Landsbygd är inte bara lantbruk

En levande landsbygd är väl värd att kämpa för. Tyvärr blandar politiker från alla partier, inte minst mitt eget, alltför ofta ihop landsbygd och lantbruk. Framtiden för landsbygden ligger inte i att alla blir lantbrukare. Istället handlar det framför allt om att göra det enklare för människor att driva företag eller vara anställda på distans.

Som centerpartist och dalkulla från bondesläkt har jag stor respekt för de gröna näringarnas plats både i vår ekonomi och i våra hjärtan. Öppna landskap och god djurhållning är saker jag personligen gärna betalar för och lantbruket bidrar till att skapa arbetstillfällen på många orter där detta är en bristvara. Det gäller inte minst de företag som med kreativitet hittar sätt att konkurrera med kvalitet på en internationell marknad. Men i det samhälle som växer fram är allt färre anställda inom produktionssektorn medan tjänstesektorn ökar. I och med den fantastiska teknikutvecklingen som skett, och fortsätter ske, vidgas ramarna än mer. Att sitta på ett kontor åtta timmar om dagen fem dagar i veckan är för många inte längre det mest effektiva sättet att arbeta. Något som en hel del företag börjar få upp ögonen för.

Tyvärr känns det ofta som att politiken ligger lite efter. Många politiker säger att de brinner för ”landsbygdsfrågan”, men när man frågar vad de menar handlar resonemangen allt som oftast om lantbrukarnas villkor och rätt till kompensation. På det viset gör de sig till språkrör för ett specifikt intresse istället för att lyfta blicken och se sådant som faktiskt är långsiktigt hållbart för landsbygden. Många av mina barndomsvänner pratar om att flytta tillbaka till Dalarna efter några år i större städer. Men de alternativ som bollas är sällan att ta över föräldrarnas mjölkkor eller att driva skogsbruk. Istället är det tankar om att starta någon typ av webbaserat företag, eller att ha kvar sitt jobb i storstaden men jobba hemifrån, som dominerar. Många pratar även om att bo på två ställen, så man kan få tillgång både till storstadens utbud och till lugnet på landet. Det är här man ser möjligheterna.

Att människor frivilligt, som jag själv, väljer att flytta in till städerna är inget vi bör försöka motarbeta. Istället måste vi acceptera att urbaniseringstrenden lär fortgå under en lång tid framöver. Med det i åtanke är det på tiden att politikerna även på riksnivå börjar fundera på hur vi bäst bygger våra städer på ett hållbart sätt så att alla som vill kan få plats. Det finns många goda exempel från olika delar av världen och det är viktigt att de börjar tas tillvara.

För varje gång jag reser upp till mitt älskade Dalarna blir det allt tydligare att människor väljer att flytta därifrån. Vackra gårdar som tidigare togs om hand står nu tomma och förfaller. Min fina barndomsö har, under min relativt korta livstid, gått från att vara en levande by med flera affärer, bensinstationer, bank och restauranger till att numera mest vara en förort till Mora. Det gör ont i mig att se den här utvecklingen. Men ur min synvinkel är det inte ett alternativ att tvinga folk att bo kvar, eller att tvinga människor som inte känner som jag att betala, för att min by ska få liv igen. Istället ligger en stor del av lösningen i att göra det enklare och mer lönsamt att driva företag både på plats och på webben. Samt att uppmuntra distansarbete i så stor utsträckning som möjligt, inte minst i statliga myndigheter. På det viset får fler människor möjlighet att själva välja hur och var de vill leva sina liv.

Behövs integrationspolitik?

I grunden är integration motsatsen till segregation och det låter ju bra. Begreppsdefinition i all ära men för mig klingar dock själva ordet integration illa. Att ”integreras”, att ”bli integrerad”, ”vi behöver integrera dem” o.s.v. Hur ofta hör man om någon som integrerat sig själv eller att två grupper integrerats med varandra? ”När jag kom till Stockholm valde jag att integrera mig med mina grannar” eller ”I början var Johanna lite konstig men nu har vi integrerat oss”. Integration handlar numera om att någon först definierar en norm och sedan ser till att den som faller utanför tvingas, eller med vänliga medel knuffas, in i den normen. Detta pågår konstant omkring oss. De flesta av oss har väl hamnat på någon fest där man känt att man inte passat in, att man skulle ha klätt sig annorlunda eller att ingen skrattar åt ens skämt. I skolan är det extra tydligt hur de som är annorlunda pressas på av omgivningen för att integreras i gruppen. Gå till närmaste park en solig sommarkväll och titta på kompisgängen som sitter där så ser du resultatet. De allra flesta kan man enkelt sortera in i olika fack, om man nu är lagd åt det hållet. De flesta människor vill helt enkelt helst ha folk omkring sig som är som de själva. Inget konstigt med det. Dock blir det djupt problematiskt när detta beteende omvandlas till politik. För medan vi i skolan anser att det hedervärda är att skydda den avvikande från majoritetens påtryckningar, och kräva majoritetens acceptans av den som är annorlunda, handlar integrationspolitik alltför ofta om att den avvikande minoriteten ska anpassa sig efter majoriteten för att passa in i samhället.

När jag var sexton år flyttade jag till Spanien för att jobba. I början jobbade jag på ett svenskt café och umgicks främst med andra svenskar. Vi höll oss för oss själva och hade väldigt lite med det spanska samhället att göra, trots att vi levde mitt i det. Visst kan man tycka det är fantasilöst och tråkigt men inte direkt ett stort samhällsproblem. När jag sedan tog jobb på en spansk restaurang gick det väldigt fort för mig att både lära mig spanska och börja umgås med spanjorer. Men ingenstans stötte jag på någon myndighet som ville integrera mig. Även under mina år i Förenade Arabemiraten tilläts jag och den grupp skandinaver jag främst umgicks med att leva våra liv utan att staten integrerade oss. Detta trots att vi på många sätt särskiljde oss rejält från emiratierna och kulturkrockar dagligen uppstod.

Det viktiga i ett samhälle måste vara att människorna som lever där i så stor utsträckning som möjligt kan försörja sig själva och sträva efter lycka på det sätt som de själva anser lämpligt. Om det innebär att man lever isolerad i skogen och odlar all sin mat själv, sitter instängd och spelar nätpoker hela nätterna eller väljer att driva ett träningscenter där man enbart träffar andra som gillar att träna, rör inte mig i ryggen. För mig är det enbart legitimt för samhället att ställa vissa krav på integration när en människa inte kan försörja sig själv. Då är det rimligt att man anpassar sig tillräckligt för att få ett jobb eller hitta en affärsidé som bär sig. Eller givetvis när man bryter mot lagar och regler. Det här utesluter självfallet inte att idéella krafter, som du och jag, arbetar aktivt för att ta kontakt med nya människor och erbjuda dem en social gemenskap, om de själva nu vill ha det. Och så länge arbetsmarknaden ser ut som den gör är detta även oerhört viktigt för att de som står utanför ska kunna skapa de kontakter som krävs för att ta sig in. Men för politikens del är det absolut viktigaste just att skapa förutsättningar för fler jobb genom att sänka trösklarna.

De ”kulturella” slitningar som finns i vårt samhälle idag mellan olika grupper beror inte i grunden på att vi är olika utan på att acceptansen för det som är annorlunda är så låg. (Kom gärna dragandes med den där undersökningen om hur toleranta vi svenskar är, så ska jag gladeligen förklara vad upplevd självbild innebär.) Alltså är det inte olikheten i sig som bör bearbetas utan acceptansen som måste öka. Jag är övertygad om att detta främst sker när vi faktiskt möter varandra och ser att det som är annorlunda inte nödvändigtvis behöver vara så himla läskigt. Den mest naturliga mötesplatsen är givetvis genom arbetet, oavsett om det är som anställda eller som kunder. Men även när vi inte möts är acceptansen större för de som är annorlunda om de anses bidra positivt till samhällsekonomin istället för tvärtom. Vi tenderar även att vara mer toleranta rent generellt när vi själva har allt på det torra och inte behöver oroa oss för vår egen försörjning.

Det som behövs är alltså jobb, jobb, jobb och viss utbildning om lagar och regler. I övrigt bör vi människor tillåtas leva våra liv som vi själva vill, oavsett om vi är födda inom Sveriges gränser eller någon annanstans.