Partipiskor och samarbete

Då har det alltså börjat. I förrgår var jag på mitt första möte med Centerpartiets nya riksdagsgrupp och igår hade vi upprop i riksdagen, valde talmän och fixade lite praktiska grejer. Jag måste erkänna att jag kände mig rätt liten när jag satte mig på min plats i kammaren. Men efter en stund började det kännas mer bekvämt. Och mot slutet var jag mest fascinerad över hur alla orkade hålla uppe den seriösa fasaden. Mitt revolterande jag fick liksom lust att lägga sig på golvet, sjunga högt eller köra hoppsasteg i gången. Men vet ni vad? Jag motstod den frestelsen.

Och så kommer det vara väldigt många gånger kommande fyra år. Jag kommer tycka och tänka och ha lust att göra saker, men ändå välja bort att agera på just det. För om jag hade kört lite hoppsasteg idag så hade jag själv haft rätt kul, och jag hade säkerligen vunnit en del fans runt om i landet, men jag hade samtidigt förlorat en hel del respekt och förtroende i min riksdagsgrupp. Och om jag vill få något gjort under den här tiden så måste jag samarbeta med andra riksdagsledamöter, oavsett om jag gillar det eller inte. Personligen är jag i grunden rätt skeptisk till hela partisystemet. Jag hade mycket hellre sett mer av personval. Framför allt för att jag själv känner mig klart mer bekväm med att rösta på en fristående person än på en samling människor som sedan ska försöka enas om vad det egentligen är de tycker i alla olika frågor. Men nu är det såhär systemet för tillfället ser ut och jag har ju uppenbarligen ändå valt att arbeta inom systemet.

Men det kommer inte att vara en enkel balansgång för mig. Av lite olika skäl. Jag valdes av Stockholmscentern utifrån formuleringar om att våga säga emot och stå upp för mina åsikter. Det är det förtroendet jag bär och vill leva upp till. Och det är framför allt sådan jag vill vara. Jag är också uppfostrad till att vara motvalls. Det gör liksom lite ont i mig när alla tycker likadant och jag får en oemotståndlig lust att tycka tvärtemot, bara för att. Dessutom svarar jag dåligt på uppblåsta auktoriteter som försöker få mig dit de vill på osmidiga sätt. Jag kräver rätt mycket respekt och vänlighet för att ens börja fundera på att kompromissa med mig själv.

Men saken är den att jag verkligen vill åstadkomma något nu när jag faktiskt har chansen. Jag vill inte vara en sådan som står ensam i ett hörn och skriker ut sina åsikter. Visst behövs även de, framför allt för att vidga ramarna och långsiktigt förändra opinionen, men som riksdagsledamot vore det att slänga bort en fantastisk möjlighet. Om jag i varenda fråga, där jag har en annan uppfattning än partiet, valde att vara kompromisslös så skulle jag få stora problem att förklara varför de andra i riksdagsgruppen borde möta mig i de frågor jag brinner extra mycket för. Det här är ju rätt grundläggande när det gäller alla typer av samarbeten, man kompromissar.

Givetvis kräver det här en strategi. Min är att inte bråka om frågor där jag vet med mig att chanserna är väldigt små att faktiskt få med mig en majoritet. Men låt mig vara väldigt tydlig här. Det betyder inte att jag kommer låtsas tycka något annat. Får jag frågor så kommer jag svara på dem. Och jag kommer så gott jag bara kan försöka förklara hur jag tänker kring det hela. Givetvis kan även jag genuint ändra uppfattning, förlorar man den förmågan tror jag man är illa ute, men om jag gjort det så lovar jag att förklara varför. Att inte driva en fråga aktivt kan dock innebära att jag till exempel inte skriver motioner, bjuder in till seminarier, författar debattartiklar eller avsätter tid till att fördjupa mina kunskaper. Det kommer antagligen också innebära att jag kan behöva tvinga mig själv att rösta emot min egen övertygelse. Men jag är ärligt talat fullt beredd att släppa en hel rad frågor, som för mig är mindre viktiga eller uppenbart förlorade, för att verkligen kunna göra skillnad på de områden där det känns extra viktigt.

För mig handlar inte det om partipiskor, utan om frivilligt strategiskt samarbete. Och vill man inte syssla med det så tror jag faktiskt inte att man borde syssla med partipolitik. Partipiska är det däremot när man själv tydligt valt en avvikande linje och andra partiföreträdare på olika sätt försöker skrämma en till att göra som de säger. Det är en annan sak och något som jag verkligen hoppas kunna stå emot ifall den dagen kommer. I så fall hoppas jag innerligt att alla ni därute som håller med mig i sak öser kärlek över mig. För jag kan lova att det är rätt tufft när man står mitt i kampen. Och det sista man då behöver är bittra typer på den egna sidan som kallar en feg och från sitt håll svingar piskor. Det gör inte att man känner sig starkare kan jag lova. Och är det något jag kommer behöva hjälp med så är det att orka vara stark.

För mig är inte det här uppdraget ett steg i karriären. Det är inte ett spel eller en tävling för mig. Jag är inte här för att Centerpartiet eller Alliansen ska få fler röster i nästa val. Jag är inte här för att försöka bli omvald nästa mandatperiod. Jag gör det här för att jag faktiskt tror på något. Och jag tror att det går att påverka saker i rätt riktning. Min förhoppning är att just jag ska lyckas göra skillnad de här fyra åren. Det må låta fånigt, men sanningen är att jag skulle skämmas över mig själv om jag inte åtminstone fullt ut försökte.

Om cannabis

Nyss ringde Aftonbladet, som väntat, och ställde frågor om mina svar i deras valkompass. Om jag förstod det rätt så är jag den enda nyvalda riksdagsledamot som både svarat ja på om jag testat droger och om jag vill legalisera försäljningen av cannabis. Just nu mår jag mest illa över att jag inte vet vad de kommer skriva. Det är ju knappast så att de har en vilja att försöka förstå eller framställa saker så snällt som möjligt. Jag kan redan se riktigt jobbiga rubriker framför mig.

Gällande min egen historia av droger så är den väldigt begränsad. En gång för tio år sen testade jag cannabis. För min del insåg jag direkt att det inte var något jag ville testa igen och det har jag inte heller gjort. Jag var också innan valet ärlig gällande det här i Aftonbladets valkompass och mot alla som frågat. Det är inget jag försökt dölja på minsta sätt.

Så till legaliseringen av cannabis. Hur droger ska hanteras i samhället är en enormt svår fråga. För mig är det absolut viktigaste att den som far illa kan få, och vågar söka, stöd och hjälp. Det finns mycket forskning som visar på både fördelar och nackdelar med en legalisering, där jag har landat i att fördelarna väger över. Men det är samtidigt inte en fråga som jag kommer att driva aktivt under kommande mandatperiod. Jag vet att jag gör många besvikna genom att skriva det. Dock är sanningen den att det finns andra frågor som jag både brinner starkare för och som jag kommer ha lättare att faktiskt få med mig andra på. Det är också så att Centerpartiet tagit tydlig ställning mot en legalisering och jag kommer att vara en del av Centerpartiets riksdagsgrupp.

Med det sagt så kommer jag nu hålla andan tills jag ser hur illa min allra första intervju som förtroendevald gick. Och försöka intala mig själv att jag duger alldeles oavsett.

Det gick!

Nu verkar det vara klart. Jag är alltså en av de 349 människor som valts till ledamöter av Sveriges riksdag kommande fyra år. Plötsligt är allt på riktigt och min mage är redan full av allvar. Det är nu det börjar.

För mindre än fyra år sen gick jag på mitt allra första möte med Centerpartiet. Nästa tisdag kommer jag finnas på plats vid riksmötets öppnande. Det har gått så himla fort allting och jag känner mig enormt ödmjuk inför den uppgift jag har framför mig.

Jag är hos hästarna i fjällen ett par dagar nu. För att landa. För att tänka. För att komma tillbaka till Stockholm med modet att göra saker annorlunda, att göra skillnad. För ett tag sen kallade fina Fredrick Federley mig för en politisk enhörning. Nu börjar kampen för att mitt horn inte ska slipas ner i riksdagens grå korridorer.

Enormt stort tack till alla som stöttat. Utan er hade jag aldrig någonsin fått den här chansen. Det enda jag vågar lova är att jag kommer göra mitt allra bästa.

Kampanjbubblan

Just nu snurrar allting så himla fort. Det är svårt att hitta tid till att äta, duscha och sova. Och ännu mindre till att skriva något smart här. Jag sätter upp affischer, delar flygblad, tar debatter, skriver underlag, svarar folk på facebook/twitter/instagram, fixar annonser, försöker andas. Och allt på en gång.

Men jag har så många tankar som samtidigt snurrar i mitt huvud. Om IS. Om Syrien. Om SD. Om Fi. Om mobilförbud. Om förbud rent generellt. Om svagheter. Om styrkor. Om kollektivisering. Om fördummande förenklingar. Om populism, liberalism, kapitalism, feminism, rasism, socialism och många andra ismer.

Efter en lång period av grubblerier, och samtal med smarta människor, bestämde jag mig i våras för att inte köra någon egen personvalskampanj. Min tid och energi är begränsad och jag kom till slutsatsen att de skulle göra störst nytta i Stockholmscenterns gemensamma kampanj. Såhär i slutskedet tror jag att det var ett klokt beslut. Men jag måste ändå säga att jag börjar längta till den dag jag återigen har ork att tänka färdigt några av mina egna tankar.

kampanj

För mig är det här stort

Röst

Den här känslan. Overklig. När jag röstade i riksdagsvalet förra gången var jag inte ens medlem i partiet. Och nu står mitt namn där på valsedeln. Allt jag lärt mig. Allt jag upplevt. Alla människor jag mött. Den jag var för fyra år sen var en ensammare, räddare och mindre människa än den jag är idag. Det känns viktigt att komma ihåg det just nu när allt snurrar så fort.