Debatt om skyddsgrundsdirektivet

Idag debatterade vi i kammaren Genomförande av det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Mina inlägg finns att se här.

Mitt anförande:

Tack herr talman,

Jag vill börja med att säga att jag yrkar bifall till utskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer. Implementeringen av det här direktivet kommer förhoppningsvis förenkla livet för ett antal människor. Människor som ofta redan gått igenom tillräckligt stora svårigheter. Och det är bra. Men det här är bara en liten grej i förhållande till den storm som just nu samlar kraft runt om i våra kommuner. Och de personer som i och med det här direktivet får rätt till skydd måste också välkomnas in i samhället.

Just nu sitter ungefär 13 000 personer med uppehållstillstånd fast på asylboenden och väntar på en kommunplacering. Samtidigt fortsätter Migrationsverkets system att fyllas på med nästan 2000 personer i veckan. 2000 personer i veckan. Medarbetarna jobbar skift och flera menar att rättssäkerheten redan har gått förlorad. Man undersöker nu möjligheterna att placera människor i tält för att de alls ska ha någonstans att ta vägen. Under nästa år är målet att kunna träffa överenskommelser med kommunerna om ytterligare 15 000 platser för anvisning, utöver de 8000 som redan finns. Men som det ser ut just nu är det snarare så att platserna kan komma att minska. Integrationssamordnaren på länsstyrelsen i Sörmland anger till exempel att länet troligtvis kommer kunna erbjuda 80-90 platser nästa år. Sätt det i förhållande till Sörmlands tilldelade länstal på 926 platser och fundera på vad det innebär.

I förrgår fick jag ett mail från en partikollega i en medelstor kommun i Skåne. Han skrev att de inte klarar av att anpassa sina skolor tillräckligt snabbt för att ta emot alla de barn som nu kommer. Och han bad mig om hjälp att lösa situationen. Igår skrev en väns vän till mig på Facebook. Hon jobbar på socialtjänsten i Göteborg och beskrev problemen där. Förra helgen var jag uppe i Mora och Orsa och fick höra om deras utmaningar. I kommun efter kommun, oavsett om man har ett högt eller ett i jämförelse lågt mottagande, går nu politiker och tjänstemän ut och säger att man inte klarar mer. Att man utifrån de förutsättningar som finns inte har möjlighet att ta emot fler nyanlända. Systemen hinner inte med. Oavsett om det handlar om skolan, bostäderna, jobben eller de aktiviteter som är till för att de nyanlända ska känna sig välkomna.

Under helgen pratade jag med en vän hemifrån Dalarna. Han berättade hur rykten börjat sprida sig kring det asylboende som nyligen öppnat däruppe. Att barnen ska ha försökt stjäla en mans stavar när han var ute på sin morgonpromenad. Att en kvinna plockat äpplen i någons trädgård utan att be om lov. Att barn kastat stenar på bilar. Jag vet inte hur mycket sanning det finns i de här ryktena, men för alldeles för många verkar inte det längre spela någon roll. Och det här är bara några exempel på hur snacket går och den utvecklingen gör mig livrädd. Och i spåren av det här har den så kallade volymfrågan fått ny kraft, som om det ens är möjligt att stänga gränserna. Personligen kommer jag aldrig medverka till att fler utsatta människor ska jagas ut ur Sverige, men i ärlighetens namn så måste jag säga att det finns stunder när jag vacklar. Hur ska vi klara det här? Med våra sega system, våra fördummande debatter, vår rädsla för förändring och vår ovilja att på allvar väcka människors krismedvetenhet.

Men så tänker jag på farbrorn som jag träffade på en utbildning för flyktingguider häromveckan. Som med rörd röst berättade att han numera, efter tio år som flyktingguide, har tre somaliska barnbarn. Och jag tänker på Eva, som är nyanställd integrationschef i en kommun med stora svårigheter, och hennes ord om att det här inte är någonting alls mot hur det var att jobba för homosexuellas rättigheter i Uganda. Och jag tänker på de olika Facebookgrupper jag är med i där människor från hela Sverige på frivillig basis engagerar sig för att ge de som kommer en bra start. Och jag tänker på den där långa listan med politiska förslag som ligger på mitt skrivbord.

Jag står inte här för att be någon att öppna sitt hjärta. Jag kommer aldrig kräva att någon ska älska allt och alla. Det är helt ok att tycka att utvecklingen är läskig. Jag tycker också det är läskigt ibland. Men under nästa år kommer det att komma väldigt många människor hit, oavsett om man gillar det eller inte. Och många är redan här. Utifrån det så ber jag er att använda era hjärnor. Nästa gång ni sitter där med era vänner i ert fina hem, eller på någon restaurang med ett glas vin för 85 spänn framför er, och pratar om alla de utmaningar som jag precis har räknat upp och säger att ”Jomen alltså det är ju klart att det finns en gräns för hur många vi kan ta emot”. Då ber jag er att fundera på om den gränsen verkligen är nådd. Och jag ber er att fundera på vad ni själva kan göra för att välkomna människor in i samhället. Vad ni själva kan göra för att snabbt anpassa de politiska systemen, men också vad ni kan göra för att lära någon svenska, för att hjälpa någon att hitta ett jobb, för att ta reda på om rykten är sanna innan ni sprider dem vidare eller för att någon ska slippa gå i flipflops i vinter. Och jag ber er att fundera på vad som händer om vi inte gemensamt nu gör allt vi kan för att lösa situationen.

Tack!

Bör statens makt vid kärleksinvandring utökas?

De senaste dagarna har en diskussion pågått om huruvida försörjningskraven vid anhöriginvandring bör omfatta fler. Detta efter att Moderaterna lämnat in en riksdagsmotion på temat. Jag blev intervjuad av DN och Aktuellt för att berätta hur vi i Centerpartiet ställer oss och det jag sa verkar ha gjort en del personer, företrädesvis moderater och moderatnära, både förvirrade och arga. Så låt mig förtydliga.

För det första. När media rapporterar om något tar de givetvis bara med delar av det som sagts i en intervju. Själv försöker jag så gott det går gräva djupare innan jag hetsar upp mig, men där är vi ju alla olika. I intervjun med DN fick jag frågor om huruvida jag tyckte det var konstigt att Moderaterna lagt den här motionen och ifall det var ett sätt att närma sig SD. Jag svarade att det här är något Moderaterna har drivit tidigare och att jag inte tyckte det var särskilt konstigt. De citaten kom såklart inte med i artikeln. Det korta klipp som kom med i Aktuellt var svaret på den sista frågan jag fick, nämligen om jag tror att människor snabbare skulle komma i arbete av det här förslaget. Innan det hade jag även här påpekat att det inte är något nytt att Moderaterna driver frågan och att det skulle handla om en så liten grupp och att vi istället behöver lösa den akuta situationen vi står inför.

Och det är alltså min ingång i det här, att det är helt fel fokus att börja prata om hur vi ska få färre att komma hit. För även om vi skulle införa utökade försörjningskrav så skulle det bara minska antalet personer som söker sig hit med en liten, liten del. Alla de andra, och de som redan är här, kommer ändå behöva någonstans att bo och något sätt att försörja sig på. Det är det jag önskar att vi kunde diskutera.

Men det här vore ju ett sätt att minska de skenande kostnaderna, menar vissa. Låt oss därför ändå försöka reda ut vad det är vi pratar om. Enligt statistiken (som ärligt talat inte är helt lätt att förstå sig på) kom det ungefär 40 000 personer som anhöriginvandrare till Sverige förra året. I den gruppen ingår både familjer till flyktingar, familjer till svenska medborgare som t.ex. bott utomlands, adoptivbarn, ensamkommande flyktingbarn, familjer till arbetskraftsinvandrare/gästforskare/studenter och så den största gruppen som är kärleksinvandringen. Eftersom Moderaterna i sin motion skriver att det är viktigt att barns rätt att återförenas med sina föräldrar inte fördröjs, så utgår jag ifrån att barnfamiljerna fortsatt ska vara undantagna från försörjningskravet. Som jag förstått det i efterföljande diskussioner är det inte heller de etablerade relationerna man vill åt, utan det är framför allt den så kallade kärleksinvandringen.

Tittar man då återigen på statistiken från förra året så var det ungefär 15 000 personer som hörde till den gruppen. Hit räknas relationer som pågått kortare tid än två år. Det inbegriper alltså alla de som pluggar eller jobbar utomlands i ett år och blir kära i någon med annat medborgarskap och vill leva med den personen. Detsamma gäller om en svensk medborgare (eller någon med permanent uppehållstillstånd) blir kär i någon som är här under en begränsad period. De flesta förstår nog att kärlek kan vara nog så stark även om relationen pågått i mindre än två år. Det kan såklart även finnas barn med i bilden. Men jag tänker inte hyckla med att det även finns de som gifter sig med någon enkom för att personen ska få uppehållstillstånd i Sverige. Dock ska man veta att den process man får genomgå med Migrationsverket är nog så svår. Och man kan ju även fråga sig vilka omständigheter det är som gör att man så gärna vill komma till Sverige. Men redan idag finns ett system på plats för att försöka komma åt de här fallen.

Men tillbaka till kostnaderna. Av de 15 000 kärleksinvandrarna menar vissa att det är 30% som invandrar till någon som är helt beroende av ekonomiskt bistånd. Själv har jag inte lyckats hitta källan för det, men låt oss utgå ifrån att det är sant. Det handlar alltså om ca 5000 personer. När de flyttar till Sverige kan man utgå ifrån att det ekonomiska biståndet till det gemensamma hushållet i vissa fall höjs med några tusenlappar i månaden. Det är alltså den kostnaden vi pratar om. Ur en budget på många miljarder kronor. Hur de lite mer långsiktiga effekterna blir av att någon som saknar egen försörjning får närhet och kärlek finns det givetvis inte några siffror på. Oavsett om den person som ger kärleken är någon man träffat på semestern i Thailand (hur många det nu är av de med ekonomiskt bistånd som har råd att åka dit) eller någon man blivit kär i under sitt utbytesår i USA.

Men kan man då inte ändå tycka att det är rimligt att den som vill ta hit sin ”nya” kärlek också står för försörjningen istället för att det ska belasta de gemensamma välfärdssystemen. Jo, det kan jag i viss mån tycka. Men problemet då är att det med dagens system i praktiken innebär att Migrationsverket ska bedöma vad som är en rimlig levnadsstandard. För den lilla grupp som redan idag omfattas av försörjningskravet har det definierats som att man måste ha ett heltidsjobb, eller motsvarande, och att man måste ha minst två rum i sin lägenhet. Om den som kommer även har med sig ett barn så krävs tre rum. Det betyder alltså att det par som vill tränga ihop sig i en etta (rätt vanligt i våra storstäder) och äta nudlar inte har rätt att göra det. För mig vore ett rimligare krav i så fall att personen som kommer ska ha egen sjukförsäkring, vilket redan krävs i vissa andra fall, och inte kommer kunna få ekonomiskt bistånd under ett antal år. På så vis skulle friheten öka istället för att minska. Dock viktigt att det finns starkt skydd för den som t.ex. blir misshandlad av anknytningspersonen och behöver lämna relationen. (OBS Det här är min åsikt och inte något vi har tagit ställning till i Centerpartiet.)

Det viktiga att komma ihåg är dock att det här alltså inte alls är rätt fokus. Det handlar om en väldigt liten grupp och kommer inte på något sätt lösa de utmaningar som vi just nu står inför med ca 13 000 personer med uppehållstillstånd som sitter fast på asylboenden och 95 000 personer som beräknas söka asyl nästa år.

P.S. Jag skrev först en text med samma skarpa och raljanta ton som bl.a. Hanif Bali valt i sitt inlägg. Men eftersom jag aktivt under många år nu arbetat för att bli mer ödmjuk och försöka visa förståelse för andra människor så insåg jag mitt i skrivandet att det var mina allra fulaste sidor som visade trynet. Jag har därför valt att, så gott jag kunnat, redogöra för mina synpunkter på ett balanserat sätt. Jag vet inte om det lyckades, men det var åtminstone min intention. Det är även därför jag valt att inte bemöta påståenden om att man som liberal inte kan vara emot försörjningskrav. Den som vill lägga sin energi på att definiera ett begrepp får såklart göra det bäst hen vill, men för min del är det inte beteckningen som är det viktiga utan åsikterna. Och med tanke på vilka åsikter många människor nu förknippar med ordet liberal så börjar jag själv känna mig allt mer benägen att lämna ordet till sitt öde.

Det stora förtroendet

Häromdagen blev det klart att jag blir Centerpartiets nya talesperson för migrations- och integrationsfrågor. Det är ju precis vad jag kämpat för så jag är såklart både glad och enormt tacksam för förtroendet. Men samtidigt innebär det ett stort ansvar som jag innerligt hoppas att jag orkar bära. Det här politikområdet är inte lätt och just nu lär jag mig nya saker varenda dag. Samtidigt är frågorna många och specifika, både från allmänheten och från media. Jag har på bara några dagar pratat med SvD, DN, MT, Ekot två gånger och blivit inbokad för en längre intervju i P1.

Rollen som talesperson innebär att jag behöver, i någon mån, ha partiet bakom mig när jag uttalar mig i de här frågorna. Många saker har vi stämmobeslut på och då är det lätt. Framför allt eftersom de allra flesta stämmobesluten på det här området (kanske t.o.m. alla) ligger i linje med vad jag själv tycker. Men det finns också ett stort antal frågor där partiet inte riktigt tagit ställning. Och då blir det knepigare. När media ringer vill de ofta ha snabba svar. För mig brukar den ideologiska kompassen fungerar relativt bra, men jag behöver ju även i de lägena hinna få med mig partiledningen på tåget. Hittills har det funkat fint, men givetvis kommer det uppstå situationer där vi tycker olika och då får vi se vad som händer. För mig innebär den här rollen en fantastisk plattform för att göra faktisk skillnad och jag är till viss del beredd att kompromissa, men jag kommer inte att säga saker jag inte kan stå för.

Efter debatten i kammaren förra veckan har jag fått så mycket beröm att jag fortfarande studsar omkring bland rosa moln och tycker allt är jätteroligt. Jag funkar liksom så, det går upp och det går ner. Så på samma gång finns det en liten röst i mitt huvud som säger att vi får se hur hårt jag faller vid första motgången.

Jag överlevde debuten

Namnlös

Idag gjorde jag på väldigt skakiga ben mitt första framträdande i kammaren. Givetvis på temat integration. För den som är lagd åt det hållet så finns klippet att se på SVT ca 11.53 minuter in. Plus en del repliker på andra både före och efter. Just nu är jag mest glad över att jag vågade, men också väldigt berörd av alla fina kommentarer jag fått efteråt. Människor är i många avseenden ett vackert släkte.

Mitt anförande:

Tack herr talman,
”Det enda vi kan göra på det här asylboendet är att äta och sova. Det vill vi inte, vi vill arbeta.” Citatet kommer från en man som tillsammans med sin son bott i över ett år på ett av Migrationsverkets upphandlade korttidsboenden. Och så ser det ut runt om i Sverige. Flera tusen människor som beviljats permanent uppehållstillstånd sitter fast på asylboenden. Den här fördröjningen i systemet kostar stora summor, men föreställ dig framför allt hur det måste kännas för någon som gått igenom en lång asylprocess och äntligen fått besked om att man får stanna. Känslan av att kunna ta tag i sitt liv igen, validera sin utbildning, söka jobb, få återförenas med sin familj och bygga sin vardag. Att då inte veta var i landet man kommer hamna eller hur lång tid det kommer ta måste vara helt förödande.

Samtidigt har otaliga kommunpolitiker och en mängd andra aktörer den senaste tiden beskrivit hur krisartad situationen är i många kommuner. Inte minst i dem där det med kort varsel öppnats ett eller flera asylboenden. Att snabbt kunna ställa om samhällsservicen på små ställen är inte särskilt enkelt. Rekryteringar av personal tar tid. Och även ett engagerat civilsamhälle behöver hinna förbereda sig för att kunna hjälpa till på bästa sätt. Häromdagen pratade jag med en av mina partivänner som är verksam i en liten kommun och hon berättade att de går på knäna, att situationen är helt ohållbar.

Förra veckan kom Migrationsverket med ännu en uppräknad prognos. Antalet människor som är på flykt i världen har inte varit så stort sen Andra världskriget och nu tror man att ungefär 95 000 av dem kommer att söka asyl i Sverige under nästa år. Jag anser att vi ska fortsätta erbjuda en fristad för alla som behöver det. Men med ett ökande antal så måste vi hitta lösningar på de utmaningar det innebär. Från regeringens sida vill man se straffavgifter för de kommuner som inte tar sitt ansvar. Ett annat förslag är att tvinga alla kommuner att ta emot nyanlända. Och det här kan ju vid en första anblick låta både rimligt och rätt. Men frågan är ju vad som faktiskt händer om man väljer att köra över ett stort antal kommunpolitiker. Kommer de verkligen bara att finna sig i det och göra det bästa av situationen? Vad kommer hända i kommuner där invånarna redan idag tycker att politikerna i Stockholm har vänt dem ryggen?

Så vad ska man då göra? Om man t.ex. läser Riksrevisionens rapporter blir det tydligt att de system som finns på plats har en mängd brister, men där finns också förslag på hur de kan åtgärdas. Och det är ett första steg. Men de flesta kommuner som idag tar emot för få anger bristen på bostäder som det viktigaste skälet. Och det är ju klart, om folk ska flytta till kommunen så måste de ha någonstans att bo. Bostadsbristen är dessutom ett enormt hinder när det kommer till nyanländas möjligheter att försörja sig själva. Där jobben finns, finns det inga bostäder och där bostäderna finns så finns det inga jobb. På längre sikt skulle det hjälpa om regeringen genomförde de förändringar som alliansen föreslog i våras för att öka byggandet. Men kortsiktigt kanske det helt enkelt är så att vi måste tänka utanför våra fyrkantiga ramar. En lösning vore att snabbt sätta upp enklare tillfälliga bostäder i närheten av de städer där det finns bäst chans att få jobb. Givetvis kommer det även behövas förändringar på arbetsmarknaden. Men nästan viktigast av allt, för att det här ska gå så måste vi alla, var och en, ta ett större ansvar för att stötta och bjuda in människor i våra nätverk.

Diskussionen kring invandring landar alldeles för ofta i ett för eller emot. Är man för så tycker man allt är bra och är man emot så tycker man allt är dåligt. Det är verkligen dags för alla oss som vill fortsätta välkomna människor att också svara på hur vi vill möta de utmaningar som uppstår. För att fortsätta blunda är inte längre ett alternativ.

Mina riksdagsmotioner

Just nu pågår allmänna motionstiden, den period på riksdagsåret då vi som ledamöter kan lämna in våra egna förslag till riksdagen. Eftersom förfarandet är nytt för mig, men även för partiet i opposition, så har det inneburit en del förvirring. Det finns såklart hur mycket som helst man skulle kunna skriva om, men för mig har det ändå varit viktigt att det här första året försöka hålla mig till ämnen som jag brinner lite extra för. Eftersom motionerna ändå avslås i princip automatiskt så har jag valt att inte lägga alltför mycket kraft på långa texter. Det viktigaste är ju ändå att det finns något som visar vilka frågor jag tycker är viktiga. Om ett år kommer en ny chans, så det är dags att börja bunkra nya förslag. Här kommer en lista på mina motioner. Den som vill läsa dem i sin helhet kan gå in på min ledamotssida där de kommer att laddas upp så snart de lämnats in av den administrativa personalen.

Arbetskraftsinvandring (kommittémotion som skrivs under av mig som talesperson)
Säkra HBT-flyktingars rättigheter
Frontex Plus måste värna asylrätten
Jämställd migrationspolitik (med Rickard Nordin)
Grön integration på landsbygden (med Kristina Yngwe)
Synliggör skatterna
Avskaffa monarkin
Minskat antal riksdagsledamöter
Princip om skademinimering
Avskaffa danstillståndet
Filosofisamtal i skolan
Tillsätt en upphovsrättskommission (med Per Lodenius)
Förändrad roll för Systembolaget (med Johan Hedin)

Frågor som jag hade tänkt skriva om men som kom med i parti- eller kommittémotioner:
Oaktsamhet vid våldtäkt
Våld i nära relationer drabbar även män
Integration genom förändringar på bostads- och arbetsmarknaden
Förenklingar för företagare

Frågor som jag hade tänkt skriva om men helt enkelt inte mäktade med:
Psykisk ohälsa
Hedersrelaterat våld och förtryck
Hur ett icke jämställt samhälle drabbar män
Framtidens grundtrygghetssystem
Förbättrad sexualundervisning

Hmm…

Att snabbt gå upp i vikt, klämma in mig i ett par alldeles för små billiga jeans och sen äta stora mängder mat och rida sju timmar om dagen i en vecka är uppenbarligen inte det smartaste jag gjort.
Bak