Att välja bort

Nu har jag klarat av de första stapplande veckorna och jag är fortfarande väldigt förvirrad över det mesta. Jag försöker lista ut när jag förväntas vara på olika ställen och vad jag förväntas ha läst in mig på. Jag är ju ersättare i tre olika utskott, med möten på lite olika tider och platser (alltså dessa platser, jag blir så snurrig av att irra runt här i korridorerna) och med handlingar som skickas ut på olika sätt vid olika tidpunkter. Dessutom är det förmöten, möten med nätverk, möten med riksdagsgruppen, möten inför motionsskrivande osv. Sedan börjar det tjuta i högtalarna lite då och då för att kalla alla ledamöter till kammaren. Men varannan gång när jag kommer dit så är det bara jag och några enstaka förvirrade själar på plats. Tydligen lär man sig efterhand vilka punkter man behöver vara med på och vilka som är onödiga. Alltså inte helt lätt att förstå vad som pågår.

Men jag förstår verkligen varför folk inte går dit i onödan, för jäklar vad mycket annat det finns att göra. Det strömmar in grejer och jag har börjat förstå att jag helt enkelt inte kommer kunna hinna med allt som jag vill. Först är det ju alla handlingar kopplade till faktiska grejer vi ska besluta om. De är många och tunga och det tar tid om man som jag verkligen vill förstå vad det är man läser. Mycket bygger ju dessutom på att man har en förkunskap i ämnet, så en hel del tid går också åt till att googla och försöka läsa ikapp. Just nu skriver vi också våra motioner, både kommittémotioner och enskilda. Sen rasar det in mail gällande allt möjligt. Tidigare har jag satt en ära i att alltid svara folk som skriver, men där har jag insett att det bara är att ge upp. Så nu svarar jag i princip bara på de som riktar sig specifikt till mig, men bara de är rätt många kan jag säga. Det är frågor från arga gubbar (alltid gubbar) som läst något i media om mig och vill skälla, frågor från trevliga människor som undrar något, enkäter med tusen frågor från tusen olika organisationer, administrationsgrejer, introduktionsgrejer, interna partigrejer, förfrågningar om möten och inbjudningar. Alla dessa inbjudningar. Det är så himla många spännande evenemang som jag så gärna skulle vilja tacka ja till, men det går bara inte. För då skulle jag aldrig hinna göra något annat. Och det är frukostar och luncher och fika och middagar med alla möjliga olika ambassader, riksdagsnätverk (för jakt/båtar/Taiwan/kristna/hedersförtryck/bygdegårdar/vindkraftverk osv osv i all oändlighet), företag, ideella organisationer, fackförbund, tankesmedjor, utskott m.m. Det är ju helt otroligt vad mycket jox folk hittar på.

Jag är nyfiken av mig och vill egentligen helst sätta mig in ordentligt i varenda fråga. Men jag inser verkligen att det är helt omöjligt. Därför kommer jag tvingas fokusera på några områden och helt enkelt välja bort allt det andra. Det betyder att jag kommer behöva lita på mina partikollegors bedömningar i stor utsträckning och det känns riktigt läskigt. Men det måste bli så. Annars kommer jag drunkna här och det vill jag inte.

Skrivbord

Ensamhetens töcken

Lite då och då, oftare nuförtiden, kommer det dagar när allting bara känns grått och meningslöst. Dagar när jag bara vill fly, när jag bara vill låtsas som att jag inte finns. Dagar när alla tankar handlar om hur onödigt mitt liv är och när tårarna är omöjliga att få stopp på. Dagar när jag hatar mig själv och allt jag gör och allt jag är. Dagar när det känns som att jag är helt ensam i världen och som att det inte finns någonting alls som jag någonsin kommer kunna göra för att ändra på det. Den känslan förlamar både min hjärna och det som folk kallar hjärta. Oftast försöker jag bara ta mig igenom det genom att stänga av hjärnan på olika sätt. Det gjorde jag igår. Hela dagen satt jag bara där i soffan och glodde på film. Men idag behövde jag få en massa saker gjorda, jag behövde jobba, så jag tänkte att jag skulle bryta känslan genom att ta med datorn och sätta mig bland folk. Som om det skulle få mig att känna mig mindre ensam. Det har inte funkat. Efter många timmar på ett café är det fortfarande helt svart i huvudet. Jag vill bara att det ska gå över nu. Det brukar gå snabbare än såhär.

Vad är väl en bal på slottet?

Kungen

Så blev jag då, på nådigt uppdrag, inbjuden till slottet för divertissement och supé. Eftersom jag i samband med riksmötets öppnande förra veckan tyckte det var rätt jobbigt att behöva spela med i kungaspelet så började jag direkt fundera på huruvida jag skulle gå dit eller inte. Men efter några rundor fram och tillbaka och en del samtal med vettiga människor har jag nu bestämt mig för att tacka ja.

Jag tycker att monarkin ska avskaffas och är medlem i Republikanska föreningen. Det är ett principiellt ställningstagande som framför allt handlar om att jag inte tycker att ämbetet som statschef ska ärvas. Det är inte min viktigaste fråga, men något jag ändå vill vara tydlig med och som jag bland annat skrivit en riksdagsmotion om. Men det starka motstånd jag automatiskt kände inför att resa mig för kungen och inför det faktum att Kungssången förväntades sjungas av riksdagsledamöterna i kammaren handlade nog egentligen främst om mitt gamla vanliga problem med hierarkier. Jag har liksom aldrig riktigt lyckats klämma in mig i den typen av strukturer där människor behandlas olika beroende på titel. Om det inte tjänar något vettigt syfte så tycker jag bara det känns fånigt.

Hursomhelst fanns det rätt goda anledningar för mig att tacka nej utifrån det. Framför allt för att visa att jag, även när jag blir lockad med fina fester på slottet, står upp för mina principer. Problemet är bara det att jag lider av en obotlig nyfikenhet som konstant skriker i mina öron att man ska testa allt minst en gång för att veta vad man pratar om. Och att ju mer man upplever, desto mer förstår man. Så jag började tveka. Och sen påminde någon mig om att det absolut bästa sättet att knyta kontakter med andra riksdagsledamöter är vid just såna här tillfällen. Och det är ju de kontakterna som kommer ge mig störst möjlighet att påverka, med tanke på det parlamentariska läget. Och så skrev mamma att hon tyckte att jag skulle gå så att jag kunde komma hem och berätta för dem hur det var. Och dessutom har jag i många år nu gnällt över att jag aldrig får några chanser att ha långklänning på mig. Så det lutade allt mer mot att jag ändå skulle tacka ja.

Det som avgjorde saken var dock när min käre mentor här i riksdagen, Emil Källström, nyss påtalade att det fånigaste med allt det här är att jag lägger så mycket energi på att bestämma mig. Energi som jag ju istället kan lägga på väldigt mycket vettigare grejer än det här.

Mina fokusfrågor

Nu är utskottsfördelningen äntligen klar och jag måste säga att jag i nuläget är väldigt nöjd med mina positioner. Jag blir ersättare i Arbetsmarknadsutskottet med ansvar för integrationsfrågor och ersättare i Kulturutskottet, där jag bl.a. hoppas få ansvar för religions-, IT- och till viss del civilsamhällesfrågor. Jag blir även ersättare i EU-nämnden. Det enda som är lite oklart nu är huruvida vissa frågor kommer flyttas runt mellan utskotten, men i så fall finns det öppningar för att eventuellt lägga till någon ersättare någonstans. Personligen håller jag givetvis ett skarpt öga på migrationsfrågorna utifrån det.

I och med Stefan Löfvens regeringsförklaring blev det klart att posten som integrationsminister avskaffas. Förra sommaren skrev jag en text om integrationspolitikens vara eller icke vara, med slutsatsen att den inte behövs om alla har egen försörjning, bostad och följer lagar och regler. Jag hade då en ganska kritisk syn på själva begreppet integration. Men ju mer jag fördjupat mig i de här frågorna, desto större insikt har jag fått om att integrationspolitiken verkligen behövs såsom läget ser ut just nu. Den behövs för att alla de nyanlända som kommer till Sverige ska få ett bra mottagande och så snabbt som möjligt hitta vägar till egen försörjning. Den behövs för att öka acceptansen och toleransen hos de som känner sig frånsprungna av utvecklingen. (Det är så jag vill se på integration, som att det inbegriper inte bara nyanlända utan innebär ökad tolerans från alla håll.) Men integrationspolitiken behövs inte minst för att det finns väldigt många människor i det här landet som är oroliga för just integrationen. Det är det ord som används. Och de kommer knappast känna sig mindre svikna av att det nu ser ut som att man helt lägger ner den delen av politiken. Personligen förstår jag de vackra orden om att man på alla politikområden ska jobba med det här, och jag tycker till viss del att det är rimligt. Men den poängen kommer nog tyvärr gå förlorad hos många. Risken finns också att allas ansvar blir ingens ansvar. Det här är svåra frågor med många fallgropar. Att uttala sig på området väcker oftast både uppmärksamhet och ilska. För den som vill undvika uthängningar och hot är det givetvis lättare att smita undan om man kan hänvisa till någon annan och ändå har en massa annat att ta tag i. Men det här hoppas jag innerligt att man tänkt på och kommer se till att motverka. Det vore enormt sorgligt om alla diskussioner om integration numera ska skötas sinsemellan i oppositionen, utan någon medverkan från de som styr.

Det jag ändå hoppas nu är att den nya regeringens sammankoppling av kultur, civilsamhälle och demokrati kommer innebära att integrationsfrågorna fortsatt kommer att få utrymme i politiken, men på ett nytt sätt. Det kan bli väldigt intressant och förhoppningsvis lite av en nystart. Den nya kulturministern har tidigare visat stort engagemang på de områdena. Själv är jag starkt övertygad om att det är just civilsamhällets uppvaknande som kommer vara det som gör den stora skillnaden. Som politiker kan vi givetvis försöka stötta det här på olika sätt. Och vi kan använda våra plattformar till att väcka människor. Men i slutändan är det inte vi eller anställda tjänstemän som kommer att bära integrationen. Utan det är var och en som väljer att ta ett eget ansvar för att öka toleransen i samhället och erbjuda en stöttande hand till den som behöver det.

För de flesta som känner mig har det nog knappast varit otydligt att det är just migrations- och integrationsfrågorna jag brinner som mest för. Jag hoppas nu verkligen att kunna koppla ihop mina roller i de olika utskotten och på så vis vara den i Centerpartiets riksdagsgrupp som tydligt tar tag i de här frågorna. Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani och Johan Hedin som slitit under föregående mandatperiod har lagt en bra grund, och det blir stora skor att fylla, men jag hoppas verkligen att vi nu vågar ta ytterligare steg. Centerpartiet har med sin starka lokala förankring, och sin historia av jordnära folkrörelse, en unik position att runt om i landet använda nya sätt att möta människors oro och vinna tillbaka deras förtroende för politiken. Men hela tiden med vår vision om fri rörlighet i världen som stark grund att utgå ifrån.

Det första misslyckandet

Jag tycker att jag brukar ha rätt bra koll på saker och ting, men de senaste dagarna har allt bara snurrat. Det kan nog vara frånvaron av rutiner som gör det. Hursomhelst råkade jag idag missa introduktionstillfället för nya ledamöter och känner mig nu rätt misslyckad.

De första dagarna har ju egentligen börjat riktigt soft. I söndags hade vi ett tre timmar långt möte med riksdagsgruppen som mest gick ut på att var och en berättade lite om hur man upplevt valrörelsen. Trevlig mjukstart. Måndagen började med fotografering kl. 10, sen lite fika, upprop kl. 11, la ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, la ännu ett tomt papper i ett kuvert, lite fika, tomt papper i kuvert, snabb lunch, lyssnade på resultatet av voteringen. Hämtade efter det ut trevligheter i form av mobil, padda och dator. Lekte med dem en stund och avslutade dagen med mingel. Igår hängde jag en stund i Storkyrkan, grät till Peter Jöback i kammaren, drack vin, lyssnade på fantastisk musik i Konserthuset, reste mig för Kungen sex gånger och sjöng nationalsången två gånger. All in all en inte alltför betungande arbetsdag.

Så med dessa förutsättningar tycker man ju kanske att jag rimligen borde ha kunnat se till att faktiskt göra rätt för mitt arvode idag. Men nej. Istället sov jag till kl. 10, kollade lite lägenheter på Hemnet, läste ett par SD-analyser, bokade biljetter till Stockholm Burlesque Festival och blev hungrig. Så när jag stod där och stekte pyttipanna, iklädd nattlinne fast klockan var nästan två, börjde jag fundera på hur sjutton det är tänkt att jag ska lära mig hur själva arbetet i riksdagen går till. Jag vet inte hur man skriver en motion, jag vet inte hur man ber om ordet i kammaren, jag vet inte hur man hittar, jag vet knappt någonting. Och plötsligt kom jag på att jag någon gång i förra veckan fick ett brev från Riksdagsförvaltningen med info om den första tiden. Rotade fram kuvertet och insåg att jag missat intron. Blev arg på mig själv för klantigheten. Men så slog det mig. Jag är alldeles oavsett inte ledig idag. Jag är aldrig ledig. Inte bara för att det fanns något jag egentligen borde ha varit på, utan för att det är så mitt uppdrag ser ut. Jag får en enorm lön och en massa förmåner för att jobba så mycket jag bara kan. Och en sådan här dag, när jag trodde att jag inte hade några möten, borde jag egentligen ha ägnat så mycket tid som möjligt åt att bli en bättre riksdagsledamot. Jag borde ha läst rapporter, hållit koll på nyheter, skrivit debattartiklar, gått på seminarier, bokat möten med spännande organisatoner, åkt runt i stan och pratat med folk.

Det här är nytt för mig. Nu finns det inte längre någon som kommer säga åt mig vad jag borde göra eller som märker ifall jag gör alldeles för lite. Och det kommer inte heller finnas någon som ger mig beröm för att jag strävar på. Förutom möjligen ni därute när ni råkar märka det. Från och med nu måste jag hitta den drivkraften i mig själv. Och det börjar i denna stund. Jag börjar med att läsa Ledamotens lathund, för att försöka ta igen det jag missade i morse. För visst skulle jag kunna komma undan med att göra så lite som möjligt. Men jag skulle utan tvekan börja hata mig själv för det. Så förlåt skattebetalare. Jag lovar verkligen att skärpa mig!

image