Jag saknar min politiska glädje

Jag vet inte riktigt vad som hände. Tidigare när någon frågade mig varför jag lade så mycket tid på politik och på partiet svarade jag utan tvekan att det var det roligaste som fanns. Att det kändes som att jag hittat hem. Att mina personliga egenskaper uppskattades. Att jag äntligen fick möjlighet att göra skillnad på riktigt. Den känslan är till stor del borta och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den.

Det är ungefär tre år sedan jag blev partipolitiskt aktiv. Jag blev det för att jag ville träffa andra människor som brydde sig om samma saker som jag och för att jag någonstans ansåg att man förlorar sin rätt att gnälla om man inte också gör vad man kan för att förändra. I Stockholmscentern var det fullt av människor som diskuterade utan ramar. Ingen fråga var för knäpp för att bemötas med ett vettigt svar. Ingen åsikt var för konstig för att diskuteras på ett sansat och genomtänkt sätt. Det var inte så att alla tyckte likadant, verkligen inte, men däremot kändes det som att vi ville åt samma håll och hade samma utgångspunkt. Det var mellanvalsperiod och fokus låg på politik- och idéutvecklingen. Jag älskade att få vrida och vända på varenda fråga och jag fick ofta höra av folk att de uppskattade mitt ifrågasättande och min ärlighet. Sedan kom förslaget till nytt idéprogram och jag kastades plötsligt in i allt vad partistrategi innebär.

Såhär i efterhand har jag ärligt talat svårt att försvara att jag agerade som jag gjorde. Jag som länge talat vitt och brett om att man måste våga stå för det man tycker i alla situationer valde istället att lyssna på dem som ansåg att jag borde ligga lågt. Om jag gjorde det av feghet eller för att jag trodde det var rätt vet jag fortfarande inte riktigt. Antagligen var det en kombination av båda. Som ordförande för Stureplanscentern satt jag i intervju efter intervju och svarade så intetsägande som möjligt på alla frågor om månggifte, avskaffad skolplikt och partiledningens agerande. Oftast blev resultatet så meningslöst att det aldrig publicerades överhuvudtaget. Just då inbillade jag mig själv att det var för the greater good. Att idéprogrammet skulle ha större chans att gå igenom på stämman om det inte förknippades med Stureplanscentern. Och vi vet ju hur bra det gick. När alltför få försvarade förslagen fick istället bilden av att det var ogenomtänkta stolligheter stå oemotsagd och sätta sig hårt. Och även om vi på stämman antog ett helt ok idéprogram så känns det som att utrymmet för att ifrågasätta och komma med innovativa förslag har begränsats allt mer för varje opinionsmätning som presenterats sedan dess.

Ur min synvinkel har partiledningen tagit till sig alltför mycket av de ledarskribenter och kommunikationsstrateger som ropat efter mer piskor. De som verkar tycka att ett parti befolkat av enhetligt programmerade robotar skulle vara det bästa alternativet. Personligen har jag aldrig förstått det synsättet. Ett politiskt parti är en sammanslutning av människor. Människor med olika åsikter och värderingar. Om det utåt framstår som att alla i partiet hela tiden tycker exakt likadant så betyder det ju bara att vissa ljuger. Hur kan det vara eftersträvansvärt ur ett demokratiskt perspektiv? Jag kan förstå att man som väljare vill ha tydliga alternativ och att det till viss del motverkas av att olika företrädare säger olika saker, men det är inte skäl nog att försöka tysta dem som är obekväma. Det är snarare ett starkt skäl att ifrågasätta om partipolitik verkligen är det bästa alternativet. De signaler som sänds ut från ledningen påverkar givetvis vilka som får plats i partiet. Jag har hört om, och själv upplevt, alldeles för många situationer där olika påtryckningar använts för att förmå folk att rätta in sig i ledet. Det krävs enorm styrka för att orka stå på sig när ens partikollegor vänder en ryggen. När stödet är borta. När man inte längre känner sig välkommen. Och sållar man bort dem som vägrar vara maktstrategiskt tysta så är det ju rätt enkelt att räkna ut vilka som finns kvar. Är det den sortens politiker som vi vill ska styra? Som vi tror är bäst lämpade att anpassa systemen till den snabba utvecklingen? Som kommer komma med de bästa nya idéerna? Det kanske det är. Jag vet inte. Jag vet väldigt lite just nu.

Sedan vi gick in i valåret har det på alla nivåer blivit allt svårare att tränga igenom den där ytan av partistrategi. Inga idéer är längre särskilt viktiga om de inte passar in i den smala kommunikationsprofil som man bestämt kommer locka röster. Och i takt med det har jag känt att de egenskaper hos mig som tidigare uppskattades plötsligt snarare är problematiska. I det här skedet finns det inget utrymme att diskutera och ifrågasätta. Istället ska det kommuniceras. Plötsligt förväntas jag som toppkandidat prata om det partiet bestämt är viktigt, inte om det jag själv brinner för. Och nåde den som i det här läget står för att hen tycker annorlunda i någon profilfråga. Som kommunikatör kan jag förstå det här. Som människa kan jag inte förstå det överhuvudtaget. De som varit med i politiken ett tag verkar inte tycka att det är något konstigt alls. Det är ju liksom så det går till i alla partier. Spelreglerna ni vet. Men hur ska de någonsin kunna förändras om alla bara anpassar sig? För varje debatt jag ser där politiker slår varandra i huvudet med inövade oneliners och innehållslösa siffror, för varje retorikkurs jag går där vi blir lärda att behandla väljare som oförmögna att förstå någonting alls, för varje medieträning jag medverkar vid där vi blir drillade i att inte svara på journalisternas frågor, för varje debattartikel jag läser där partipropagandans upprepningsbehov överskuggar alla former av nytänkande så dör ännu en del av mitt engagemang och min lust.

För mig är det här saker jag tänker mycket på just nu. Kanske är det jag som trots allt hamnat på fel ställe. Kanske är jag för ömhudad. Kanske det bara ligger i min personlighet att aldrig vara nöjd. Kanske behöver jag lära mig att kompromissa och anpassa mig. Kanske borde jag lämna politiken till dem som tycker själva spelet är roligt. Eller så är jag precis där jag ska vara. Och kanske finns det fler som jag här, även om de just nu väljer att vara tysta för att de lärt sig att det är det enda sättet att få vara med och påverka. Hursomhelst vet jag med all säkerhet att jag måste hitta tillbaka till glädjen. Om det är i politiken eller inte är mindre viktigt.

Få andra att läsa det här
Share on Google+0Share on LinkedIn0Share on Reddit0Tweet about this on Twitter0Share on Facebook0

4 thoughts on “Jag saknar min politiska glädje

  1. Pingback: Nya tider, nya partier

  2. Problemet med att ”ingen åsikt är för liten att diskuteras på ett sansat och genomtänkt sätt” tenderar att i realiteten vara begränsat av den analytiska och kvalitativa förmåga hos den ärvarande att ta sina egna förutfattade meningar och åsidosätta dessa.

    De flesta människor är egentligen inte intresserade av den kvalitiva diskussionen om själva åsikten utan att komma till någon slutsats. Som att det är slutmålet som är viktigt, att kunna lägga ”den åsikten” åt sidan och klassificera den som avhandlad.

    När människor inte är speciellt kreativa av sig, begränsade i sina sinnen och ideologiskt övertygade så blir förutsättningarna för den typ av diskussioner ytterst begränsande. Kkonformitet, förutsägbarhet och inte minst groupthink tenderar att snabbt ta över. Den kreative och empatiskt skicklige klarar till sist av att ensam föra alla resonemangen och belysa alla infallsvinklar som annars samtalsparterna står för. Det oväntade försvinner, och det sker en tydlig stagnation i själva kvalitén på samtalet.

    Tittar man lite bredare på detta inom svensk politik så kan man säga att samtalet är totalt förutsägbart. Väljarans rop efter populism, kortsiktigt kvalité och ”styrning” istället för ledning är en ordentlig tillbakablick till tiden kring slutet av 60-talet. Allt till alla, ur alla perspktiv och gud nåde den som missar q:e i hbtq, för även om q är helt odefinierat så har man rätt att slå och sparka på den som perfekt sköter hbt, men väl inte q. Kraven och intoleransen mot andras misstag i samhället ökar, rent av närmar sig episka dimensioner. Men inte därför att människor gör ”helt fel” utan bara för att de inte gör tillräckligt rätt.

    Någon sa att när alla politiker kallade sig feminister för 10-12 år sedan så visade det sig att enast 12% av väljarna betraktade sig själva som feminister.

    Svt kör nu #dinröst och självklart så kommer det leda till en totalt snedvriden bild av samhället i stort. Opinionsundersökning 2.0 med 2% av de mest insatta med mycket skev representation av övriga samhället är de som dominerar och helt sätter agendan.

    17% av alla Journalister bor centralt i Stockholm. Klart att det blir skeva bilder av verkligehten som verklighetens människor inte känner igen sig i.

    Varje gång en journalist eller politiker uttrycker sina åsikter så avslöjar den också sin kunskap, eller rättare sagt brist på kunskap. Vilka selektiva fördomar, vilken okunskap de har och ibland är det även så att de visar upp sina fördomar och rent av inkompetens.

    Men är det detta som väljarna lyssnar efter, har de kunskaper som gör att de klarar av att identifera dessa punkter? Svart är allt som oftast nej, de har just inte de enga kunskaperna. De är oförmögna att förstå vad som faktiskt sades genom att klura ut vilka antaganden som ligger till grund för påsåtendena. Dessutom är de flesta politiker som papegojor. De säger inget som den redan insatta inte redan kan förutse att de tänker säga, kanske inte rent retorisk men väl innehållsmässigt.

    Intern debatt handlar om så mycket mer än retorik, men det handlar om att i Sverige så belönar inte väljare partier som hart högt kunskapsinnehåll, mycket fakta och håller sig till forskning inom området. I Sverige belönar väljare populism och kortsiktigt tänkande.

    Perioden nu liknar rent strategiskt mitten och slutet av 60-talet. Hatet mot USA växer sig starkare, där antiåsikter är viktiga för att identifiera sig själv, att bevara sin självbild. Sverige går mot en kortsiktigt lyckorus men som om 12-15 år kommer visa sig vara de riktiga felstegen, i samma storleksordning som Palmes ekonomiska politik som 1970-1990 medförde 500 000 förlorade jobb. Allt i den kortsiktiga populismens namn, där vart och ett beslut känns motiverat och rättfärdigat, en tillsammans innebär en smärre ekonomisk katastrof.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>