Min kropp är fantastisk

När jag var liten avskydde jag idrotten i skolan. Jag var rädd för bollar, rädd för att bli hånad, rädd för att vara långsammast, rädd för att bli vald sist. Jag låtsades vara sjuk, jag grät, jag glömde gympakläderna. Till slut fick jag tillåtelse att istället gå promenader på egen hand och så fortsatte det skoltiden ut.

Även om jag under de senaste tio åren tränat en del har min syn på mig själv som tjock, lat och klumpig bestått. Utan att överdriva kan jag säga att det påverkat mitt liv. Jag har tackat nej till promenaddejter med människor jag gillat, av rädsla att de ska höra mitt flåsande. Jag har undvikit fester där det funnits risk för brännboll. Jag har skippat mer än en jobb-kickoff för att det planerats gemensamma sportaktiviteter. Jag har fejkat ont i foten på löjligt många midsommarfester med femkamp. Jag har avstått att följa med på spännande resor.

Men i morse sprang min fantastiska kropp för allra första gången 5 km på mindre än 30 minuter. Något jag trott var omöjligt för mig att uppnå. Och ikväll har jag tackat ja till att klättra med ett gäng halvt okända människor. Visst är jag sjukt nervös men det är så värt det. För jag tänker inte tillåta min egen elaka syn på mig själv begränsa mitt liv en endaste sekund till. Det är nog nu.

Mitt löfte till mig själv

För ungefär ett år sedan gick jag en ledarskapsutbildning där vi blev ombedda att fundera på, och skriva ner, våra viktigaste grundvärderingar, vad vi vill sträva mot, utifrån vilka vi vill leva våra liv. Eftersom jag de senaste åren befunnit mig i en process där jag gradvis försökt förstå mer och mer om mig själv så valde jag att ta uppgiften på största allvar. Under en vacker cykelsemester i Frankrike med min älskade mamma tänkte, diskuterade och konkretiserade jag. De fem saker som till slut fanns kvar var: mod, äkthet, omtänksamhet, ödmjukhet och pålitlighet.

Under hösten upplevde jag några av de absolut mest omtumlande sakerna hittills i mitt liv och det känns som att väldigt lite av det som innan dess var jag finns kvar. Men de fem grundvärderingarna står underligt nog fast. De har funnits med genom alla tårar, all ångest, all glädje och alla utmaningar. Och de har hjälpt mig att våga.

Sedan jag skrev mitt uppgivna blogginlägg förra veckan har jag fått så många fina reaktioner. Människor både inne i och utanför politiken har låtit mig ta del av sina känslor och gett mina ord vingar. Det har värmt min själ och stärkt mig i min uppfattning om att jag bara kan göra det här om jag tillåter mig att vara jag fullt ut. Det har gett mig nytt engagemang och ny glädje. Jag är inte ensam. Inte alls. Och jag tror att jag kan göra något bra av den här möjligheten.

Samtidigt finns det personer som tycker att mitt inlägg var dumt, att det splittrar partiet, att man som någon typ av ledarfigur ska vara stark inför andra, att jag som toppkandidat har en skyldighet att inte ”svika” dem som röstat mig dit. För mig är de här sakerna tunga att höra. Jag vill inte att någon ska känna sig sviken av mig. Men samtidigt kan jag inte hålla med. För mig vore det största sveket att inte våga visa mig svag, att inte våga stå för vad jag tycker, att inte våga gå min egen väg. Och jag hoppas verkligen att de som röstade fram mig gjorde det för att de ville se mer av just de egenskaperna. Jag tycker jag har varit tillräckligt tydlig om att det är vad man får. Men oavsett vad så är det den jag vill och kommer att vara.

Så mitt löfte till mig själv är att stå fast vid mina grundvärderingar så mycket jag bara kan, rakt igenom hela den här processen. Det kommer kanske innebära slitningar, tvivel och uppbrott. Men det kommer ändå vara rätt. Både mot mig själv och alla andra.

Jag saknar min politiska glädje

Jag vet inte riktigt vad som hände. Tidigare när någon frågade mig varför jag lade så mycket tid på politik och på partiet svarade jag utan tvekan att det var det roligaste som fanns. Att det kändes som att jag hittat hem. Att mina personliga egenskaper uppskattades. Att jag äntligen fick möjlighet att göra skillnad på riktigt. Den känslan är till stor del borta och jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den.

Det är ungefär tre år sedan jag blev partipolitiskt aktiv. Jag blev det för att jag ville träffa andra människor som brydde sig om samma saker som jag och för att jag någonstans ansåg att man förlorar sin rätt att gnälla om man inte också gör vad man kan för att förändra. I Stockholmscentern var det fullt av människor som diskuterade utan ramar. Ingen fråga var för knäpp för att bemötas med ett vettigt svar. Ingen åsikt var för konstig för att diskuteras på ett sansat och genomtänkt sätt. Det var inte så att alla tyckte likadant, verkligen inte, men däremot kändes det som att vi ville åt samma håll och hade samma utgångspunkt. Det var mellanvalsperiod och fokus låg på politik- och idéutvecklingen. Jag älskade att få vrida och vända på varenda fråga och jag fick ofta höra av folk att de uppskattade mitt ifrågasättande och min ärlighet. Sedan kom förslaget till nytt idéprogram och jag kastades plötsligt in i allt vad partistrategi innebär.

Såhär i efterhand har jag ärligt talat svårt att försvara att jag agerade som jag gjorde. Jag som länge talat vitt och brett om att man måste våga stå för det man tycker i alla situationer valde istället att lyssna på dem som ansåg att jag borde ligga lågt. Om jag gjorde det av feghet eller för att jag trodde det var rätt vet jag fortfarande inte riktigt. Antagligen var det en kombination av båda. Som ordförande för Stureplanscentern satt jag i intervju efter intervju och svarade så intetsägande som möjligt på alla frågor om månggifte, avskaffad skolplikt och partiledningens agerande. Oftast blev resultatet så meningslöst att det aldrig publicerades överhuvudtaget. Just då inbillade jag mig själv att det var för the greater good. Att idéprogrammet skulle ha större chans att gå igenom på stämman om det inte förknippades med Stureplanscentern. Och vi vet ju hur bra det gick. När alltför få försvarade förslagen fick istället bilden av att det var ogenomtänkta stolligheter stå oemotsagd och sätta sig hårt. Och även om vi på stämman antog ett helt ok idéprogram så känns det som att utrymmet för att ifrågasätta och komma med innovativa förslag har begränsats allt mer för varje opinionsmätning som presenterats sedan dess.

Ur min synvinkel har partiledningen tagit till sig alltför mycket av de ledarskribenter och kommunikationsstrateger som ropat efter mer piskor. De som verkar tycka att ett parti befolkat av enhetligt programmerade robotar skulle vara det bästa alternativet. Personligen har jag aldrig förstått det synsättet. Ett politiskt parti är en sammanslutning av människor. Människor med olika åsikter och värderingar. Om det utåt framstår som att alla i partiet hela tiden tycker exakt likadant så betyder det ju bara att vissa ljuger. Hur kan det vara eftersträvansvärt ur ett demokratiskt perspektiv? Jag kan förstå att man som väljare vill ha tydliga alternativ och att det till viss del motverkas av att olika företrädare säger olika saker, men det är inte skäl nog att försöka tysta dem som är obekväma. Det är snarare ett starkt skäl att ifrågasätta om partipolitik verkligen är det bästa alternativet. De signaler som sänds ut från ledningen påverkar givetvis vilka som får plats i partiet. Jag har hört om, och själv upplevt, alldeles för många situationer där olika påtryckningar använts för att förmå folk att rätta in sig i ledet. Det krävs enorm styrka för att orka stå på sig när ens partikollegor vänder en ryggen. När stödet är borta. När man inte längre känner sig välkommen. Och sållar man bort dem som vägrar vara maktstrategiskt tysta så är det ju rätt enkelt att räkna ut vilka som finns kvar. Är det den sortens politiker som vi vill ska styra? Som vi tror är bäst lämpade att anpassa systemen till den snabba utvecklingen? Som kommer komma med de bästa nya idéerna? Det kanske det är. Jag vet inte. Jag vet väldigt lite just nu.

Sedan vi gick in i valåret har det på alla nivåer blivit allt svårare att tränga igenom den där ytan av partistrategi. Inga idéer är längre särskilt viktiga om de inte passar in i den smala kommunikationsprofil som man bestämt kommer locka röster. Och i takt med det har jag känt att de egenskaper hos mig som tidigare uppskattades plötsligt snarare är problematiska. I det här skedet finns det inget utrymme att diskutera och ifrågasätta. Istället ska det kommuniceras. Plötsligt förväntas jag som toppkandidat prata om det partiet bestämt är viktigt, inte om det jag själv brinner för. Och nåde den som i det här läget står för att hen tycker annorlunda i någon profilfråga. Som kommunikatör kan jag förstå det här. Som människa kan jag inte förstå det överhuvudtaget. De som varit med i politiken ett tag verkar inte tycka att det är något konstigt alls. Det är ju liksom så det går till i alla partier. Spelreglerna ni vet. Men hur ska de någonsin kunna förändras om alla bara anpassar sig? För varje debatt jag ser där politiker slår varandra i huvudet med inövade oneliners och innehållslösa siffror, för varje retorikkurs jag går där vi blir lärda att behandla väljare som oförmögna att förstå någonting alls, för varje medieträning jag medverkar vid där vi blir drillade i att inte svara på journalisternas frågor, för varje debattartikel jag läser där partipropagandans upprepningsbehov överskuggar alla former av nytänkande så dör ännu en del av mitt engagemang och min lust.

För mig är det här saker jag tänker mycket på just nu. Kanske är det jag som trots allt hamnat på fel ställe. Kanske är jag för ömhudad. Kanske det bara ligger i min personlighet att aldrig vara nöjd. Kanske behöver jag lära mig att kompromissa och anpassa mig. Kanske borde jag lämna politiken till dem som tycker själva spelet är roligt. Eller så är jag precis där jag ska vara. Och kanske finns det fler som jag här, även om de just nu väljer att vara tysta för att de lärt sig att det är det enda sättet att få vara med och påverka. Hursomhelst vet jag med all säkerhet att jag måste hitta tillbaka till glädjen. Om det är i politiken eller inte är mindre viktigt.