Krama en rasist

De flesta av oss har nog sett den där bilden från en nazistisk demonstration i Växjö där en tant slår sin handväska i huvudet på en av demonstranterna. Många är det som hyllat och gjort bilden till en symbol för den antirasistiska kampen. Som att allting skulle lösa sig om det bara fanns fler som vågade göra som tanten på bilden. Men vad är det egentligen hon gör? I mina ögon tar hon den lätta vägen.

Det finns en mängd stora och beundrade tänkare som alla på olika sätt sagt samma sak – hata synden men inte syndaren. Det här är något som ofta förmedlas som eftersträvansvärt, men av någon anledning inte verkar gälla när det kommer till rasister. Där är det plötsligt fullt legitimt, och nästan förväntat, att man ska fördöma, ta avstånd ifrån och högljutt idiotförklara den människa som uttryckt rasistiska åsikter. För mig är det här ett av de stora problemen med den kamp som förs för fortsatt öppenhet.

Det genomförs en mängd olika antirasistiska demonstrationer, manifestationer och evenemang. Det finns dessutom många olika forum på nätet för den som vill diskutera med andra antirasister. Det här är säkert givande sätt för människor att mötas och hämta ny energi, att få känna att det finns fler vid ens sida. Och det är bra att människor äntligen verkar ha vaknat ur sin dvala. Men om man tror att det är den här sortens insatser som kommer göra att de mörka krafterna i samhället minskar så tror jag man är snett ute. Tyvärr används dessa tillfällen alltför ofta till att ytterligare spä på motsättningarna mellan ”de onda rasisterna” och ”oss goda antirasister”. Enkel psykologi säger att om man vill få någon att ändra uppfattning så måste man börja med att visa genuint intresse och vinna förtroende. Genom att använda slagord som ”Inga rasister på våra gator!”, förlöjliga någons argumentation eller håna deras förebilder så tror jag man snarare förvärrar situationen och knuffar människor ännu längre in i extremismen. På kort sikt kanske man kan få någon rädd stackare att hålla tyst. Men där självföraktet frodas kommer även hatet att gro. När det då dyker upp en person, eller ett helt parti, som med öppna armar säger att det är ok att känna hat och rädsla. Som till och med säger att det är fint. Då är det inte särskilt konstigt att den rädda stackaren kommer söka sig dit.

Vill man verkligen göra skillnad, och inte bara få bekräftelse från de redan frälsta, så krävs det klart mer energi, mod och vilja. Jag är av uppfattningen att en människa är formad av sin omgivning och i ständig utveckling. Det är min övertygelse att ingen människa föds ond och att den som begår onda handlingar närsomhelst kan sluta göra det. Jag önskar att det här synsättet skulle vara rådande även när det kommer till rasism och främlingsfientlighet. Ett första steg är att verkligen försöka lyssna och förstå. Vad är det den här människan är rädd för och vilken lösning kan jag erbjuda? Finns det något jag själv kan lära eller ta till mig? När en person är rädd är det helt lönlöst att försöka bevisa att det är en irrationell rädsla. Ändå är det precis så många hanterar just rasism. Genom att börja rabbla alla fördelar med mångkultur. Genom att slänga sig med statistik över hur mycket invandrare som grupp bidrar med till statskassan. Genom att säga att rädslan egentligen är ondska och något att skämmas för. Jag tror snarare att vi måste ta människors rädsla på största allvar och försöka bemöta den med konkreta lösningar. Men utan att ge vika en millimeter från våra egna grundläggande värderingar.

Den här kampen kommer inte att vinnas av dem som tydligast skriker ut sina egna ståndpunkter eller argt stormar ut från fester för att någon sagt något rasistiskt. Den här kampen kommer vinnas av alla som dag efter dag orkar föra en vänlig och respektfull dialog med dem som tycker tvärtemot. Den kommer vinnas av alla som vågar lyssna och bemöta argument utan att döma avsändaren. Den kommer vinnas av alla som i mötet med osäkra och rädda människor är starka nog att sträcka ut en hand, starka nog att erbjuda en annan väg, starka nog att visa alternativa lösningar på upplevda problem.

Hjältarna i den här kampen är inte de som bemöter våld med våld och hat med hat, oavsett om det är en liberal ledarskribent som skriver att rasister är ointelligenta, en arg vänsterextremist som hotar riksdagsledamöter eller en söt tant som slår nazister med sin handväska. Hjältarna är de som i sin vardag på tusen olika små sätt varsamt lotsar människor från misstänksam rädsla tillbaka till mänsklig tilltro. Det är sådana som Soran Ismail som lunchar med sverigedemokrater. Det är min vän i Dalarna som gång på gång förklarar för de andra gubbarna i jaktlaget varför neger är ett nedsättande ord. Det är tjejen jag känner som ringer upp sina Facebookvänner när de delat rasistiska länkar för att fråga om det kanske är dags för en fika. Det är de som gör skillnad på riktigt och det är på deras sätt jag vill föra den här kampen.

Den här texten kommer från boken Tolerans: 29 röster mot rasism som gavs ut av Hydra förlag i somras. Där finns även texter av Soran Ismail, Navid Modiri, Malena Ernman, Jan Guillou och många fler. Den finns att köpa här.

Inför filosofi i skolan

Allt fler röster höjs för att öka antalet timmar idrott i skolan. Visst är det viktigt med fysisk hälsa, men varför pratar vi inte mer om psykisk hälsa som en del av skolans uppdrag? Skolsköterskor och kuratorer i all ära, men det är dags att psykisk hälsa får större utrymme i skolans ordinarie verksamhet.

I skolans uppdrag ingår att ge barn möjlighet att utveckla förmågan att tänka kritiskt och bli självständiga individer. I det borde även ingå att utveckla förmågan att förstå både sig själv och andra. Ett relativt enkelt sätt kan vara att redan från förskoleklass ha regelbundna filosofisamtal i grupp med en utbildad samtalsledare. På så vis lär sig barnen att lyssna på varandra och försöka reda ut varför vissa tankar eller känslor uppkommer. Det finns då möjlighet att använda tiden till att prata igenom uppkomna situationer där någon till exempel blivit ledsen eller arg. Något som i olika försök visat sig motverka både mobbning och skadegörelse. Barnen lär sig även att på ett lugnt sätt argumentera för sin sak.

Det skulle också rent generellt göra det mer naturligt att prata om känslor. Det finns undersökningar som visar att många inte har någon alls i sin närhet som de vågar prata med om sina känslor. I en värld där social kompetens värdesätts allt högre kan förmågan att sätta ord på sina känslor vara det som avgör om man klarar sig eller inte. Om den förmågan lyfts in som en viktig del i skolan är chansen även stor att normen förändras och att fler som mår dåligt vågar söka hjälp, både hos närstående och via sjukvården.

God självkännedom är även oerhört viktigt när det är dags att välja utbildning och jobb. Genom att man tidigt lär sig att reflektera över varför man känner eller reagerar på ett visst sätt kommer också förmågan bli större att avgöra vilka sammanhang man trivs och presterar bäst i. En viktig del i det bör, utöver filosofisamtal, vara olika personlighetstester liknande de som ofta används av bland annat rekryteringsföretag. På så vis kommer färre välja utbildningar som efter flera års studier ändå inte kommer till användning. Men framför allt kommer det ge människor ökade möjligheter att hitta sin passion i livet.

Antalet självmordsförsök bland unga ökar och ätstörningar, självskadebeteenden, sexuella övergrepp, våldsamhet och allmän frustration är tyvärr en alldeles för vanlig del i många ungas vardag. Att skolan tar ett större ansvar för elevernas psykiska hälsa kommer givetvis inte lösa alla problem, men långsiktigt är jag övertygad om att det skulle bidra starkt till att öka både empatin i samhället och det egna välbefinnandet hos många människor.

Mitt delade hjärta

Att ha hjärtat på två platser är inte alltid lätt. För tio dagar sen kom jag tillbaka till Stockholm, efter tre veckor i Dalarna, och jag känner mig fortfarande halv. Jag önskar på något vis att jag bara kunde slå ihop de två platserna till en. Jag vill ha lugnet, familjen, vännerna, naturen, närheten, djuren och samtidigt utbudet av intressanta människor, caféer, jobb, uteliv och affärer. Allt ska liksom finnas där på en gång. Men jag inser ju att det inte går.

Så jag lägger istället tid på att fantisera om hur jag en dag kommer att ha tröttnat på stan och vara redo för att bosätta mig i lugnet på heltid. Och när jag efter hektiska jobbveckor kliver av tåget på perrongen i Mora så tror jag ibland att den dagen har kommit. Men efter ett tag börjar det alltid klia i kroppen. Eller kanske snarare i huvudet. För trots att jag har många fantastiskt fina människor omkring mig däruppe så är det samtidigt så himla trångt. Så fullt av missunnsamhet, misstänksamhet, inskränkthet och småsinthet. Det finns inte i min direkta närhet, men det känns ändå. Och det får mig att minnas varför jag en gång lämnade. Men ändå fortsätter jag att längta tillbaka.

Stockholm, liksom resten av landets städer, är såklart fullt av människor som liksom jag själv har lämnat kvar en del av sitt hjärta på landsbygden. Och troligen är de lika glada som jag över att det ändå finns folk som väljer att bo där. För om ingen ville det så skulle det inte heller finnas någon plats att åka ”hem” till. Det är helt fantastiskt hur många människor det är som kämpar på för att hålla igång små byar och samhällen. Och det stör mig något alldeles enormt när jag hör alla historier om hur de blir motarbetade.

Det är tanterna som i alla år ideellt hållit hembygdsgården öppen för sommarbesökare och sålt fika för att få in lite pengar för underhåll. I sommar var bullarna de tidigare bakat själva utbytta mot bullar från Konsum. Tanternas kök var ju inte godkända av EU för bullbakning.

Det är paret som föder upp får och på sommaren tar emot besökare som vill titta på gården. Ofta får de frågan om det går att köpa en kopp kaffe, så de tänkte att det ju vore smart att starta ett litet gårdscafé. Särskilt eftersom det inte finns något ställe alls på flera mils avstånd där man kan köpa sig en kaffe. Sen fick de veta hur många papper och tillstånd de behövde skicka in, så då skrotade de den idén. Idén om att tillverka egen lammkorv finns dock kvar, men först måste de bygga ett godkänt specialkök och det tar både tid och pengar.

Det är kvinnan som i 25 år serverat fika till de besökare som under sommaren tar sig till en av Dalarnas få levande fäbodar. De senaste åren har hon varit tvungen att köra ner i samhället flera gånger i veckan för att köpa mjölk och lägga i en kylväska. Hon tycker det känns väldigt synd eftersom fäbodens egna kor mjölkas en gång på morgonen och en gång på kvällen. Men den mjölken får hon inte sälja eftersom den är opastöriserad.

Det är familjen som driver mjölkgården med små marginaler, men nyligen blev tvungna att betala tillbaka en stor del av det gårdsstöd de fick för ett år sedan. Detta eftersom Länsstyrelsens egen personal hade mätt fel och nu fått bannor från EU.

Det är mannen som med själ och hjärta försökt få en riktigt bra restaurang på en udda plats att gå runt, men som missade skatteinbetalningen med några dagar och då blev av med utskänkningstillståndet. Trots att skatteskulden betalats så fick han aldrig tillbaka tillståndet. Nu har han efter flera års kamp gett upp och stängt igen.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst men jag tror min poäng gått fram. Krånglet måste minska för den som vill driva en verksamhet. Och flexibiliteten måste öka. Det är viktigt i städerna, men det är ännu viktigare på landsbygden. Åtminstone om man som jag vill att den ska fortsätta leva.

Se mig leka ridande stridsälva

Efter en hel del hårt arbete är Stockholmscenterns nya valfilm äntligen klar! Igår hade vi releasefest och den har redan setts av flera tusen personer. Själv rider jag barfota och barbacka genom rök på Djurgården och studsar runt i ett demonstrationståg med ett plakat där det står att jag gillar tjejer. Klicka på play och njut!

Om du kollar på mobilen (enklare version):
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=0Pp7uTl4RNE?feature=player_detailpage&w=640&h=360]

Om du kollar på datorn (bonuseffekter):
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=tVbgqB3VrMI?feature=player_detailpage&w=640&h=360]