Kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt

Häromdagen skickade jag och Fredrick Federley en debattare till SvD om att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt. De tackade nej, men har idag publicerat två andra artiklar på samma tema. Det är glädjande att vi är flera som kan driva frågan och här kan ni ta del av vårt resonemang.

Efter domen i det uppmärksammade fallet där en man häromveckan frikändes från ett våldtäktsåtal eftersom han ”trodde” att kvinnan var med på det, trots att båda parter uppgett att hon upprepade gånger sade nej och försökte knuffa bort honom, har många röster höjts om att införa samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen. Vi i Centerpartiet är för en sådan förändring, men anser samtidigt att det behövs fler åtgärder. En sådan åtgärd skulle kunna vara att kriminalisera oaktsamhet vid våldtäkt.

Det har under en längre tid varit tydligt att den våldtäktslagstiftning som finns på plats idag inte tillräckligt väl stämmer överens med de flesta människors uppfattning om vad som är ok och inte när det kommer till sex. På senare tid har detta diskuterats allt flitigare efter ett antal uppmärksammade fall där förövare friats trots grova övergrepp eftersom något uppsåt inte kunnat bevisas. Det nämnda fallet exemplifierar problemet med lagstiftningen tydligt eftersom båda parter enligt domen är överens om att mannen dominerat kvinnan med både kvävning och örfilar. Men trots att hon aldrig gav sitt uttryckliga samtycke till den typen av sex, och upprepade gånger bad honom sluta, så kommer han undan med att han misstolkat hennes signaler. Tingsrätten menar att en våldtäkt har skett, men mannen döms inte eftersom det inte kunnat bevisas att han haft något uppsåt att våldta henne. Det är en sak att det i ett rättssamhälle tyvärr aldrig helt går att undkomma problematiken med att folk ljuger, men om vi i det här fallet utgår ifrån att båda parter talat sanning är det ändå svårt att fullt ut känna förståelse för domslutet. Om upprepande av nej och sluta inte i rätten anses vara tillräckligt för att någon ska förstå att man inte vill fortsätta, vad har man då som offer för möjligheter kvar att hävda att man tydliggjort att man inte ville?

I Norge finns sedan år 2000 en lag som innebär att den gärningsman som utför ett sexuellt umgänge vid ett tillfälle då det för gemene man hade varit uppenbart att den andra partnern inte samtyckte ska kunna dömas till ansvar. Liknande lagstiftning finns redan inom andra områden i Sverige såsom exempelvis vårdslöshet i trafik. Den kritik som förts fram mot ett sådant införande i våldtäktslagstiftningen är att det skulle kunna sätta mer fokus på offret än dagens lagstiftning. I Norge verkar man dock inte ha sett den typen av utveckling. Det som skulle vara bra med en sådan lag är att den skulle minska möjligheten för förövare att komma undan med att man inte förstod att nej betydde nej. Den skulle även ge en möjlighet för rätten att döma till offrets fördel i sådana fall där två års fängelse, som är minimistraffet vid våldtäkt idag, kan anses vara en orimlig åtgärd men där ett mildare straff anses lämpligt. Det är dock på intet vis ämnat att leda till att straffen för sexualbrott generellt sänks.

Under helgen möttes flera tusen människor på Medborgarplatsen i Stockholm för att visa sitt stöd för att samtycke ska vara en självklarhet vid sex. Det är viktigt att den här kraftsamlingen också mynnar ut i något som leder till verklig förbättring. Vi menar inte att varken ett införande av samtyckeskrav eller oaktsamhetslagstiftning skulle lösa hela problemet, men det skulle vara några pusselbitar. Det allra viktigaste är att vi alla i vår vardag tar ett ansvar för att förändra rådande normer i rätt riktning så att det självklara blir att man i sexuella situationer är lyhörd och visar respekt för sin partner, oavsett vilken sorts sex man vill ägna sig åt.

Fredrick Federley (C), kandidat till EU-parlamentet och riksdagsledamot
Johanna Jönsson (C), kandidat till riksdagen och ordförande Stureplanscentern

EU-migranter är också individer

Strax före jul fick jag möjlighet att besöka Crossroads, den idéella dagverksamhet i Stockholm som vänder sig till EU-migranter. Här kan EU-medborgare och tredje lands medborgare, med uppehållsrätt i EU, få hjälp och stöd. Det här är en grupp som ökar och besöket var för mig något av en ögonöppnare. När man pratar om migration är det alltför sällan som den här gruppen får något utrymme.

Ett argument som ofta förs fram för att hålla invandringen nere är att man inte vill ha ett A- och ett B-lag inom Sveriges gränser. Men då missar man helt att vi redan har ett C-lag som fullt lagligt befinner sig här, men vars rättigheter är kraftigt begränsade. (Och ett Ö-lag i form av papperslösa.) Det här C-laget består till största delen av yngre män som i krisens spår blivit av med jobben. De lockas till Sverige av den i jämförelse låga arbetslösheten. Ofta pratar man om romer, men många andra har kommit från Afrika och Sydamerika och i åratal haft både jobb och ordnat boende i södra Europa. Det hör till vanligheterna att de redan bott i flera olika EU-länder och därför pratar flera språk. De har sällan problem med missbruk eller kriminalitet. När de kommer till Sverige märker de dock att det inte alls var så enkelt att skaffa jobb och bostad som de trodde. De flesta flyttar vidare efter några månader om de inte hittat något. Deras mål är sällan att bygga ett liv i Sverige utan det är att hitta en försörjning, oavsett i vilket land det sker. De har rätt att komma hit för att söka jobb under en begränsad period, men till skillnad från arbetslösa svenskar anses de klara sig helt utan stöd under den här perioden. De har ingen rätt att läsa SFI, få försörjningsstöd eller ens tak över huvudet. De står helt enkelt utanför de svenska välfärdssystemen.

För min del satte det här besöket igång en hel del nya tankar. Det blev ännu tydligare att de system vi har på plats idag inte fungerar för den här nya typen av rörlighet. Vi vill så gärna tvinga in folk i samma gamla ramar som sattes upp när det fortfarande var ytterst ovanligt att folk flyttade från en plats till en annan. I en tid där människor allt mer flyttar runt, både inom och mellan stater, behöver vi anpassa både vårt eget sätt att tänka och våra system till det.

Men det har även gjort att jag funderat mycket kring mina egna fördomar. När jag bokade in besöket såg jag framför mig att vi skulle mötas av utslagna människor med desperation i blicken. Människor som flytt undan förtryck och extrem fattigdom för att de inte haft något annat val. Istället blev jag påmind om att de här människorna är precis lika (o)vanliga som alla oss andra. Vissa är glada, andra inte. Vissa har utbildning, andra inte. Vissa har barn att försörja, andra inte. Vissa ser det som ett äventyr, andra inte. Vissa är desperata, andra inte. Ingen tjänar på en förenklad världsbild där alla buntas ihop och målas ut som offer i stort behov av välgörenhet från “oss andra”. Det bästa vi kan göra är istället att sprida den sanna bilden av att det allra oftast är strävsamma och driftiga personer som faktiskt lyckas ta sig hit. På så vis kommer kanske fler arbetsgivare våga ta chansen att anställa någon som saknar både svensk utbildning och svenska referenser. Och fler av oss kanske anstränger oss för att få in de här intressanta personerna i våra nätverk och våra vänskapskretsar.

Det allra viktigaste jag tar med mig från besöket är dock att det som i mina ögon uppfattas som misär, för någon annan kan ses som en fantastisk möjlighet. Att tillbringa dagarna på Crossroads sökandes jobb och nätterna i ett utkylt rivningshus kan för någon fortfarande vara bättre än alla andra alternativ som står till buds om de tvingas lämna Sverige. I grunden är min uppfattning att enbart människor själva kan avgöra hur de vill leva sina liv och vad som är rätt för dem. Därför är det för mig fullkomligt hyckleri att säga att man vill förbjuda folk att komma hit för deras eget bästa. Om någon vill komma hit och jobba för, vad jag anser är, en skitlön, bo i tält och enbart ha rätt till akut sjukvård, vem sjutton är jag att sätta mig över det beslutet? Vem är jag att påstå att jag vet bättre? Varför inte istället lägga energin på att försöka ta reda på hur man kan hjälpa till?

Istället för att försöka hindra människor från att komma hit bör vi försöka anpassa vårt samhälle och våra system till verkligheten. Så att så många som möjligt kan finna sin plats, oavsett födelseland.