In med fler blåslampor i politiken

Jag är så himla trött på alla dessa politikrobotar som vi röstat fram. Varför ses det som mer statsmannamässigt att vara försiktig och tråkig än att vara modig och färgglad? Jag önskar verkligen att det fanns fler politiker som vågar visa känslor, säga precis vad de tycker och som klarar av att stå rakryggade kvar även när det blåser som mest. Och jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Hur ofta nuförtiden hör man svenska politiker som faktiskt verkar brinna för något?

Det behövs fler blåslampor i politiken, fler folkvalda som säger saker utan att ha tänkt igenom allt tusen varv och utan att täcka upp för alla möjliga och omöjliga luckor. Ju fler som slänger ut idéer åt olika håll, desto större är chansen att de där trånga ramarna vidgas. Det kommer alltid finnas politiker som hellre står still, eller går bakåt, än framåt. Världen är fylld av den sortens människor eftersom det är djupt mänskligt att tycka förändring är läskigt. Men i en värld som utvecklas i allt högre fart krävs det att även vi blir mer snabbfotade. Det duger inte längre att utreda saker i all oändlighet med ursäkten att vi måste vara säkra på att det inte blir fel. Oftast är det ju faktiskt så att det enda vi med säkerhet vet är att det vi har idag inte funkar och då kanske det är värt att ta lite fler risker. Hur som helst behövs fler som kan starta opinion för att driva alla segproppar i rätt riktning.

Problemet är väl kanske att allt det där tunga och tråkiga som politiken utstrålar gör att alltför få modiga människor väljer att engagera sig partipolitiskt. Och då blir det ju som en ond cirkel där samma gamla tråkmånsar sitter kvar på sina positioner år efter år eftersom de genom sin blotta närvaro skrämmer bort alla som skulle kunna tänkas vitalisera politiken och röra om i grytan lite. Tänk om politiken istället signalerade att det är roligt att vara med i ett parti, att det faktiskt går att påverka, att det är det perfekta sättet att få utlopp för alla sina åsikter. När man pratar med folk blir det ju tydligt att även de allra största politikföraktarna har sina hjärtefrågor som de brinner för och säkerligen skulle deras förakt vara mindre om de kände att någon förstod och kände likadant. Om fler politiker sa vad de egentligen tycker så skulle mångfalden antagligen öka markant och politiken skulle bli mycket mer spännande.

Men tro nu inte att jag saknar förståelse för alla dessa politiker som sitter stilla i båten. Det är ju faktiskt rätt jobbigt att stå för någonting som inte alla håller med om. Jag har själv testat att sticka ut hakan i offentligheten ett par gånger och jäklar vad ont det gör i magen när folk kallar en ointelligent, elak, egoistisk och ful. Varenda gång har jag helst velat krypa in under någon sten och gömma mig. Men saken är ju den att det i slutändan faktiskt är jätteskönt att våga stå för vad man tycker. Visst är det knepigt när människor blir arga, men det är oftast ännu knepigare att vara arg på sig själv. Det är också ett fantastiskt privilegium att ha en plattform som gör att människor lyssnar när man säger något. Det är en enorm ära att få människors förtroende att försöka påverka samhällsutvecklingen i den riktning man själv vill och då tycker jag att man har en skyldighet att göra allt man kan för att faktiskt åstadkomma något under den period man fått det förtroendet. De politiker som har inställningen att de gör någon en tjänst genom att ”ta sitt ansvar för Sverige” borde rimligen lämna över stafettpinnen till någon annan med lite mer glöd i själen.

Är du en plånboksliberal?

Något har gnagt i mitt medvetande sedan Centerpartiets förslag till nytt idéprogram presenterades strax före jul. Det har gnagt allt mer för varje ledare jag läst där skribenter jag tidigare beundrat fördummat sig själva genom att avfärda diskussionen om fri invandring som ”tokerier”. Det har gnagt allt mer av att politiker jag respekterat och sett som bundsförvanter en efter en med näbbar och klor försvarat ett migrationssystem fullt av brister. Det har gnagt som mest av alla de telefonsamtal jag fått från människor som säger sig vara liberaler i samma andetag som de förkunnar att islam inte är förenligt med svenska värderingar. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det varit, men nyligen deltog jag som åhörare vid ett heldagsseminarium om migration organiserat av Ax:son Johnson-stiftelsen och plötsligt föll allt på plats.

Dagen började med att vi blev hämtade med abonnerad buss vid Stureplan och skjutsade till den exklusiva Engelsbergs herrgård i Västmanland. Redan vid avfärd stod det klart att många av deltagarna kände varandra sedan tidigare och att jag dessutom befann mig i fint sällskap. Av deltagarlistan framgick att hela tretton namnkunniga skribenter, från några av landets största tidningar, fanns på plats. Övriga trettiotvå deltagare kom, liksom jag själv, från den politiska sfären, forskarvärlden och näringslivet. Det var lätt att utröna en borgerlig slagsida, men som den centerpartist jag är kände jag mig ganska hemma.

Efter en lång resa genom mellansvenska skogar kom vi så fram till den solbelysta herrgården, vackert renoverad med tidsenligt storslagen inredning. Väl på plats blev vi bjudna på en dignande lunchbuffé och satte oss sedan ned för att lyssna till de femton utlovade talarna, varav ett flertal inresta från omvärlden. Mina förväntningar var höga. Jag såg framemot spännande diskussioner med högt i tak där vi äntligen skulle få möjlighet att vrida och vända på argumenten för och emot fri migration. Efter två timmar kände jag mig så illa till mods att jag genast hade lämnat platsen om det inte var för att vi befann oss isolerade långt från civilisationen.

Efter ett inledande pass om migrationens historia äntrades scenen av holländaren René Cuperus som berättade för oss om Europas ”post-migration trauma”. Hans teori är att den politiskt korrekta eliten har tvingat fram en reaktion från medborgarna i form av nationalistiska partier genom att förespråka ett mångkulturellt samhälle. Känns resonemanget igen? Därefter steg britten David Goodhart fram och förklarade bland annat att deklarationen om universella mänskliga rättigheter är det värsta som hänt världen eftersom det urholkat medborgares egna rättigheter. I den korta efterföljande diskussionen gavs de båda stort utrymme att dunka varandra i ryggen, prata om hur homosexuella i Holland blir misshandlade av muslimer och att invandringen till västeuropeiska länder måste strypas snarast möjligt. Dessa två män utgjorde bara början på en rad manliga talare som helt bortsåg från det humanitära perspektivet men ivrigt redogjorde för vilka problem som finns kopplade till migration. Sällan gavs någon lösning, men när så gjordes var den att minska invandringen från de grupper som, med dagens oroshärdar, är i allra störst behov av platser att fly till. Visst fanns det några neutrala talare och ett par ljusglimtar, främst i form av den liberala debattören Fredrik Segerfeldt som pekade på migrationen som det starkaste redskapet för att bekämpa världsfattigdomen, men det bestående intrycket var att man främst valt att bjuda in talare med en kritisk inställning till invandring.

När dagen gick mot kväll och deltagarna fått champagneglas i händerna tog även diskussionerna fart. Den ena mer obehaglig än den andra. Tydligt var att just den här delen av eliten inte såg någon mening i att upprätthålla en ”politiskt korrekt anda”, i någon betydelse alls. Innan jag svalt sista tuggan av varmrätten, och diverse rökdon började tändas, hade jag fått nog och valde att smita ut till serveringspersonalen för att invänta transporten tillbaka till verkligheten. Många var nog lika glada att bli av med mig som jag var att ta mig därifrån. Centerpartiets långsiktiga vision om öppna gränser hade sannerligen inte gått hem i sällskapet och när jag äntligen gick ut genom portarna ropade talaren David Goodhart högt och tydligt efter mig ”Naughty girl, I hope your dream never comes true!”.

Det som blev tydligt för mig den här dagen var den skiljelinje som går mellan plånboksliberaler och frihetsliberaler, mellan punschpatrioter och kosmopoliter, mellan egoister och idealister, mellan bakåtsträvare och förnyare. Det är just denna skiljelinje som gjort att de människor som håller med mig i frågor om varors fria rörlighet, tycker att jag är ett UFO när människors fria rörlighet diskuteras. Min uppfattning är att de här självutnämnda liberalerna gärna vill ha lägre skatter för att det ger de själva mer pengar kvar. De vill ha fria marknader eftersom det gynnar företag i vars styrelser de själva eller deras bekanta sitter. Men de vill samtidigt kunna njuta av sitt välstånd i lugn och ro långt från påtryckningar från världens fattiga. Det är därför de vill minska invandringen, öka resurserna till försvaret och samtidigt bibehålla ett hjälpligt fungerande välfärdssystem som håller Sveriges fattiga borta från deras trappuppgångar och trädgårdar. Denna omtänksamma paternalism kombineras dessutom ofta med unken syn på kvinnor och minoriteter, oavsett typ. Vilket också avspeglades i att endast tio av fyrtiofem deltagare och endast en (1) av femton talare var kvinnor och varför ingen brydde sig om att fråga huruvida det fanns någon astmatiker i lokalen innan de tände sina cigarrer.

Jag själv är frihetlig idealist och jag anser att det finns vissa värden som står över nationsgränser, patriarkala strukturer och dåligt fungerande samhällssystems fortlevnad. Ett sådant värde är människors rätt att lämna odrägliga omständigheter för att bygga sig en bättre framtid på en ny plats. Huruvida utövandet av denna rättighet är ekonomiskt gynnsamt för mottagarländerna tvista de lärde. Men det finns värden som står över samhällsekonomin och om människors möjlighet att fly kräver en förändring av det svenska välfärdssystemet då tvekar jag inte en sekund om att det är rätt sak att göra. Om systemet dessutom ivrigast försvaras av självgoda gubbar i olika åldrar bör nog alla vi andra leta ugglor i mossen kring Engelsbergs herrgård.

Studier visar att unga människor världen över blir allt mer kosmopolitiska. Den tekniska utvecklingen gör att många idag finner att de har mer gemensamt med någon på andra sidan jordklotet än med grannen i lägenheten bredvid. Många är vi som under perioder byggt vårt bo utanför det land vi är medborgare i. Den här utvecklingen är en verklighet vi har att förhålla oss till oavsett om vi gillar den eller inte. Själv är jag övertygad om att vi om en inte alltför fjärran framtid kommer se på dagens hantering av fattiga migranter på samma vis som vi idag ser på sådant som apartheid och kvinnoförtryck. Så alla ni egoistiska, bakåtsträvande fegisar som kallar er liberaler. Tack för den här tiden, men det är dags för oss att gå åt varsitt håll.