även viktigt att kostnaderna ses över så att staten tar det ekonomiska ansvaret tills människor kommit i egen försörjning.

De här förändringarna är bra och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. Men i ärlighetens namn så är det inte i närheten av tillräckligt. Vi behöver snabbt göra mycket, mycket mer och jag är glad att det nu ändå känns som att fler och fler förstått det allvarliga läget. Men alldeles oavsett så kan vi politiker inte göra allt. För att det här ska gå, så behöver vi alla hjälpas åt att välkomna våra nya grannar. Och det måste gå. För alternativet är inte att folk lever lyckliga liv i sina hemländer. Förslagen om att radikalt minska invandringen och istället ”hjälpa på plats” är helt orealistiska i den situation vi befinner oss, av många olika anledningar. Vi kan inte stoppa globaliseringen och vi kan inte stoppa utvecklingen. Den är liksom redan här. Alternativet om vi inte välkomnar våra nya grannar är istället att motsättningarna ökar. Motsättningarna som redan idag gör att moskéer och synagogor attackeras, som gör att fattiga EU-migranter, poliser och meningsmotståndare utsätts för våld och som gör att otryggheten sprider sig. Jag vet med all säkerhet att det är en utveckling jag kommer göra allt jag kan för att motverka. Och frågan är ju vem man vill vara i det här. Vill man vara den som bara duckade? Den som satt hemma i soffan och gnällde? Den som eldade på hatet? Eller vill man vara en av dem som kavlade upp ärmarna och hjälpte till att lösa situationen?

 

Om integration i Nordegren & Epstein

Nordegren & Epstein i P1 kör just nu en serie där de olika partierna får berätta om sin integrationspolitik. Idag var det min tur. Väldigt trevligt att för en gångs skull få prata lite längre och slippa bli sönderklippt. Många gånger annars känns det som att journalisten mer använder sig av min röst för att föra fram sitt eget budskap. Men det här var roligt. Hoppas jag får vara med i liknande sammanhang fler gånger. Intervjun finns att lyssna på här.

Jag fick ett brev

De senaste månaderna har mitt liv nästan uteslutande cirkulerat kring frågor om migration och integration, och hur jag på bästa sätt ska kunna använda den plattform jag nu fått. Jag pratar om det med allt och alla. När jag träffat vänner har jag många gånger fått be om ursäkt för att mitt fokus just nu är någon annanstans. Jag drömmer om politik och vaknar ofta på nätterna med nya tankar i huvudet. Inte sällan är tankarna åtföljda av riktigt jobbig hjärtklappning. Alla möten jag har, allt jag läser, allt jag ser på tv, allt jag tänker på är kopplat till de här frågorna. Jag har inget känslomässigt filter som gör att jag kan hålla saker ifrån mig. Och det tär på mig. Jag tänker inte låtsas som något annat.

I veckan hade jag ett möte där vi pratade om min personliga säkerhet, så att både jag och Säpo är förberedda när de riktiga hoten väl börjar komma. För det lär de göra. Jag tänkte på hur säker min lägenhet egentligen är och på hur det kommer kännas om jag behöver ha personskydd och jag tänkte på dem jag älskar. Och jag funderade återigen på om det är värt det. Många gånger varje dag funderar jag på om det inte ändå är så att jag tagit mig vatten över huvudet. För vilken skillnad kan just jag egentligen göra för att stoppa den utveckling så många är så rädda för? Men mitt i hopplösheten dyker det alltid upp något som ger mig ny energi att kämpa vidare. Något som får mig att känna mig mindre ensam och mindre uppgiven. Något som får det svåra att kännas så himla mycket lättare. Just idag var detta något ett brev:

Hej Johanna!

Tack för ditt besök hos oss på XXXXskolan i XXXX. Helt plötsligt så blev Sveriges riksdag något annat för mina vuxenelever än kostymherrarna som vi sett i tidningar och på teve. När det nu i veckan blev aktuellt med omröstningen om budgeten kändes det nu verkligare i och med att eleverna träffat en riksdagsledamot. Mina elever var mycket intresserade.

Här kommer några brev från SFI-gruppen som du besökte för några veckor sedan. Eleverna har diskuterat och ville skriva och berätta för dig  hur det är att vara flykting eller invandrare i XXXX.

Jag önskar att de människor som är avogt inställda till invandrare skulle få chansen att lära känna de här människorna. De är så tacksamma för allt vi gör för dem och att de gratis får lära sig det svenska språket, men de känner sig också uppgivna när de märker hur svårt det är att få jobb. De vill inget hellre än att lära sig svenska, jobba och göra rätt för sig.

Jag som har förmånen att få arbeta med och lära känna dessa människor lär mig hela tiden nya saker. Världen har kommit till XXXX och det ser jag som oerhört positivt.

Du får gärna besöka oss igen eller höra av dig om du undrar över något.

Lycka till med ditt arbete!